Jubileum

Dagarna passerar. Det gör dom. Julen är över, och snart även nyåret.  Ganska skönt tycker jag.
Det händer inte så mycket.  Men igår var jag faktiskt på kalas. Ett sån´t där mitt-i-livet-kalas för en 50-åring.
När jag såg alla blommor som jubilaren fått, mindes jag min mormors födelsedags-foto från hennes 50-årsdag. För att inte tala om farmors motsvarande bild!  Ni vet, ett kort på huvudpersonen sittande bland alla blomkvastar. Ofta med en käpp e.d. Ondulerad i håret.
Jag föreslog 50-åringen igår att vi skulle arrangera ett sån´t foto. Erbjöd henne att låna en av mina kryckor som rekvisita. Kom på den lysande idéen att ta fotot i sepia, den där bruna färgen som gör att korten ser gamla ut redan från början. Hon tackade nej. Till hela alltet. Konstigt nog.

Jag funderade då och då under kvällen på vad mormor hade tyckt om hon varit med på kalaset. Om hon tyckt att vi var för högljudda, gamla människorna? Om hon hade tyckt att en del av oss hade för korta kjolar, gamla människorna? Om hon hade tyckt att mina orange-röda byxor var opassande på mig, gamla människan?  Förmodligen är svaret JA på samtliga frågor.
När mormor var 50, ja då var hon  nästan gammal. En tant, helt klart. Som sedan levde tills hon skulle fylla 90. Har lite svårt att fatta att hon är yngre på det där fotot, än vad jag är idag...Om jag går förbi spegeln det fortaste jag kan med mina onda fötter - då ser jag ingen tant där.

Skratta eller gråta?

Ja kära nå´n! Vad tokigt det kan bli. Ska man skratta eller gråta åt eländet? Åt ontet? Ofta går det inte att göra annat än gråta, men ibland glimtar det till. Då är det bäst att vara på hugget. Och skratta istället. Bra för kroppen med endorfiner.
I går var en sådan dag.
Jag hade tid på ortoped-kirurgiska mottagningen på Unversitets sjukhuset här i staden. Nej, jag ska inte opereras, men "min " ortoped huserar där. Min husgud. Eller snarare min hustomte. Han är som en kunnig tomte, och väldigt empatisk. Att han inte kan ta bort min nervsmärta må så vara, men han finns där.
Nåja,när jag linkade fram i korridorerna med mina kryckor tänkte jag följande: Av alla mottagningar på sjukhuset, borde inte ortoped-kirurgen höra till dom som har flest patienter som på ett eller annat sätt har svårigheter med att ta sig fram?
Låter så, eller hur?  Så då placerar man den mottagningen allra längst in, så långt som möjligt från någon som helst entré.
Kanske ser man det som ett inkluderat rehab-pass, när man ändå är där liksom?
Det är som en snitslad bana, utan snitslar (heter det så?) och heller inga vätskekontroller.
Jag kan nästan se Mr Bean framför mig i den här scenen...irrande.
Så vad händer? Jo, naturligtvis smärtar mina fötter värre än på länge när jag väl är tillbaka ute vid  cykeln.
Och sensmoralen, det roliga i kråksången, själva poängen - det var inte för fötterna jag hade läkartiden! Det var för min höft, haha!
Så jag valde skrattet denna dag =)

Livet är inte rättvist

Har inga bra dagar nu. Konstigt sjuk hela veckan. Illamående o blixtrande huvudvärk. Virus? Inte vet jag. Troligen, eller hur?  Finns ju ett antal sådana.  Matlusten har det inte varit fel på. Inte på hela veckan egentligen. Konstigt att må illa och samtidigt vilja äta. Får inte ihop det. Och om jag håller huvudet stilla känns inte smärtan i skallen lika mycket.  Knepigt virus. För jag hoppas väl trots allt att det är ett sådant. Annan konstig huvudvärk ska man ju vara försiktig med. I min ålder.
Ålder ja. Såg en film med Richard Gere. En film med en väldigt ung Richard Gere. Jag var rätt kär i honom då. Och kan bara konstatera; visst var han snygg då, i filmen - men oj va mycket snyggare han är i dag!  50+ och gråsprängd. Kanske är han t.o.m. 55+ ?
Orättvist tycker jag. Att vissa bara blir snyggare. Och andra inte. Snarare tvärtom. Liksom förfaller.
Jag kommer dessutom att ha helt nya rynkor i pannan när jag äntligen blir fri från den här huvudvärken. För ujujuj va jag drar ihop ögonbryn o panna, som nå´t slags reflex när smärtimpulsen kommer.  Kan ge bestående men.

En idiot på resa

Kanske har ni sett tv-programmet. En idiot på resa. Riktigt kul, ibland. Den idioten (Carl) är på långa resor, nästan upptäcksresor.  Det är sällan jag.
Men jag är lite som en idiot på resa. Med tanke på att jag cyklar i alla väder och väglag. Inte för att det är roligt och trivsamt, utan för att jag MÅSTE.
Utan cykeln stannar Helena. Kommer ingenstans. Eftersom mina fötter inte håller att gå med sedan mer än ett år nu.
Så cykeln är min räddning. Jag har t.o.m. dispens av rektor - jag är den enda som får cykla på skolgården. Inte illa. Jag cyklar ända fram till dörren.  Fast nu har jag en ny rektor,så jag kanske borde kolla så att dispensen fortsätter att gälla?
I dag när jag tog en tur i det soliga vintervädret, ja då kände jag mig som en riktig idiot på min resa. Jag var inte ens tvungen att ge mig ut; det är söndag i dag. Ville bara ha frisk luft.
Ishalka. Is med pudersnö ovanpå. Is + snö + cykel = livsfara. Jag har ändå dubbade vinterdäck på cykeln. Inte hjälpte det idag.
Till slut gjorde jag som man inte får. Jag cyklade på trottoaren. Schhh! 
Och undrade irriterat hur det kan komma sig att trottoarerna var så gott som is/snö-fria och liksom torra, när cykelbanorna var i katastrofläge?  Diskriminering faktiskt. Och det är här som idioten kommer in. För om jag skulle säga detta till kommunen skulle de svara: Men cykla inte på vintern, ta en promenad istället, som vettigt folk. Helst med broddar. Eller stavar.
Åhh, jag orkar inte hålla på och förklara varför jag måste cykla. Så jag klagar ju inte hos kommunen.
Dåligt tajmat också att jag fick veta att jag är så gott som benskör i höfterna. Precis lagom nu till halkan. Jag är ju inte direkt mindre rädd att cykla omkull. Dom kunde väl ha hållt på det resultatet till  våren...väldigt opedagogiskt. Eller?

