torsdag 29 december 2011

Jubileum

Dagarna passerar. Det gör dom. Julen är över, och snart även nyåret.  Ganska skönt tycker jag.
Det händer inte så mycket.  Men igår var jag faktiskt på kalas. Ett sån´t där mitt-i-livet-kalas för en 50-åring.
När jag såg alla blommor som jubilaren fått, mindes jag min mormors födelsedags-foto från hennes 50-årsdag. För att inte tala om farmors motsvarande bild!  Ni vet, ett kort på huvudpersonen sittande bland alla blomkvastar. Ofta med en käpp e.d. Ondulerad i håret.
Jag föreslog 50-åringen igår att vi skulle arrangera ett sån´t foto. Erbjöd henne att låna en av mina kryckor som rekvisita. Kom på den lysande idéen att ta fotot i sepia, den där bruna färgen som gör att korten ser gamla ut redan från början. Hon tackade nej. Till hela alltet. Konstigt nog.

Jag funderade då och då under kvällen på vad mormor hade tyckt om hon varit med på kalaset. Om hon tyckt att vi var för högljudda, gamla människorna? Om hon hade tyckt att en del av oss hade för korta kjolar, gamla människorna? Om hon hade tyckt att mina orange-röda byxor var opassande på mig, gamla människan?  Förmodligen är svaret JA på samtliga frågor.
När mormor var 50, ja då var hon  nästan gammal. En tant, helt klart. Som sedan levde tills hon skulle fylla 90. Har lite svårt att fatta att hon är yngre på det där fotot, än vad jag är idag...Om jag går förbi spegeln det fortaste jag kan med mina onda fötter - då ser jag ingen tant där.

onsdag 21 december 2011

Skratta eller gråta?

Ja kära nå´n! Vad tokigt det kan bli. Ska man skratta eller gråta åt eländet? Åt ontet? Ofta går det inte att göra annat än gråta, men ibland glimtar det till. Då är det bäst att vara på hugget. Och skratta istället. Bra för kroppen med endorfiner.
I går var en sådan dag.
Jag hade tid på ortoped-kirurgiska mottagningen på Unversitets sjukhuset här i staden. Nej, jag ska inte opereras, men "min " ortoped huserar där. Min husgud. Eller snarare min hustomte. Han är som en kunnig tomte, och väldigt empatisk. Att han inte kan ta bort min nervsmärta må så vara, men han finns där.
Nåja,när jag linkade fram i korridorerna med mina kryckor tänkte jag följande: Av alla mottagningar på sjukhuset, borde inte ortoped-kirurgen höra till dom som har flest patienter som på ett eller annat sätt har svårigheter med att ta sig fram?
Låter så, eller hur?  Så då placerar man den mottagningen allra längst in, så långt som möjligt från någon som helst entré.
Kanske ser man det som ett inkluderat rehab-pass, när man ändå är där liksom?
Det är som en snitslad bana, utan snitslar (heter det så?) och heller inga vätskekontroller.
Jag kan nästan se Mr Bean framför mig i den här scenen...irrande.
Så vad händer? Jo, naturligtvis smärtar mina fötter värre än på länge när jag väl är tillbaka ute vid  cykeln.
Och sensmoralen, det roliga i kråksången, själva poängen - det var inte för fötterna jag hade läkartiden! Det var för min höft, haha!
Så jag valde skrattet denna dag =)

lördag 17 december 2011

Livet är inte rättvist

Har inga bra dagar nu. Konstigt sjuk hela veckan. Illamående o blixtrande huvudvärk. Virus? Inte vet jag. Troligen, eller hur?  Finns ju ett antal sådana.  Matlusten har det inte varit fel på. Inte på hela veckan egentligen. Konstigt att må illa och samtidigt vilja äta. Får inte ihop det. Och om jag håller huvudet stilla känns inte smärtan i skallen lika mycket.  Knepigt virus. För jag hoppas väl trots allt att det är ett sådant. Annan konstig huvudvärk ska man ju vara försiktig med. I min ålder.
Ålder ja. Såg en film med Richard Gere. En film med en väldigt ung Richard Gere. Jag var rätt kär i honom då. Och kan bara konstatera; visst var han snygg då, i filmen - men oj va mycket snyggare han är i dag!  50+ och gråsprängd. Kanske är han t.o.m. 55+ ?
Orättvist tycker jag. Att vissa bara blir snyggare. Och andra inte. Snarare tvärtom. Liksom förfaller.
Jag kommer dessutom att ha helt nya rynkor i pannan när jag äntligen blir fri från den här huvudvärken. För ujujuj va jag drar ihop ögonbryn o panna, som nå´t slags reflex när smärtimpulsen kommer.  Kan ge bestående men.

