Fri vilja

Den fria viljan. Vi väljer vad vi tänker. Väljer vad vi säger. Vad vi gör.  Vi kan välja att agera på våra impulser, eller välja att inte leva ut dem.
Men är vi verkligen så fria? Det är en ständig fråga. Framförallt för filosofer, men ibland även för lilla mig.
Är mitt agerande egentligen bara  oundvikligt, förutbestämt? Och min upplevelse av att jag själv bestämde skulle då bara vara en efterkonstruktion?
Har jag alltid möjlighet att handla annorlunda, eller säga andra saker?
Det är som exemplet med äpplet. Äpplet faller inte till marken för att det själv bestämt så. Det faller ju pga mognad, temperatur, årstid, storlek mm.  Hela naturen är på så sätt förutbestämd. Skiljer sig människan från resten av naturen? Jag vill ju tro det. Att vi har förmågan/ möjligheten att själva fatta beslut.
Ett äpple strävar väl t.ex. inte efter lycka, något som tycks självklart för människan.
Stora och svåra frågor. Förstår inte varför jag ska fundera på dylikt. Får tänka att det är bra att gymnastisera hjärnan även på sommarlovet.
Och betänk - om den fria viljan inte är så stor som vi tror, då valde du inte själv att läsa ända hit - det var liksom oundvikligt.

Till hängmattan

Hängmatta. Har jag ingen. Om du har en, får du några passande boktips här. Lagom lättlästa. Lagom sommar-spännande.
1. "Sjuka själar" av Kristina Ohlsson. Kanske nämnt hennes böcker Lotus blues och Mios blues tidigare? De är rena deckare, den här senaste är mer av psykologisk thriller. Kanske rentav en aning skräck? Stephen King på svenska? Eller, nja. Man vet i alla fall inte riktigt vem man kan lita på till slut. Men bra i vilket fall som helst.
2. "Första gången jag såg dig" av Tasha Kavanagh. Av titeln att döma, kan man luras att tro att det innanför omslaget gömmer sig en ordinär romantisk skildring. Icke sa Nicke. Huvudperson är den starkt överviktiga tonåringen Yasmin, som dras in i en kidnappnings/mord-historia. Eller blir man lurad? Läs!
3. "Jag lät dig gå" av Clare McIntosh. Psykologisk spänning. En femåring dödas i en smitningsolycka. Mamman flyr det förflutna. Vem är skyldig o vem lurar vem?
Som ni märker gillar jag historier där det inte på förhand kan ses ett givet slut. Detsamma gäller film. Jag tycker om att bli lurad. I den fiktiva världen alltså. Bara där.
Att jag dessutom bara läst kvinnliga författare ett tag, ja det får väl ses som ett plus.
Enjoy!

Anekdoter 4

En kortis. En anekdot som jag tror jag skrivit  ner här vid ett tidigare tillfälle.
För x antal år sedan var jag klasslärare. Vid just den här tiden arbetade två resurser/assistenter i klassen.
Varje dag när eleverna slutat, hände något. När vi samlades för att efterarbeta, planera ed, så hände det. Min mobil pep. Och pep. Och pep.
På den här tiden var det inga smartphones. En gammal hederlig 3210. Men jag hade precis upptäckt  funktionen "påminnelser".
Vilken lycka! Jag kunde släppa ifrån mig en massa saker som jag skulle komma ihåg.  Utan att behöva skriva listor.  Telefonen påminde mig. Om vad jag skulle komma ihåg, och när. Med sitt pipande.
Ja, jag hade mycket att komma ihåg. Mycket runt mig själv. Mycket runt barnen, på den tiden runt båda två. Mycket runt jobbet. Och en hel del runt mina föräldrar.
Så en dag när vi tre var i klassrummet, efter att eleverna slutat. Då brast det. För assistenterna. En av dom tog min telefon, när den pep för säkert femte gången på en kvart. Så läste de. Min påminnelse. För att se vad som var så himla viktigt. Ska sägas att de gjorde det med en stor glimt i ögonen.
Jag kan verkligen förstå deras reaktion. Total förvåning/ förvirring/ förundran.
För på displayen ( sa man så om 3210?) stod det "Tvätta håret".  Hmm...Inte ok. Klarade jag inte längre av min personliga hygien? Var jag skitig?  Tidig demens?
Som tur var stämde inget av ovanstående. Det gällde inte ens mitt eget hår.
 Dottern hade tid hos frissan. På den tiden vägrade hon att låta frissan tvätta håret, utan det skulle  prompt  ske hemma, innan besöket. Eftersom hon pga funktionshindret behövde assistans vid hårtvätten, så var jag ju tvungen att komma ihåg det. Att jag var tvungen att åka lite tidigare för att hinna det. Är det så konstigt? Det blev ett gott skratt kan jag säga.
"Mina" assistenter kollade under en tid efteråt , graden av renhet i mitt hår varje morgon.