Några få röda dagar

Snart dags igen. Jul. Jag är ledsen att säga det, men för min del fick gärna julen glömma bort sig. Glömma bort att infalla. Advent är ok, fint med ljus och stjärnor. Lite lagom pyntat.  Inga krav. Sedan tycker jag det räcker.  Min klena tröst i år är, att de röda dagarna är så få.
Samma visa varje år. Kanske handlar det om att vi inte är någon kärnfamilj? Att allt detta pusslande tar knäcken på mig. Pussla så att kanske inte alla, men så många som möjligt blir nöjda och glada. Det jag skulle önska är att vi bara kunde vara hemma här. Men det går inte av olika anledningar.
I år vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska klara av julen. Kan bero på något eller några av alternativen: 1. Sonen kanske inte ens kommer "hem".  2. Lilla mamma börjar bli väldigt glömsk, och orkar bara vara hemma hos sig. .  3. Ekonomin. Inte roligt att inte ha pengar i december.   4.Min smärta är på nå´n slags höjdpunkt, nerven lever rövare i ryggen/benet minst sagt. Samt att jag knappt kan stå på fötterna.                                               
 Så jag vet inte. Tänker att jag får bita ihop om det onda i ngr dagar. De röda dagarna. Men jag kanske inte klarar det? Tänk om?  Hålla tummarna får jag göra, dom har jag inte ont i.
Och så ska jag på akupunktur några gånger nu innan dessa färgade dagar, så man vet ju inte. Mirakel har skett förr.
Nej men oj, måste sluta nu. Måste lägga ett bud på en julklapp. På Tradera. Och hoppas på vinst, billigt. Håller tummarna för det också.

Det vet du väl!

Hon är för skön då och då. Dottern alltså. För er som ev inte känner henne, så råkar hon ha en kromosom mer än oss andra. Än oss normal-störda.
Nu är det tre (!) år sedan hon flyttade hemifrån. Ja kära nå´n så mycket vånda det var innan. Både hennes och min.  Till ingen nytta. Eller kanske var det så att tack vare all vånda innan, blev det så bra?
Jaja. Nu när jag inte umgås med henne varenda minut, så kan jag se på ett annat sätt. Inte så att jag inte uppskattade henne alla 25 hemmavarande åren - tvärtom. Men, ibland blev det lite mycket bara.
Nu kan jag se hur skön hon faktiskt är. Hur rolig hon är. Hur smart hon är. Jaa, faktiskt smart också. På sitt alldeles eget logiska sätt. Hur härligt hon kommenterar saker och ting.
En av hennes standard-fraser är "Det vet du väl".
Den används allt som oftast, när hon tycker att jag eller nå´n annan är ovanlligt trögtänkt.
Ett färskt exempel från ett telefonsamtal häromdagen.
"Mamma, mamma, vet du vem jag såg i dag, när jag skulle hem från jobbet?"
"Neej, vem då?"
"Det vet du väl!"
"Neej, du måste hjälpa mig lite:"
"Det vet du väl - Bosse!"
Oj, tänker jag då . vilken Bosse????
"Snälla du, jag vet inte vem du menar!"
"Åhhhh! Det vet du väl - Bosse som körde taxi i H-berg" (där vi bodde för 10 år sedan).
Men ni fattar hur trög jag är!!

En parentes

En parentes. Det var bara en parentes. Så sa jag flera gånger i ett samtal häromdagen. Ett telefonsamtal med en vän. Vi halkade in på 100 andra saker under tiden som ví egentligen pratade om ett annat ämne. Ni vet, så där som det lätt blir. Särskilt när man känner varandra ganska väl.
Till slut sa jag faktiskt: "Hela livet kanske bara är en parentes". Det liksom bara slank ur mig.
Min vän frågade vad jag menade. Jag kunde inte svara, förstås. Vill ju inte leva i en parentes. I alla fall inte hela tiden.
Men tänk om det är så?  Att det här livet ÄR en parentes? En parentes från/till vad? Blir ju följdfrågan. Svindlande tanke. Att det inte är det här livet jag o du lever här o nu, som är det egentliga livet. Bara ett sidospår, en parentes.
Parallella universum har man ju hört talas om. Kan det vara möjligt? Svara på den om du kan.
((Den här dagens största o längsta parentes var nog detta inlägg...))

Som en kläd-roller...

P som är en av mina absolut bästa vänner ( min "vin-syster"), sa en tänkvärd sak en dag. Hon hade haft en period av lite dålig-mående, lite halvdepp så där.

"Jag känner mig som en så´n där kläd-roller", sa P. "När man själv mår lite skit, så är det om att man suger åt sig all jävla skit".   
Och då menar hon andras jävla skit. På nå´t sätt är det kanske som att negativt drar till sig negativt. Fast enligt vad jag minns från fysiken så stöter negativt bort negativt. Detta sagt med stor reservation. Hade jag ett hat-ämne i skolan, så var det fysik. Jag har t.o.m. ett foto någonstans där jag och en kompis sitter och stickar (!) på just fysiken. Så lagen om attraktion - jag kanske fick den om bakfoten.  Det borde ju vara så att om man är lite låg, så drar andra upp en. Inte tvärtom, att andra lägger över även sin skit på mig? För att jag redan mår dåligt, så det gör inte så mycket? Eller?
Har ni tänkt på att ibland när man ska dra fram nytt klisterpapper på en kläd-roller, så funkar det bara inte. Det blir snett och går knappt att hitta änden. Men på en del rollers är det hur lätt som helst att få fram det nya, klistriga, rena pappret. Det använda, skitiga pappret ligger redan i papperskorgen.  Hmmm - undrar vilken sort jag är?

