Tala är silver...

Jag fick besök i veckan. En eftermiddag ringde det på dörren. Jag tvekade inför att öppna, jag mådde riktigt dåligt pga säsongens första infektion.
Men, när jag ändå masat mig fram till dörren, så står det en ung kille därutanför. Med en id-bricka av något slag runt halsen. Ett skrivblock i handen.
Presenterar sig som Baris från Com hem. Han frågar om han får komma in och prata 5 minuter?
Jag hinner tänka, någonstans i bakhuvudet, att jag bör nog inte släppa in honom. Kanske kommer han att fiffla åt sig något som inte är hans utan mitt?
Men förnuftet går inte segrande ur den tankebanan. Jag släpper in honom.
Han börjar tala. Han talar och talar. Och talar lite till.
Det mesta han säger förstår jag.  Om ett erbjudande han ger mig. Gällande mitt bredband. Även min tv blandas in. I erbjudandet. Kanske inte själva tv:n, men ett erbjudande om att kunna använda tv:n på annat sätt. Tivo. Tänker jag inte gå in på. Men, det är intressant.
Baris ritar och berättar. Tar mig steg för steg igenom erbjudandets alla termer och delar.
Efter en stund skriver han i punktform ner exakt vad jag behöver göra. För att anta erbjudandet. Eller för att ångra mig, inom 14 dagar.
Samtalet slutar med att han frågar om jag tyckte att han varit pedagogisk i sitt talande. Om han varit metodisk. Vad jag skulle ge honom för betyg.
Mitt svar var jakande till det metodiska. Vad gäller betyg så hade det blivit betydligt högre om han inte talat så fort och så länge.
Men det märktes att han nog var van vid tanter som inte riktigt hänger med. Som inte riktigt kan alla termer runt tekniken.
Ändå tycker jag att jag är hyfsat insatt. Om man tänker på min ålder....
Så, nu har jag nog snart ett betydligt snabbare bredband och en tv som jag kan göra nästan vad jag vill med.

Lockigt vs rakt

En notering. Jag noterar en sak via Facebook.  En fundering om att det är så svårt att vara nöjd. Nöjd med det man har.  
Att vara nöjd med att ha hälsan. Ingenting man går runt och tänker på. Det vet jag av egen erfarenhet. Men när man av olika anledningar förlorar den, hälsan, då kan tankarna runt den ta över helt och hållet.
Dock var det inte så djupa noteringar i inläggen jag läste på fb. Mer av det vardagliga o-nöjet. Icke-nöjet. Vad kan det heta? Oförnöjsamhet kommer upp som förslag från min ipad.

Ett av inläggen handlade om ett problem jag själv dragits med hela livet. Ända fram till för ca fem år sedan, har jag önskat mig det. Lockigt hår. Eller åtminstone hår med självfall. Min bästa vän under barndomsåren hade lockigt hår, t.o.m. korkskruvar. Mitt öde var det spikraka. Och då snackar vi verkligen SPIK-rakt. Inte som spikarna ser ut när jag håller i hammaren, mer som om en snickare/slöjdlärare spikar. 
Jag minns att jag fick mamma att gå med på en permanent i ganska tidiga år. Blev det som jag tänkt? Som kompisens lockar? Ack nej....fanns inte minsta likhet.
Min räddning kom med platt-tången. Nu var det ju helt rätt med spikrakt helt plötsligt. Jag behövde inte ens använda tången.
Men vad hände  för fem år sedan? Ja, inte vet jag. Mediciner? Klimakteriet? Helt plötsligt stog jag där med självfall. Nytvättat hår = lockar baktill. Håret kröker sig även framtill. Min frissa älskar det här. Hon vill varje gång se till att lockarna kommer fram.
Vill jag? Nej. Märkligt nog är jag inte alls överens med lockarna. Tycker ju att de kröker sig åt fel håll liksom. Så nu när jag iaf till en liten del , fått det jag så hett åtrått under hela livet, ja då är platt-tången min bästa vän.
Behöver jag tillägga att korkskruvs-kamraten under en period också slet med en dylik tång? Tror dock att hon numera hellre har sina fina lockar framme. Lockarna som är så snygga på henne. Men inte på mig. Kanske ska jag öva på acceptansen? Kanske är kul med variation? Så, om ni ser mitt självfall sticka fram, var snälla och peppa mig...

Nojjor

Nojjor. Vet inte ens om det stavas så. Att ha dylika är lite jobbigt ibland. Vissa nojjor är naturligtvis mindre än andra. Som ni förstår drabbas jag ibland. Av en och annan nojja. Annars skulle jag nog inte göra det det här lilla inlägget. 
Här är några exempel. Som jag kan nojja över.
 Rötmånads-mat.
Julbord.
Vinterkräksjuka.
"Blåstorkar" för händerna på offentliga toaletter.
Offentliga toaletter överhuvudtaget.