Anekdoter 3

Nr 3. Länge sedan. Minns inte exakt, men kanske 25 år sedan. Typ. Låter helt galet. 25 år sedan. Var jag ens vuxen då? Jaa faktiskt, med råge. Konstigt. Känns som om jag är i den ålder där mina barn nu är. Får inte  ihop det. Men nu skulle det inte handla om min dåliga självinsikt, utan om en anekdot.
Alltnog. Nr 3.
Det var en gång ett gäng småbarns-mödrar i ett samhälle uppbyggt runt järnvägen. Dessa mödrar fick en gång ett gyllene tillfälle att slå sig lösa. Hela gänget lyckades ordna så att barnen omhändertogs av  barnens fäder alt barnvakter. En fredag-kväll.
Det bestämdes att alla vi skulle in till stora staden Ö (som i Örebro). Kvällen skulle inledas med restaurangbesök. Detta är så länge sedan, att det fanns en restaurang vid Södra stationen. Med uteservering dessutom.
Dit anlände mödrarna. I små konstellationer, eller en och en. Mestadels med tåg, av givna anledningar.
Av någon annan anledning kunde jag inte hinna med det tåg som de andra tog. Jag inriktade mig på en något senare avgång.
Väl ombord på detta tåg, träffade jag omgående en fd praktikant från jobbet. Prat, prat, babbel, babbel.  Kanske fem minuter efter avgång, upptäckte vi båda: tåget kör åt fel håll ju! Jag fick fatt i konduktören; vad händer? Jag/vi ska ju till Ö! Alla mina vänner sitter och väntar ju!
Oj då, säger konduktören ( som jag konstigt nog inte kände. I ett järnvägssamhälle och med en lokförare som fader till barnen - ja ni fattar att det var konstigt...) ; nu stannar vi inte förrän i S ( som i Skövde). Men!
Efter att han (konduktören) haft kontakt med lokföraren ( som jag inte vet om jag kände...), så kunde de sträcka sig till att vi fick hoppa av i L (som i Laxå). Tåget skulle inte stanna, bara sakta in tillräckligt för att vi skulle kunna hoppa av!
Ok taget, sa vi. Och jag måste erkänna att jag var lite orolig. För avhoppandet. Dock saktade tåget in så pass att det kändes som om det stannade. I ca 20 sekunder.
Tack o farväl o hälsa Skövde! Nu tar vi nästa tåg till Ö. Där bedrog vi oss. Nästa tåg till Ö gick dagen därpå. På lördagen. Ok. Då tar vi en buss. Nästa buss till Ö gick om två dagar. Söndag eftermiddag.
Men! Jag var snudd på desperat. Det var inte direkt ofta på den här tiden, som tillfälle till en utekväll gavs. Min fd praktikant hade gett upp och gått hem till någon hon kände i Laxå. Det ville inte jag.
Så. På stationsplanen i Laxå står en skruttig gammal folkabuss. Målad med blommor. En fredagkväll i Laxå innebar/innebär inte något större folkliv...Här gällde det att passa på. Jag lyckas få folkabussen med en udda samling personer i , och blommor utanpå, att köra mig till Södra station. I Örebro.
Döm om förvåningen hos  mina vänner på uteserveringen, när jag hoppar ut ur en dylik farkost. Några timmar försenad bara. Hungrig som en varg.
Betänk att detta utspelar sig före mobil-eran. Sent, väldigt sent åttiotal. Tänk att jag faktiskt överlevde utan att kunna ringa/sms:a mina oroliga vänner. Märkligt. Resten av kvällen har jag inga minnen av. Jag var alltför uppfylld av mitt lilla äventyr.