Vetenskapens värld.

Såg ett väldigt intressant tv-program i går. Vetenskapens värld. Det brukar oftast vara intressant. I går handlade det t.o.m. om mig. Nästan. I alla fall halva programmet. Hela programmet handlade om smärta. Ena halvan upptogs av problemet med att INTE kunna känna smärta. Låter som musik i mina öron. Men... Smärtan är så klart ett nödvändigt inslag i många av livets situationer. Det kan handla om överlevnad. Nu har forskarna identifierat en gen som ger detta tillstånd. Så nu gäller det bara att använda den kunskapen och tillverka smärtpiller utifrån det. Piller helt utan biverkningar tror man!
Andra halvan handlade om mig. Dvs kronisk smärta. Om nerver är inblandade eller inte. Det är dom ju, det känns. Pratades om att kronisk smärta är smärta utan någon mening. Alltså att själva smärtan kvarstår trots att skadan är läkt.
En av mina underbara doktorer har sagt: När smärta uppstår är det som om impulserna till hjärnan letar sig fram på snåriga skogsstigar. Ju längre smärtan kvarstår, desto bredare blir vägen. Kronisk smärta? Ja då färdas smärtimpulserna på autobahn. Och dessutom behövs nästan ingenting för att trigga igång de små jävlarna. Eftersom de vet att det är så lätt att komma fram.
En kvinna fick prova nå´n slags stimulering med impulser mot hjärnan. Smärtan i armen minskade. Det vill jag också testa! Fast det här var en forskare i England. Och en ung kvinna. Undrar om mitt landsting når dit? Och om man i så fall ger en medelålders tant den chansen?
Kanske får satsa på den andra varianten som visades. Att man bevisat att positiv yttre stimuli kan minska smärtförnimmelserna. Visste jag väl redan. I det här fallet fick en kille spela tv-spel under en smärtsam behandling - funkade. Dock av vikt att man "går in i den virtuella världen" med en apparat på huvudet och speciella glasögon.
Årets julklapp kanske?

Såsom i en spegel...

Det händer alltsom oftast. Fler och fler gånger faktiskt. Jag passerar en spegel. Eller passerar och passerar. Jag stannar vid en spegel. Men hur jag än tittar så ser jag inte.
Jag ser inte mig själv. Det är någon annan där i spegeln. Märkligt. En optisk synvilla? Ja inte vet jag. Så är det i alla fall.  Det är inte jag. Inte den person jag tror att jag fortfarande är.  Dock förstår jag ju att det inte kan vara fel på samtliga speglar...så det måste ju vara fel på mig? Hur blev det så här? Och när hände det? VIll inte vill inte vill inte!

Jag vill att min spegelbild ska vara lika rättvisande som den här på fotot. Så att man verkligen kan se att motivet återspeglas på ett korrekt sätt! Så att föreställningen om hur det ser ut, stämmer med verkligehten. För så är det väl? Eller?

Tankar om tid.

Tid. Har man eller inte. Mitt problem är inte att jag inte har. Mitt problem är snarare att jag inte kan göra så mycket av min. Inte så mycket som jag skulle vilja. Fast visst kan även jag känna ibland att den inte räcker till. Dock - när jag tänker efter ordentligt är det nog snarare så att det är JAG som inte räcker till. Inte tiden.
Läste något intressant. Om tid. Egentligen om solurs - tid. Ni vet sådana där som "man" har i sin trädgård. Kanske har man fått i present? Hade inte kommit på tanken själv kanske? Nåja, jag har varken trädgård eller solur, men det jag läste var ändå intressant.
Där stod att solurs-tiden är exaktare än klock-tiden. Alltså det vi menar med Greenwich time är inte exakt exakt. Om man talar om att mäta jordens exakta position i relation till solen - soltid - är det ett solur man ska ha. Klockor får oss att tro att alla dygn är lika långa, exakt tjugofyra timmar. Inte sant, enligt det jag läste i boken.En del är liiite kortare, en del liiite längre. Och jag tror verkligen på detta. För det vet vi väl alla, att vissa dagar är så långa och vill liksom aldrig ta slut. Medan vissa dagar bara säger svisch.  Är det vetenskapligt bevisat att det är de tråkiga som är längst?
Just nu känns det som om ni tänker - men människa, hur har du TID att fundera på sån´t här?

Ped. vs Admin. Eller Vem är jag?

Jag är pedagog. Tror jag. Numera är jag inte lika säker. Kanske har jag delvis bytt bana. Till administratör.  Vissa dagar känns lika administrativa som pedagogiska.
För att inte tala om språket vi använder. Missförstå inte, det är inget dåligt språk med en massa fula ord.
Lärarspråket är idag ett språk fyllt av förkortningar. Är du som läser detta inte pedagog, ja då blir det svårt att hänga med nu...
I går em fick jag frågan av en kollega, vad jag skulle göra resten av dagen på jobbet. Jag hörde mig själv svara: Först ska jag skriva in en LPP i PODB. Sedan ska jag på ICDP.  Va? Hur blev det så här? Och det är bara en bråkdel av allt vi slänger oss med.  Det skrivs IUP och ÅP. Vi använder FLOD och PERSONEC och  går på  APT förstås.  Min laptop har jag fått för att jag varit duktig i PIM.  Vi har förresten PUMAN eller ÖMAN datorer på jobbet. Och till flera av de här förkortningarna måste man ha vidhängande lösen...Ujujuj, som vi säger här i Närke.
Det är mycket nu.
Och då har jag inte ens nämnt LGR11. Som dessutom ska IMPLEMENTERAS!