söndag 11 december 2011

En idiot på resa

Kanske har ni sett tv-programmet. En idiot på resa. Riktigt kul, ibland. Den idioten (Carl) är på långa resor, nästan upptäcksresor.  Det är sällan jag.
Men jag är lite som en idiot på resa. Med tanke på att jag cyklar i alla väder och väglag. Inte för att det är roligt och trivsamt, utan för att jag MÅSTE.
Utan cykeln stannar Helena. Kommer ingenstans. Eftersom mina fötter inte håller att gå med sedan mer än ett år nu.
Så cykeln är min räddning. Jag har t.o.m. dispens av rektor - jag är den enda som får cykla på skolgården. Inte illa. Jag cyklar ända fram till dörren.  Fast nu har jag en ny rektor,så jag kanske borde kolla så att dispensen fortsätter att gälla?
I dag när jag tog en tur i det soliga vintervädret, ja då kände jag mig som en riktig idiot på min resa. Jag var inte ens tvungen att ge mig ut; det är söndag i dag. Ville bara ha frisk luft.
Ishalka. Is med pudersnö ovanpå. Is + snö + cykel = livsfara. Jag har ändå dubbade vinterdäck på cykeln. Inte hjälpte det idag.
Till slut gjorde jag som man inte får. Jag cyklade på trottoaren. Schhh! 
Och undrade irriterat hur det kan komma sig att trottoarerna var så gott som is/snö-fria och liksom torra, när cykelbanorna var i katastrofläge?  Diskriminering faktiskt. Och det är här som idioten kommer in. För om jag skulle säga detta till kommunen skulle de svara: Men cykla inte på vintern, ta en promenad istället, som vettigt folk. Helst med broddar. Eller stavar.
Åhh, jag orkar inte hålla på och förklara varför jag måste cykla. Så jag klagar ju inte hos kommunen.
Dåligt tajmat också att jag fick veta att jag är så gott som benskör i höfterna. Precis lagom nu till halkan. Jag är ju inte direkt mindre rädd att cykla omkull. Dom kunde väl ha hållt på det resultatet till  våren...väldigt opedagogiskt. Eller?

tisdag 6 december 2011

Några få röda dagar

Snart dags igen. Jul. Jag är ledsen att säga det, men för min del fick gärna julen glömma bort sig. Glömma bort att infalla. Advent är ok, fint med ljus och stjärnor. Lite lagom pyntat.  Inga krav. Sedan tycker jag det räcker.  Min klena tröst i år är, att de röda dagarna är så få.
Samma visa varje år. Kanske handlar det om att vi inte är någon kärnfamilj? Att allt detta pusslande tar knäcken på mig. Pussla så att kanske inte alla, men så många som möjligt blir nöjda och glada. Det jag skulle önska är att vi bara kunde vara hemma här. Men det går inte av olika anledningar.
I år vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska klara av julen. Kan bero på något eller några av alternativen: 1. Sonen kanske inte ens kommer "hem".  2. Lilla mamma börjar bli väldigt glömsk, och orkar bara vara hemma hos sig. .  3. Ekonomin. Inte roligt att inte ha pengar i december.   4.Min smärta är på nå´n slags höjdpunkt, nerven lever rövare i ryggen/benet minst sagt. Samt att jag knappt kan stå på fötterna.                                               
 Så jag vet inte. Tänker att jag får bita ihop om det onda i ngr dagar. De röda dagarna. Men jag kanske inte klarar det? Tänk om?  Hålla tummarna får jag göra, dom har jag inte ont i.
Och så ska jag på akupunktur några gånger nu innan dessa färgade dagar, så man vet ju inte. Mirakel har skett förr.
Nej men oj, måste sluta nu. Måste lägga ett bud på en julklapp. På Tradera. Och hoppas på vinst, billigt. Håller tummarna för det också.

fredag 2 december 2011

Det vet du väl!

Hon är för skön då och då. Dottern alltså. För er som ev inte känner henne, så råkar hon ha en kromosom mer än oss andra. Än oss normal-störda.
Nu är det tre (!) år sedan hon flyttade hemifrån. Ja kära nå´n så mycket vånda det var innan. Både hennes och min.  Till ingen nytta. Eller kanske var det så att tack vare all vånda innan, blev det så bra?
Jaja. Nu när jag inte umgås med henne varenda minut, så kan jag se på ett annat sätt. Inte så att jag inte uppskattade henne alla 25 hemmavarande åren - tvärtom. Men, ibland blev det lite mycket bara.
Nu kan jag se hur skön hon faktiskt är. Hur rolig hon är. Hur smart hon är. Jaa, faktiskt smart också. På sitt alldeles eget logiska sätt. Hur härligt hon kommenterar saker och ting.
En av hennes standard-fraser är "Det vet du väl".
Den används allt som oftast, när hon tycker att jag eller nå´n annan är ovanlligt trögtänkt.
Ett färskt exempel från ett telefonsamtal häromdagen.
"Mamma, mamma, vet du vem jag såg i dag, när jag skulle hem från jobbet?"
"Neej, vem då?"
"Det vet du väl!"

"Neej, du måste hjälpa mig lite:"
"Det vet du väl - Bosse!"
Oj, tänker jag då . vilken Bosse????
"Snälla du, jag vet inte vem du menar!"
"Åhhhh! Det vet du väl - Bosse som körde taxi i H-berg" (där vi bodde för 10 år sedan).
Men ni fattar hur trög jag är!!