Mycket möda och stort besvär!

Jag har sagt det förr. Att göra allra minsta lilla resa med mig är, ja vad ska man säga? Fyllt av möda och besvär. Inte enbart förstås. Det är ju ljuspunkter också.  Men mycket möda. Både för res-sällskapet och mig. För min del består mödan mest av smärta. För sällskapet består mödan av slit och släp.
Hemkommen från en sådan mödosam liten tripp försöker jag summera. En liten tripp till Nyköping. En mysig stad. Som även den har en å och ett gammalt "slott" mitt i. Och väldigt fina cykelvägar genom lummigheten.
För cykeln är ett måste i packningen såklart. Liksom kryckorna. Liksom diverse olika madrasser.
Den här gången glömde vi att packa ner reserven. Dvs luftmadrassen. Som behövs UNDER mina andra madrasser, om sängen är för hård. Vilket den naturligtvis var på detta lilla gulliga hotell vid hamnen. (Jag tål inget tryck på nerven vid bäckenkleden).Så det blev för res-sällskapet att dra ut på sta´n och inhandla en luftmadrass. Tyvärr gjordes inte detta till första natten, så skadan var liksom redan skedd. Men bättre sent än aldrig.
Och varje gång jag ska förflytta mig mer än 20 m, ja då måste cykeln lyftas av från bilen. Och så på igen. Och så av. Och så på.
Kryckorna spännas fast på pakethållaren. Det gör jag iaf på egen hand! Nyköping var bra på många sätt. Bl.a. fanns med jämna mellanrum någon form av fontän. Jag har nog stoppat mina "nervsmärte-brännande" fötter i varenda springbrunn i den lilla staden.
Om vi ska inta ngn form av föda eller dryck, då måste det ju finnas en soffa. Helst en mjuk. Enklast är att köpa take away. Eller tillaga något på det lilla medhavda "köket", på stranden. Vi provade alla dessa varianter. Res-sällskapet inhandlar och tillagar. Jag äter.
Som ni förstår är res-sällskapet = N. Han sa vid ngr tillfällen: det är inte enkelt att resa med dig. Men han sa det inte elakt. Inte alls. Han härdar ut. Är av det ganska tåliga slaget, på det sättet.
Jag försökte verkligen att packa light denna gång. Hur mkt kan man behöva under ett dygn eller två? Trots det blev resultatet 4 olika kollin. Inte så stora visserligen, men ändå. En "väska" för medikamenter mm. Bara det! Och vi lever ju i ett land där vädret är högst osäkert. Är man beroende av cykel, funkar inte paraply. Nej, du måste packa regnstället, mm. mm. mm.  Kan säga att själva packandet/upp-packandet är sååå jobbigt för mina fötter, jag skulle verkligen behöva någon till hjälp.  En liten människa som bara kunde hämta det jag pekar på. Gäller Rut-avdrag för sådant?
Summeringen innefattar ökad smärta i fötterna. Men också nya intryck. Påfyllning och dränering på samma gång. Men det positiva överväger trots allt.

Så tack till N - det finns ingen annan som skulle orka en liten tripp med mig. Eller rättare sagt med alla mina prulledutter.

Diagnos?

Jag har fått en diagnos. En trolig sådan. Sannolikheten är ca 90 %. Enligt farbror doktorn, en farbror jag känt i måååånga år. En ortoped-kirurg. Som nu inte tycker att jag egentligen hör till hans bord längre. Kanske hör jag till neurologerna. Till farbröderna där. Förresten, farbror och farbror. Farbror doktorn är väl kanske ett par år äldre än mig, då kan han väl inte vara en farbror? Men han har på nå´t sätt alltid varit det. Så länge som jag känt honom. Och då, i början, var jag ingen tant. Det vet jag bestämt. För det är länge sedan.
Så är det med vissa. De föds som tanter. Eller farbröder. Medan vissa aldrig blir det. Som jag (haha).
Vi - mina jämnåriga & jag- brukar säga att vi är den första generationen som aldrig blir tanter. För mig har det aldrig varit ett positivt ord. Tant.  Men för dagens unga är det ett "må-bra-ord". Det är kult att vara tant. I alla fall om man är en ung tant. En 30-åring som involverar vissa begrepp ur tant-katalogen i sitt liv. Som att baka kakor. Ordna kaffe-rep. Använda vintage-kläder. Virka. Och en del annat.
Rynkor och benskörhet. Nej, det går nog bort ur deras katalog. För att inte tala om klimakteriet och dess besvär. Egentligen är det kanske i samband med dessa besvär som man blir tant. Eller?
Men nu kom jag bort från ämnet. Diagnosen. Den sannolika. Ett fint namn har den. Neuropati. Låter nästan som en forna tiders sinnes-åkomma. Eller svaghet i nerverna. Som vissa kvinnor påstods ha.
Diagnosen har med nerverna att göra. Men med den andra sortens nerver, de mer fysiska. Neuropati handlar om att smärtan sitter i själva nerven. Att nerven självt gör ont. Inte nödvändigtvis pga att den är klämd eller skadad på annat sätt. Den gör bara ont.
Det kan väl vara bra med en diagnos. Men jag vill inte ha just den här. Hade mycket hellre haft fel på en sena i foten. Eller en nerv i kläm i foten. Något som går att fixa till.
För mot neuropati finns ingen bot. Kan kanske lindras ngt med vissa piller. Men den medicinen tar jag redan.  Och det är en satans otur att det sitter just i fötterna...
Bara att gilla läget. Dock är nervsmärta svår att gilla.
Inte ens ett tant-epitet som rullatorn hjälper mig. Då kan jag lika gärna ta en skateboard. För det är ju själva belastningen på fötterna som ger mig smärtan.
Om jag tränar hårt kanske en skateboard inte är så dumt förresten. Under förutsättning att jag kan åka stående på händerna.
Är det tantvarning på det också?