Klet och färg

 En del människor fastnar liksom. Alltså fastnar i positiv bemärkelse. I den bemärkelsen att jag bär dem med mig. Ni fattar. Jag har faktiskt flera sådana som kletat sig fast.
I dag har jag träffat en av dem. Det blev en cykeltur till en annan del av staden. Till ett fantastiskt uterum, gott kaffe med dopp och en lika livlig pratstund som alltid när vi ses. Vi hittade varann när vi fick delad vårdnad om en  klass . Jag minns att jag oroade mig inför att tvingas byta inte bara klass, utan t.o.m. skola - hujedamej! Och så blev det så bra. Jag kan ärligt säga att det blev ett av mina bästa läsår.  Vårt samarbete varade bara ett år, sedan var jag tillbaka på min gamla skola. (Där jag också trivs väldigt bra!)  Numera är Elisabet pensionist, men extraknäcker som  te-importör åt mig.
Och eftersom jag vet att du läser min blogg så passar jag på att tacka dig än en gång E!

På vägen dit skulle jag köpa med mig nå´t, en blomma kanske? Jag cyklade nästan ända in i en liten blomsterhandel efter vägen. Den var perfekt pga att det var sååå liten yta att röra sig på därinne. Perfekt för mina fötter. Kvinnan bakom disken tittade på mig, och då slog det mig att en av mina små elever har sagt att hans mamma har blomaffären i det här området. När vi konstaterat att det faktiskt var just vi, och hon skulle hälsa till sonen osv, så avslutar hon med att ge mig en riktig komplimang: "Jag misstänkte att det var du, kände igen dig från det stora föräldramötet. Jag minns dig för att du var så färgstark!"  Och där stog jag nu i hennes affär med mina amaryllis-röda byxor och min spansk-peppar-orange halsduk. Kände mig nästan som en blomma bland andra, och tänkte YES!
Kanske var det därför jag köpte en grå, riktigt betong-grå, ljusstake istället för en blomma....Så behövde jag inte känna nå´n konkurrens...

Ketchup del 2.

Måste lämna en kommentar till mitt förra inlägg.
För en liten stund sedan plingade det på min dörr. Utanför står en kille från bostadsbolaget. Han hette INTE Andreas.
"Jag skulle fixa spislampan" säger han. Då blir han ju förstås gladeligen insläppt av mig.Så trots att de sagt nej till denna åtgärd, utfördes den?
Men - nå´t duschmunstycke hade han inte med sig. Det hade han inte ens hört talas om.
Sanslöst i min värld.
Men det blir ju bra att kunna se köttfärssåsen puttra i kväll...

Ketchup-effekten

Jag älskar min lägenhet. Det gör jag verkligen. Bortsett från att jag önskar mig en större balkong. Mycket större. Jag tillbringar så mycket tid hemma, och kan utan tvekan säga att jag trivs.
Men nu har det blivit som en ketchup-effekt. Av trasiga saker här hemma. Det är alltså inte bara jag som inte fungerar här nu. På två dagar hände det här:
Först ramlade badkaret isär. Ja alltså, inte badkaret kanske. Det som sitter utanpå, fronten. Och sedan även kortsidan.
Därefter munstycket till duschen. Sprutar åt alla håll. Fast inte dit jag vill att det ska förstås. Då hade jag redan ringt hyresvärdens felanmälan om karet. Eller fronten då.
Så jag fick ringa igen. Jag tänkte ju att det är väl lika bra att de fixar det också. När de ändå ska hit liksom.
Innan det hann komma någon (det tar ju lite tid när det inte är AKUTA saker), ja då gick lampan ovanför spisen sönder. Den som sitter vid fläkten. Suck. Jag ringde igen. Den här gången sa jag bara "Hej, det är jag igen..."
Fick då veta att den lampan byter inte hyresvärden. Det åligger mig att göra. Fine, tänkte jag. Så började jag brottas med skyddet som sitter framför nämnda lampa. Brottningsmatchen underlättades inte av mina problem med att stå på mina fötter... 1½ dag senare ger jag upp. Ringer igen. Får till svar att de noterar även detta på arbetsordern, men jag får bara hjälp med att ta bort den trasiga lampan. Köpa ny och montera dit, det åligger som sagt mig. 
Helt ok. 
Sedan började min väntan. När jag kom hem från jobbet ngr dagar senare, låg en lapp att "Andreas" varit här och utfört beställt arbete. BADKARSFRONT åtgärdat. ????? 
Jag ringde igen. "Jaja, de andra beställningarna ligger ju här på ordern. Det är nog tänkt att någon annan proffession ska åtgärda dessa".
Jaha. Så Andreas kan montera ihop badkaret, men inte byta duschmunstycke? Och absolut inte pilla bort lampskyddet vid fläkten?
Jag har lite svårt att ta att alla inte är lika rationella som jag. Liksom inte lika perfekta =)
Så det blir till att fortsätta laga mat in the dark. Rätt så spännande faktiskt, det blir som en överraskning varje gång.

Finanskrisen.

Mörkt kl 15. I dag tror jag inte jag sett dagsljuset. När jag äntligen fick tid att ge mig ut på min dagliga cykeltur, då började regnet. Trors detta så gillar jag oktober. Jag är en så´n som tänder ljus inne trots att det är fullt solsken utanför,  så ni kan ju tänka er min ljuskonsumtion så här års...Kanske är detta en bidragande orsak till min inte alltför upplyftande ekonomi? Smällar man får ta. Å andra sidan är mitt nöjeskonto så nära noll man kan komma, så det jämnar ut sig.

På tal om ekonomin, nu kommer snart julen. Eller, visst är det så? I år MÅSTE jag dra ner på inköpen av klappar. NÖDVÄNDIGT är det att jag gör det, om jag ska överleva fram till våren.  Mina barn, som visserligen är rätt så vuxna, till dom vill jag så klart ge något som de önskar sig. Sonen har nämnt ngr saker som han faktiskt har  behov av (vuxenpoäng där), och dottern är fortfarande som ett barn i sina önskningar. Hellre många, billiga paket än två lite dyrare. Lilla mamma ska också få ett par saker som hon kan behöva för att hon fryser så hemskt och har så kallt i lägenheten. Till N blir det också något.Vad vet jag inte än. Kan jag i alla fall inte skriva här... Och till hans syskonbarn. Och till julklappbytet i hans släkt. Ja, det rullar på.

