Comme ci, comme ca

Som sagt, jag gillar citat. Jag gillar uttryck. Jag gillar ordkrypteri, om nu det ordet ens finns. Den första lilla semestertrippen i år samlade jag på mig några nya.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje:  Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min  Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.

Det funkar inte...!

Det funkar inte. Den här är trasig. Del 2 är borta. Det går inte att logga in. Wi-fi går inte. JAG KAN INTE TITTA PÅ MINA FILMER!!!!
Alla ovanstående är exempel på sådant som dottern säger. Stup i kvarten. I telefon. Som hälsningsfras när jag är på besök.
Som ni förstår handlar detta inlägg om teknik  Inte det roligaste jag vet. Inte ett specialintresse. Inte något jag ens är halvbra på.
Men teknik är idag något nödvändigt. Höll på att skriva nödvändigt ont, men det menar jag inte. Älskar teknik. Men bara när den fungerar. Utan inblandning från min sida. Jag kan trycka på knappen. Ungefär så långt kan jag sträcka mig. Då ska det bara fungera.
Dottern med sin funktionsnedsättning är faktiskt en fena på teknik. På så vis att om hon lärt sig hur hon ska göra, ja då sitter det. Däremot måste hon såklart ha hjälp med olika lösningar. För att det alls ska fungera. Precis som jag måste ha.
Nu är det så att hon har ett antal hundra filmer. På VHS och DVD. Det är alltså dessa som "inte funkar och där del 2 är förkommen".
Dessutom har hon en ipad och nyttjar youtube för många filmer. Tyvärr funkar inte alltid Wi-fi där hon bor. Strul. Strul.
En personal på boendet är teknik-nörd. Beskriver sig själv så. Hen har under lång tid försökt få oss att släppa taget om alla dotterns filmer. Genom att  införskaffa en s k. NAS. Som är någon form av extern hårddisk. Via den kan man titta på både "inlagda" filmer samt streama (antar jag).
Eftersom dottern vill se samma film minst 50 gånger, så skulle det ju bli så att vi liksom för över hennes filmer till den här NASEN, och så kan hon se dom på tv:n.
Det har varit en process. Nu är vi nästan där.  Dottern har från idag en ny stooor tv som är förberedd för NAS. Själva NASEN väntar vi med till efter den här  personalens semester.  Det liksom står och faller lite med hen.
Det jag ser fram emot mest, är att slippa se golv, fönsterbrädor och andra delar i dotterns lilla lägenhet, helt täckta med dessa filmer. Förutom i de för ändamålet avsedda hyllorna, finns filmerna överallt. Tar över lägenheten liksom. Som en Alien.
Men det är detta med tekniken. Den här personalen skriver mail efter mail till mig. Om kablar. Om utgångar. Om  komponenter. Om  teknik helt enkelt. Jag förstår inte. Vill inte ens försöka förstå ibland. Vill hellre vara med och GÖRA.
Kruxet är bara att den här personalen; hen jobbar natt.
Förstår jag inte teknik under dagtid....ja ni kan ju tänka er hur mottaglig jag är 02.30...
Men, vi är på väg...