Hur svårt kan det va?

Själv är bäste dräng. Bra karl reder sig själv. Så är jag väl uppväxt antar jag. Varför sitter det annars så djupt rotat i mig. Jag kan själv. Jag vill åtminstone kunna själv. Finns en viss diskrepans där, eller hur? Vilja är inte lika med kunna. Inte i alla lägen.

Så jag jobbar på att lära mig att be om hjälp. Inte helt lätt. Men, jag blir bättre o bättre. Kanske inte alla gånger. Och kanske inte med vem som helst. Vissa personer är lättare att be, så är det bara.
Jag måste ju förstås vara beredd på ett nej. Självklart. Det är inte rädslan för ett nej som stoppar mig från att be. Inte alls. Det är i så fall mera HUR jag får ett nej. Tyvärr är jag superkänslig för tonfall, attityd och sådant. En del kan säga nej på ett trevligt sätt. Andra inte.
I dag har jag upplevt hur lätt det kan vara att be om hjälp. Rent ut sagt superlätt.
Jag behövde hjälp med att köpa ut en sak. Ja, inte från stället med gröna skylten, utan från en annan affär. En ganska stor o tung sak, och dessutom kräver affären en del gående.
Alltnog, jag tog mod till mig och kontaktade en kollega som bor där i krokarna. Inga problem! I morgon kommer den otympliga saken hemtransporterad, ända till dörren.

Dessutom bad jag tidigare om hjälp för dotterns räkning. Att hon skulle få följa med någon vänlig själ på en teater-föreställning i det fria. Och den vänligaste av alla själar svarade på mitt anrop.  Nu är dottern precis hemkommen från teatern, och det var "jäääätte-braaa!"

Så det lönar sig. Att be om hjälp. Att våga göra det.

Jag tränar vidare även på detta.  Hur svårt kan det va?

Gränser

Gränser. Det finns många olika gränser. Reella och inbillade. En del är lättare att forcera än andra. Gränsen mellan vårt land och många andra länder t.ex. För att inte tala om gränser mellan landskap. De märks ju inte ens. Kanske en skylt vid vägkanten. När jag var liten tutade alltid pappa när vi passerade en läns-gräns. I dag pratas det allt mindre om län.
Trädgränsen märker man ju när den passeras. Men den är inte särskilt svårforcerad.

Gränsen för vad en människa klarar av då? Eller tål? Eller orkar? Hur svår är den att forcera?
Olika för olika människor så klart. Olika beroende av VAD det är som sätter gränsen så klart. Är en sådan gräns reell eller inbillad? Ja säg det.
Mina gränser håller på att töjas ut. I alla fall gränsen som handlar om att orka. Och det är väl bra. Undrar om en gräns kan töjas ut så den blir slapp? Som ett uttöjt gummiband. Kanske vore skönt? Med förslappade gränser?
Min smärtgräns däremot. Den håller på att nås. Mina fötter....Ni som känner mig tycker kanske att jag har låg smärtgräns. Jag hävdar motsatsen. Leva med kronisk smärta är smärtgräns-höjande. Gränsen liksom flyttas lite, lite längre hela tiden.
Jag är fullt medveten om att mina smärtor säkert inte kan jämföras med t.ex. cancer-smärta. Absolut inte.
Men för mig och mitt liv, är den här smärtan mer än tillräcklig.
N sa häromdagen; det finns ju ingen som har ont i en fot hela livet. Nej, det får vi verkligen hoppas!   Nu är det snart 3 år, och det är väl ingenting i sammanhanget.
Mirakel sker ju överallt, hela tiden. Så - hallå! Jag väntar på ett!

"Om snöret inte håller, utan går av; är det bara att försöka med ett annat snöre" (Nalle Puh)