Problemet är inte bara ekonomiskt. Utan även praktiskt. Att få till själva inköpen. När man inte kan gå. Jag säger bara en sak. ADLIBRIS. Kanske lutar åt böcker i årets klappar? Schhh!  
Det är ta mig sjutton som julafton när det kommer ett paket därifrån!  Måste nog beställa en liten liten bok åt mig själv också. Kanske tomten betalar?

Kaos och hans grannar.

Kaos lär ju vara granne med Gud. I alla fall enligt Lars Norén. Om det stämmer - varför är det då så svårt? Att hitta. Kanske är det glesbygd. Där det närmsta huset (2 km bort) ändå räknas som grannen. Det är trots allt närmast. För mig som alltid bott i någon form av tätort är grannen alldeles nära. Jag kan förstå tanken att Kaos är granne med Gud. Rent känslomässigt eller nå´t.  Men att navigera är svårt.
På tal om kaos. När sonen var yngre (mycket yngre) gjorde jag en tatuering som står för ordet "Harmoni". På ett annat språk.  På vänster axel. Alltså min, inte sonens axel.  Den tycker jag mycket om, ja inte axeln men tatueringen. Den står för min sons allra tidigaste ursprung på ett speciellt sätt.  Dock undrade han någon gång i tonåren, varför jag inte hade valt att tatuera "Kaos" istället. Passade bätte tyckte han. Är Harmoni också granne med Kaos? Kanske...

Nu räcker det med djupdyk för i dag. Här är ett tips på förrätt/salladstallrik, ur min MatBibel om IFD. Kanske ni som läst bloggen fr början minns? InFlammationsDämpande kost.

Tunna skivor av rå rödbeta. Häll på en dressing med olivolja, balsamvinäger, salt, peppar. Strö på sesamfrö. Och toppa gärna med smulad fetaost.  Om Helena själv får välja...

Landet lagom

Lagom. I hela mitt liv har jag fått höra att det är ett ord som endast finns i svenska språket.  Att det bara är svenska folket som förstår vad det innebär att vara lagom. Lagom bra på nå´t. Lagom rik. Lagom lång. Lagom smal. Man kan nog vara lagom på allt egenltigen. Och förstå vad vi menar, om man är svensk alltså. Liksom the opposite of Extra allt.
Men i går läste jag en löpsedel som jag inte förstod, hur svensk jag än må vara. "Småät LAGOM - gå ner 19 kg!"   ??????  Vadå småät lagom? Hur mycket är lagom i det fallet? Och vem 17 har målet inställt på just 19 kg?? Tänk om du småäter lite för mycket och går ner BARA 17,5 kg? Eller för lite småätande och du rasar 20 kg i vikt? Håhåjaja, många är problemen vi brottas med.

Här är i alla fall en Dagens igen. Ganska lagom snygg outfit, eller?

Tappad sug.

Livet är fullt av tappade sugar. Jag har tappat min idag. Hoppas det är tillfälligt och snabbt övergående. Funderar lite över detta. Om det finns en massa tappade sugar runt om i världen, så borde det ju gå ganska lätt att hitta en igen. Hjälper ni mig att leta?
Att jag tappat min just idag har sin förklaring. Mitt fot-onda har en peak igen. Efter några riktigt hyfsade dagar är det nu tillbaka med full kraft. Kanske att jag anar en del av orsaken.
Min cykeltur i dag innefattade även ett besök i en affär. Ett kort sådant, men ändå blev det  dessa steg som fick allt att rinna över. Jag blir så heligt  *''''' på detta.
Jag skulle bara köpa en liten present . Inte gå runt och strosa, för det ordet: STROSA, finns inte längre i min begreppsvärld. Jag visste vad jag skulle ha. Tio steg, Tjugo steg. Trettio steg. Ja, ni fattar. I vanliga fall brukar jag be om hjälp med inköp, men nu slumpade det sig så att den jag skulle köpa just den här presenten till, är samma person som jag brukar be om hjälp.
Shit happens.
Dottern brukar säga "Det blir nog bättre under natten". Ibland har ju även hon rätt.
Men detta är anledningen till att jag inte visar er någon Dagens idag, som annars var min intention. Tråkigt va? Eller?

VAM

Kravmärkt är ju bra. Men i vissa fall kan kravlöst vara ännu bättre. Kanske inte för miljön, men för hälsan. I dag har jag inte varit kravmärkt, utan just kravlös. För första gången på väldigt länge låg en hel söndag framför mig. Alldeles tom och innehållslös. Som en påse uppätet godis, fast bättre.
Jag har idag inte varit klämd mellan några generationer alls. Inte ens min egen.
Missförstå mig inte. Jag älskar mina nära o kära. Men nå´n gång i halvåret behöver jag en dag som i dag. Som jag kan fylla alldeles själv. Jag behöver inte ens fylla den om jag inte vill. Den här dagen i dag har innehållit några cykelturer ( i brist på promenad...),  matlagning till mig själv och mina matlådor, gott kaffe gjort av mig till mig och lite annat. Bara vara - tid.  Nu väntar snart en svamp-smörgås ( Jaa, jag har ännu fler fantastiska kollegor som förser mig!) och en bra film.
Så i dag har jag haft VAM hela dagen.  Vård Av Mig. Kan rekommenderas. En gång i halvåret.

En kommentar.

Måste jag kommentera mitt eget inlägg? Bara två dagar efter att jag skrev min hyllning till Pär Johansson (Hudik) - ja då kommer Uppdrag Granskning. Vet inte vad jag ska tro. Känns som om jag vill göra som strutsen. och inte låtsas om. Kanske ska göra så.Fast jag brukar tycka att det är ett bra program...
Jag har haft datastrul, lite glest mellan inläggen därav. Men nu är det löst, strulet. Tänk att jag nästan får panik när det inte funkar. Att inte ha åtkomst till nätet. Om någon sagt det till mig för ett antal år sedan, ja vad hade jag tänkt?
Nu satt jag 2,5 timmar i telefonkö till supporten för mitt bredband. Bara för att sedan få höra att de inte kunde hjälpa mig! Grrr! Men nu har det som sagt löst sig via en IT-människa hos min arbetsgivare. Så ordningen är återställd här hemma. Jag är åter i kontakt med omvärlden. Även under mina sämsta dagar.Som att vara med där ute. Nästan.  Det är väl rätt fantastiskt ändå?!