Nu ser jag mönstret. Väldigt snarlika är de, mina topp fem nojjor. Skulle kunna sammanfattas i nojja över att bli magsjuk helt enkelt. Oavsett anledning. Undrar om jag till en del kan skylla på att kroppen min har den här permanenta hyresgästen? Crohn heter han.
För säkerhets skull lägger jag till en nojja som kan snygga till listan lite: nojja över att det kommer mycket snö och inte är plogat när jag ska cykla till jobbet.

Mina nära o kära har egentligen inga nojjor. Skulle vara sonen då, innan han flyttade hemifrån.  Han uttryckte ofta en nojja över mina nojjor....

Vintage

Väster. Eftersom jag skrev om hattaffären  så är det inte mer än rätt.  I dag nämner jag en annan pärla. På väster. I princip granne med hattarna.
Det handlar om vintage.  Vintage Gamla gatan.  Heter nog så för att den först låg just på Gamla gatan. Mycket bra namn faktiskt.
Omnämnd bland de bästa vintage-butikerna i Sverige!
Fantastiska kläder och kreationer. Står för 40-tal till 70-tal. Tar emot på kommission. Tjejerna i butiken är noga med vad de tar emot, vilket jag fått erfara. Men det är bara bra. Ska det vara så ska det vara. Inga nymodigheter inte.
När jag haltar in i den lilla butiken, önskar jag att jag var typ 20 år yngre. Eller kanske 30 år yngre t.o.m.
Vintage is da shit. Tycker jag. Men - mycket av det som hänger i butiken....sorry; men jag kan inte ha det! Inte pga storleken, utan just för att det är vintage. De allra flesta klänningarna är såååå snygga. På en yngre tjej. När jag tar på mig vissa av kreationerna - ja, då ser jag verkligen vintage ut. Inte på ett bra sätt alltså. Jag blir en tant istället för den hippa tjej jag föreställde mig. Ser ut som om jag hittat något i garderoben bara, inte som om det var meningen som ett mode- statement.
Åh, vad jag önskar att vintage varit ett begrepp på min tid, då på 70/80- talet. Då skulle jag kunnat bära upp vilken 40/50-talsklänning som helst. Och sett ut som det var meningen, om ni förstår hur jag menar?
En liten tröst är att nu har jag något att lämna in  på kommissionen....ett material som nu kommit i ropet efter många år i träda. Koppar. Återfinns i både mode och inredning.  Jag har en del i gömmorna. Sparar väl någon pjäs; men attans vad här ska putsas!

Bara därför att....

En liten händelse. I mitt liv. Som kan bli en anekdot. Kanske
Söndag kl 17.30. På cykel. På hemväg från lilla mamma. Tanke: jag cyklar förbi hattaffären här i mitt grannskap. För att kolla öppettiderna. För att jag behöver/ vill ha någon form av solhatt. 
Har tidigare noterat att öppettiderna står på en skylt på dörren. Cyklar sakta förbi. Ingen skylt syns. När jag kommit några meter förbi dörren slår det mig: dörren var ju öppen! Söndag kväll? 
Cyklar tillbaka. Jodå, öppen dörr. Stannar för att se öppettider-skylten. Någon säger: Vill du komma in?
Det är ägarinnan. En tant i mina ögon, kanske 10 år äldre än jag.  En dam. 
Damen säger att hon är där för att göra bokföringen. Och för att packa upp. En leverans. Jo jag tackar jag! Golvet i den lilla lokalen är lika täckt av kartonger, som väggarna är täckta av hattar. 
Jo, säger jag och sätter mig på en kartong, jag letar efter en hatt att ha på stranden.
Aha, då ska vi se - säger damen och börjar leta. Både på väggarna och i kartongerna. Bland allt så vet hon förstås var hon ska leta. Får fram några modeller. Nja, inte riktigt rätt.
Sedan kommer det underbara; Du är ju en pojk-flicka. (Ja, ni läste rätt; en POJK-FLICKA!)
Du ska ha en Håkan Hellström- hatt! 
Måste erkänna att jag inte har koll på Håkan. Inte ens på hans hatt.
Men när damen plockat fram en dylik ur en låda - så rätt! På pricken en sådan jag letade efter. Snacka om att kunna sitt gebit.  Jag tar den, sa jag. Pris?
Ja, sa damen, du ser ju att det är en Wigens. Smakar det så kostar det. Kvalitet.
450 kr.
Oj, sa jag, så mycket hade jag verkligen inte tänkt mig. Medger att jag inte har minsta koll på hatt-märken heller...
Äh, det är söndag, sa damen, och jag har ju egentligen stängt. Du får den för 200!
Taget, sa jag. Nu cyklar jag runt i min Wigenare, som en annan Håkan H.
Dock har vi ju samma i initialer, han och jag. Så det är helt ok.