söndag 24 september 2017

Boktips....igen....

Glest mellan inläggen. Tiden räcker inte riktigt till. Konstigt, tid är väl en konstant?  Jag använder den väl på  lite annat  vis just nu bara.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.

"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget".  Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry,  Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?

Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.

söndag 10 september 2017

Anekdot

Ni vet ju att jag gillar små anekdoter. Likaväl som citat.
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts.  Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar.  Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....