På fot-fronten intet nytt...

I dag kom det. Som ett brev på posten. Svaret från min ortoped ang magnet-röntgen av fötterna. Ett svar jag kunnat vara utan. Innehöll inget nytt. Han (min egen överläkare!) har nu diskuterat med ortopedens specielle fotdoktor.  Hm, undrar HUR speciell han är...?
Han har iaf inga ytterligare förslag att komma med. Allt jag gjort är allt som möjligen kan påverka tillståndet positivt. Suck.
Jag är inte ett dugg förvånad. Hade dock blivit förvånad om de hade haft en dunder-metod att förslå. Så vad återstår? Att uthärda? Linka runt med kryckor o ta så få steg/dag som bara är möjligt? Ibland känns det som det kvittar. Fast jag vet inte riktigt vad jag menar med det.

Nääe, ryck upp dig nu Helena!  Gå (eller kryp om det är bättre för fötterna) ut i köket. Där gör du dig en riktigt god macka med smörstekta trattkantareller. Tur man har sina kollegor. Till både det ena o det andra.

Ur ett annat perspektiv

Säger bara en sak. Pär Johansson. Från Hudiksvall. Han är här i stan med sitt Glada gäng. Och jag var där. På teatern. Precis som en vanlig människa. Eller, kanske inte riktigt vanlig. Jag såg Elvis-föreställningen LIGGANDE! Och det var jag ensam om kan jag säga.
Innan var jag som vanligt lite orolig för att övrig publik skulle glo på mig och kommentera. Eller åtminstone notera. Det gjorde dom förstås. Men jag bjöd på det. Linkade in på mina kryckor, och la mig snällt på solsängen. Som N så gulligt släpade på. Två  (2!) rullstolsplatser upptog jag o sängen. Lite ensamt var det, eftersom mitt sällskap satt ngr rader ifrån, men det glömde jag bort när spektaklet drog igång på scenen. Ett proffsigt spektakel.
Lite orolig var jag innan. För en annan sak än sängen. Att det skulle vara för nära på nå´t sätt. Krypa in under skinnet på mig. Med tanke på dottern o hennes funktionshinder. Men det gick bra, bättre än förväntat. Men hon ville inte följa med. Argumentet var "Jag gillar ju inte Elvis". Ett gott argument.
Kontentan av det hela: Det var exakt rätt ställe att vara lite annorlunda på, en tisdagkväll i oktober.

Man ska vara glad åt fötter...

Man ska vara glad åt fötter. Så sjöng någon en gång för länge sedan. Kan ha varit Birgitta Andersson. Eller Lill Lindfors. Spelar ingen roll. Jag kan bara inte vara glad åt mina. Dom bara jäklas med mig. Ont gör dom, efter bara ngr steg är det kört. Nu är det över ett år sedan jag använde fötterna till att transportera mig. Längtar efter känslan i att ta ut stegen och promenera. Oh vad jag skulle gå om jag kunde.
Men jag är som sagt inte så glad åt mina fötter. Riktiga svikare är dom. När jag är ute och cyklar ser jag inget annat än alla som går o går o går.  Jag kan tycka att det är nästan som ett hån mot mig, alla dom som går. Konstig tanke. Den får inte slå rot.
När jag tänker bättre tankar, kommer jag på att mina fötter ser till att jag åtminstone kan cykla. Det klarar dom galant!
Och så är dom rätt snygga faktiskt, och lagom små.

Hummertina. Albertina. Görantina?

Träffade mina vänner från en av våra stora öar i väster. Mycket avhandlades. Att oljeutsläppet  ställer till det för hummertinorna.  Att många på ön heter dubbelnamn. Lars-Göran. Bengt-Åke osv. Att det finns åtminstone ett minst sagt udda namn i släkten deras. Jag har aldrig tänkt på att namnet Albertina egentligen är en blandning av ett pojk- och ett flicknamn. Albert o Tina. Bra så. Känner ingen Albertina, men känner ju till det via Evert Taube. Men Albertina var inte tillräckligt udda. En annan sammanblandning av man/kvinna hittades:  GÖRANTINA!  Först tyckte jag - va??? Men ju fler gånger jag hörde det och ju fler gånger jag själv säger det, så visst. Ok. Barn i dag heter ju allt möjligt konstigt (det ämnet avhandlades också).  Dock är mitt stalltips att om namnet dyker upp hos nå´n tulting på dagis - ja då ligger det dagiset på denna stora ö.

Pengar över - någon?

När min skrala kassa tillåter, besöker jag en osteopat. Inte bara ordet som är intressant. En vanlig behandlingsform i England o USA. Faktum är att min första behandling fick jag i England i början av 90-talet. I en håla utanför Manchester, dit min landlady körde mig. Nu har jag hittat en här i sta´n.  Han har teorin att genom att hjälpa kroppen att hitta och minnas "mittlinjen", ska kroppens självreglerande och självläkande kraft aktiveras.  Men (finns alltid ett men), eftersom jag haft ont så länge, så, jaa, vi får se. Det han gör håller sig inte till nästa gång.  Jag skulle behöva gå dit en gång i veckan, men då måste jag 1. Vinna pengar eller 2. Begå ett brott.
Han gör en annan intressant sak. Försöker "lossa på min bukhinna". Alltså inte lossa i betydelsen ta bort, men få den mindre spänd. Den hänger liksom ihop med ryggen, och det är inte bra att den är så spänd. Behandlingen tar nästan en timme, känns inte alls.Men kostar som sagt.

Här är Dagens. I form av nagellack. Något jag inte använt sedan 80-talet tror jag. Men nu har jag kommit in i en period. Så i dag är det en blandning av chili/röd paprika/morot - mums!

