Turf

Turf. Turfning. Att turfa.  Ett relativt nytt begrepp i min värld. Ett s.k. realtidsspel. Som kräver en smartphone.
Dock är det inte ett spel där man sitter hemma i soffan. Nej, det krävs faktiskt lite fysisk aktivitet.  Via cykel. Skulle ju passa mig.
Vad jag förstår går det ut på att hitta "zoner". Man samlar poäng genom att "ta över zoner". Och "behålla" dem så länge som möjligt.
Tydligen övertar man zonen genom att helt enkelt befinna sig i den. Zonen. Rent fysiskt befinna sig alltså. Efter en månad är en spelomgång slut, och den som har flest zoner vinner förstås. Då får man visst bestämma en ny zon.
Tydligen ser man varandra på kartan i appen, och kan på så vis skynda sig för att hinna före andra till en viss zon.
Som en mix av "Herre på täppan" och orientering. Typ. Fast digitalt då. Fast även fysiskt då.

Läste någonstans att  2015 hade 133 500 personer registrerat ett användarnamn i spelet. World wide.
Några av dem har jag sett. För det var när jag började lägga märke till konstiga filurer på min bakgård, det var då jag lärde mig om Turf.
Cyklister som tar en sväng in på min gård. Stannar till. Tittar på mobilen, som oftast sitter i nå'n hållare på styret. Klickar lite. Ser allmänt nöjda ut. Rättar till hjälmen och drar vidare.
Då tar de en zon. Min zon. Min bakgård.
Lite väl nördigt kan det bli. Som i går kväll. Jag drog ner rullgardinen 23.00. Kolsvart ute. Snö i luften. 29 november liksom. Under lyktan på bakgården stod han. En turfare. Jag ser direkt att det är en dylik.När han tagit sin/min zon, slirade han vidare. Så nöjd i lyktans sken.
Märklig sport det där. Kanske ska testa till våren. En zon har jag ju liksom redan hittat.

Roligt å roligt...

Roligt. Är det en rättighet att ha? Eller kanske har vi en skyldighet att ha roligt?  Typisk Helena-fundering. Så här på tisdagkvällen.
Trött är jag . Och nå't skit i luftrören har jag. Eksemet frodas. Inget av det är så roligt. Därav ett kort inlägg. Som säkert inte heller blir så roligt.
Kan ändå inte låta bli att fundera över detta. Kanske ser det utåt ut som att jag har rätt roligt. Det har jag väl ibland såklart. Men sällan i några längre sjok. Den liksom glimmar till. Roligheten. Känslan av att ha roligt. Då är det underbart. Då inser jag att det borde ske oftare. Tänker att det för många andra är så. Att roligheten överväger. Men så funderar jag lite till. Då inser jag att så är det nog inte. Alla har ju sitt liksom. Sådant som är icke-roligt. Mer eller mindre.
Det jag funderar på är om jag borde anstränga mig mer. För att ha roligt. Fast då tänker jag att roligt ska inte ansträngas fram. Det ska bara komma. Men kanske borde jag träna lite mer på att ha mer roligt inåt.  I andra situationer än de som ev märks utåt. Att låta den känslan leva kvar. Lite längre. Ha roligt i mig själv. I själen. Är ni med?
Önskar jag kunde säga som Kleerup: " Det är rätt roligt, att vara mig." Eller I mig kanske han sa, och syftade på i sin hjärna.
Det ska jag träna på. Att tycka, och kanske säga. Att det ÄR roligt att vara jag.
Hmm...hur svårt kan det va? Jag trivs ju faktiskt bra i mitt eget sällskap.

Backspegeln?

En liten anekdot. Från i måndags.
Jag har en liten bil. En väldigt liten bil. Som inte används särskilt mycket, men som ändå ger mig lite frihetskänsla. Den är mycket billig i drift. Mycket billig att försäkra. Det som kostar är garaget och service.
I måndags ringde jag min bilverkstad. Följande dialog utspelade sig i telefon. Ska kanske tillägga att jag är kollega med sonen till mannen på verkstaden.
Helena: Hej, jag undrar om service. Vad säger du om jag säger att jag kört 150 mil sedan förra servicen - är det nödvändigt då?
Verkstaden: Nej, spara pengarna du! Men, ett tips är att du kör lite då och då, och så tvärbromsar du. För om du kör så lite kan du åka på att tvingas byta bromsbelägg. Och så tittar du förstås i backspegeln!
H: VARFÖR SKA JAG TITTA I BACKSPEGELN🤓?
V: ( nu blev det tyst i luren en stund) Hmm, ja du fundera på det!
H: Men jag jobbar på X-skolan! Visst är du pappa till min kollega XX?
V: ( nu riktigt hörde jag frågetecknen i hans huvud, men han är sin sons far och har en sjujäkla humor. Tur det, för vad har min arbetsplats att göra med någonting alls här?) Aha, då,förstår jag, om du är kollega med XX. Inte konstigt att du frågar om backspegeln😁. Jag tänkte annars att det kan vara en bra ide att kolla bakåt INNAN du tvärbromsar...
H: ( nu blev det tyst i min ände av luren)
Efter typ tre sekunder började vi skratta, ingen av oss kunde sluta.
I går var jag ute och körde lite. Jädrar vad jag bromsade. Allt som oftast kom jag faktiskt ihåg att titta i backspegeln. Innan.

Compassion

Compassion is the new black. Inom självhjälp och terapi. Har jag läst. Ett nytt begrepp som kommit in i alla dessa självhjälps-teorier. Självmedkänsla. Att vi ska vara lite snällare mot oss själva.  Att vara självsnälla liksom.
När livet går snett. Eller gör ont. Då ska vi träna oss i att säga okej till att vi känner oss ledsna. Besvikna. Svikna. Eller vad det nu är för känsla vi har. Att det är okej . Att inte fly undan känslan. Att erkänna för oss själva att det känns för jäkligt. Helt enkelt.
Kanske som att ge sig själv en kram. Att tycka om sig själv när det känns som sämst. Det är the new black.
Låter helt okej för min del. Dock inte enkelt. Inte ett dugg enkelt. Mycket lättare att skuldbelägga sig själv. Att tänka att det helt och hållet beror på mig att det blev så här. Mycket lättare.
Men - jag förstår helt och hållet tanken med Compassion. Kanske ska träna lite. På att vara lite självsnäll. Tror faktiskt jag börjar nu. Omedelbart. Det är lite synd om mig ikväll. Mina fötter gör ondare än vanligt. Om jag inte tränar på Compassion-tänket, då är det ju MITT EGET FEL eftersom jag gick för många steg helt enkelt. VARFÖR gjorde jag det, dumma mig? Skyll mig själv!
Men om jag börjar träna nu. På att INTE skuldbelägga. På att ha lite medkänsla med mig själv istället. Då ser mitt träningsläger ut så här i kväll:
En tanke om att det faktiskt ÄR synd om mig som har så ont. Att jag är ledsen för det. Ett varmt bad. Ett glas vin. Choklad.  Hmm...det var ju inte så svårt!
Tror jag lägger mig i hårdträning.