Ont i nerverna

Nervsmärta är INTE kul. Jag har det. Som bara den just nu. När den slår till av full kraft så blir jag gaaalen.( Mer än annars.) Det är en smärta som inte går att komma undan, inte på nå´t sätt. En stressfaktor är den, smärtan.
 Jag läste faktiskt om en cancerpatient som får smärtlindring för cancersmärtorna. Och då snackar vi rejäla piller. Nu hade han av en helt annan anledning fått nervsmärta från ischias-nerven ner i benet (som jag). Och inte ens det tunga artilleriet av mediciner han hade, hjälpte på nerven! Konstigt att man inte hittar ett piller som funkar. Nobelpris-varning på det.
Önskar jag kände mig lika glad som mina kläder! Fast det är liiite svårare att deppa i tomatrött o currygult...

Dagens från Solsidan

Äntligen! En superhärlig dag.  En perfekt septemberdag. Sol men inte svettigt. En del löv börjar skifta i färg.Bäst att passa på med cykeln.  I dag har jag cyklat till o från jobbet (inte så långt). En cykeltur över sta´n. (Inte så lång). En cykeltur till o från dottern (Inte så långt). En liten tur MED dottern. (Inte så lång).  När man cyklar med dottern, får man i alla fall bra balansträning. När man som hon, har en trehjuling modell större, då är det ju helt ok att cykeln går lååångsamt framåt. Man kan t.o.m. stå helt stilla. Men jag har bara två hjul. Behöver åtminstone styrfart för att inte ramla. Bra träning som sagt, dock inte så bra konditionsträning.

Här är en Dagens, på begäran.  (Ursäkta blixten. Bra att jag inte syns.)
Klänning fr Tradera. Kofta fr HM. Strumpbyxor fr Lindex. Sätt till detta en röd eller gul axelväska, samt en tegelfärgad halsduk. Mycket morot o rödbeta blev det idag - smaklig spis!

Ett återseende

En tidsresa. Jag har gjort en resa i tiden i dag. En resa till stora axelvaddar, stora hår och faktiskt väldigt fula klänningar. Kan det vara tidigt 80-tal, möjligen sent 70? Resan inträffade nu på min lediga fm, via televisionen. Trodde inte mina ögon när Angela Channing dök upp i rutan. Lika elak som då. Och Chase Gioberti. Lika rättskaffens som då. Och Maggie. Och Lance. Som många tyckte var så snygg. Inte jag. Jag föredrog den blonde Cole Gioberti, men det vågade jag knappt knysta om. Ja kära nå´n - gissa om jag fastnade framför tv:n.        
  Falcon Crest...

Tur att man inte har så stort hår. I blåsten.

MR mm

I dag har jag varit med om en lite ovanlig sak. Jag har gjort en MR-undersökning. Det är i och för sig ingen ovanlig sak, senast i maj var jag på samma ställe och gjorde en. Av bäckenet. Men i dag var det fötternas tur. Och det var lite ovanligt. Så ovanligt att personalen inte riktigt visste hur de skulle fixera dom. Fötterna alltså. Mina alltså. Till slut hittade de ett sätt, som tyvärr gjorde att jag fick fruktansvärt ont i ryggen. En MR tar en stund. Jag låg in denna konstiga ställning, på denna stenhårda brits (hade en egen kudde med mig att ha under bäckenleden, men ändå..) i ca 45-50 min. Kändes längre. Men nu är det gjort. Svar om ngr veckor.

När jag kom hem var jag tvungen att ligga stilla ett tag, och vila ryggen efter allt liggande...

Då passade jag på att titta i en liten bok jag har. Efter min farmor Ellen. Hon var i samma proffession som jag. På den tiden sa man lärarinna och skol-lärare. Så farmor var alltså lärarinna. Sträng som få. Men alltnog, boken tittade jag i av den anledningen att jag nu arbetar med läsinlärning. Farmor Ellens bok heter "Läsebok för småskolan, första årets kurs". Tryckt 1906. Jag tittar på kapitel ett i Läsläran. Funderar på om jag kan använda den bland mina adepter? Undrar vad dom skulle säga om  "Är er sal o-ren? Er mur är en ny-mil. Åk-don. Såp-lut."  Kanske ska jag vänta till vårterminen med den här boken  =)

Stoppa tiden!

Sol i september. Septembersol. Kunde nästan vara titel på en låt. Eller på den där romanen jag aldrig verkar skriva. Det är nog nästan den bästa kombinationen jag vet. September + sol = lovely!
Jag beskrev den luften i ett tidigare inlägg. Den här klara, krispiga. Imman på alla parkerade bilars rutor på morgonen. Ska man ta vantar? Strumpor? Nu skulle jag vilja stoppa tiden, länge. Inte kallare o snö (inte bra cykel-före då), men heller inte varmare o kvavt.

På tal om tidigare inlägg. Skrev vid nå´t tillfälle att jag skulle återkomma till ett ord.  Bitter. Inget bra ord. Får jag inte bli. Ibland ligger det där o lurar i vassen. Som om det retas med mig. Jag jobbar hårt på att inte bli. Bitter. Över livet som det blev. Senast handlade det inte om ohälsan, utan om att jag är avundjuk. Mer avundsjuk än bitter egentligen. Jag vill också ha syskon. I alla fall ett. Då fick jag förslaget att adoptera en syster.
Och då slog det mig att jag  redan har gjort det. Jag har ju en "syster".  Systeryster kallar vi varandra. Och nu har vi även ett valspråk. Ska man ju ha i finare familjer. Här är det:
"Vin är tjockare än blod". Läxa till nästa gång blir att redovisa vad vi menar...

Fram och tillbaka

Gunga mig,  fram och tillbaka, upp på ett dunvitt moln och ner i svarta hål, gunga mig....Tänk att kunna sätta sådana ord på hur det är. På pricken. I alla fall för mig. Och tydligen även för Eva Dahlgren.  N som står mig väldigt nära, har sagt många gånger att om man vill att det blåser ganska hårt - då ska man vara med mig.  Om man hellre vill ha stiljte, då är inte jag nå´t bra val. Som tur var insåg N så småningom att han gillar om inte storm, så åtminstone kuling.  Ibland kan det bli stormvarning pga smärtan, men ibland kan det blåsa hårt av positiva orsaker. Tidigare i livet hade jag ett valspråk som jag numera övergett. "Fort men snabbt". Det håller inte längre pga kroppen som  är rätt osnabb i dag. Bör skaffa mig ett nytt, hmm det tål att tänka på...

Jag läser ju en del bloggar och har lagt märke till nå´t som dom kallar "Dagens". Det handlar inte om mat (fast i mitt fall hör det ju ihop), utan om outfit. Så varsågoda, med tanke på förra inlägget. Här är Dagens med tomatrött, broccoligrönt och morotsorange.

Food vs clothes

Undrar när det hände? Att jag blev utan färg. Blek. Beige. Ok, jag är solbrun i skinnet, men mina kläder! När jag var ung (läs yngre)  var jag en ganska färgstark person. Både till det inre och yttre. Sedan måste nå´t ha hänt. MIn enda förklaring är sveda o värk. När jag har så ont och liksom inte deltar i livet, då har jag en tendens att inte vilja synas. Jag har lika ont nu, om inte ondare, men nu får det vara nog. 
När jag inser att maten jag äter, min nyttiga/goda mat, är färgstarkare än jag. Då får det vara nog. Om min kassa och mina fötter tillät,  skulle jag springa runt på sta´n och handla  - i FÄRG! Men eftersom både kassan o kroppen är skrala, så får det bli små förändringar. Ett steg i taget,  med hjälp av Tradera. Och annan näthandel.  Jag ska smyga in min kost i mina kläder. Ja, alltså, inte bokstavligt. 
Tomatröd. Broccoligrön. Morotsorange.Gurkmejagul.
Så nu lyssnar jag på min gamla Patti Smith-samling och funderar på att inhandla färg för att färga om min garderob. Underförstått innehållet i den. Fast Patti; ja henne har jag aldrig sett i annat än svart/vitt. Hon skulle nog bli FÖR färgstark med färg på.  
Kanske ska jag spara några gamla trasor i mer neutrala färger. Om jag ångrar mig, jag har en tendens till allt eller inget, som nog inte är så smart i det här fallet.  Chokladbrunt, tofubeige - det funkar också i mitt kost/kläd-tänk. Men jag har flera plagg i nå´n puder-rosa ton, som jag inte vill färga om. Hjälp mig - vad kan tänkas ingå i min antiinflammatoriska kost, som har den färgen?

Strumpbyxor jag hittade i lådan, vilket fynd!

Ikon.

Ikon. Mäktigt ord. Kan betyda flera saker förstås. Religiös andaktsbild. En liten data-bild. Eller PATTI SMITH. T.ex. Det finns ju andra mänskliga ikoner. Många rentav. Men ikonen just idag stavas Patti. Hon är 65 år. Fatta! Det gör inte jag. Hur kan hon vara 65? Pensionär faktiskt. Ur led är tiden.
Men nu stog hon på scenen, tog emot sitt pris, och lovade att fortsätta skriva låtar! Yeah!
Av en slump hade jag tv:n på när Polarpriset utdelades,och en rad svenska artister tolkade Pattis låtar. Riktigt bra gjorde dom det. Men bäst var nog Patti själv, hennes tacktal var stort.
Undrar hur det känns att betecknas ikon? Kanske att man inte kan ta in det riktigt. Ja, så är det nog.
Dock skulle jag inte ha nå´t emot att kallas så. Inom vilket område? Tja, vilket som helst.  Ni kan komma med förslag, jag är öppen för det mesta.
Om jag anstränger hjärnan lite och gör ett enkelt matematiskt överslag, med min egen ålder kontra Pattis. Ja, då kanske jag till slut kan förstå att hon är pensionär...suck.
Men nu får jag inte bli bitter över det, att jag ännu inte uppnått ikon-status. Jag har ju några år kvar till 65.
(Den där bitterheten, jag den återkommer jag till, det har jag ju sagt förut).

Alien inside.

Glömmer. Gör jag. Bl.a. att jag står på två (!) behandlingar för min Crohn i tarmen. Två behandlingar som båda är "immun-suppressiva". Stavas säkert inte så. Det betyder iaf att jag har ett rätt mycket sämre immun-försvar än tidigare, och sämre än gemene man. Men det glömmer jag. Tills jag, som nu, blir sjuk. Då står jag där med mina alltför låga vita blodkroppar. Dom är försvarslösa mot fienden. Helt däckad av en bacill som kanske passerar som en snuva på nå´n annan. Ingen hög feber, men en otäck sjuk-känsla i hela kroppen, och nå´t som sätter sig fast i bröstet och huvudet. Det blir tungt att andas. Som en alien i min kropp.
Mitt i värsta sensommar-värmen. Som ett hån.  Håhåjaja. Kanske är det pga värmeböljan jag har feber?  Positiv nu Helena.  Om jag tänker mig frisk?  Om jag visualiserar att jag är ute och cyklar i solen? Om jag bestämmer mig för att i morgon har jag inte tid att vara sjuk?  Näe, det hjälper inte.  Känner mig lika risig.  Bara att inse fakta. Vill inte se solen så jag  drar ner persiennerna. Nämen, det går ju inte - dom är trasiga.
Snart ska jag skriva ett inlägg om att man inte får bli bitter. Men det får bli en annan gång...

Tidpilen.

Såg nå´t vetenskapligt program på tv. Eller delar av ska jag väl erkänna. Kanske därför det dom sa lät lite underligt. Programmet handlade om tid. Intressant objekt. (Och nu var jag INTE ironisk). Frågan var varför inte tiden går baklänges. ???  Fantastisk tanke att leka med, inte sant? Anledningen hade att göra med något som kallas tidpilen, som gör all förändring enkelriktad, dvs framåt. Jag skulle kunna tänka mig att tiden kunde få gå lite bakåt. Inte några miljoner år, bara så att jag kunde få vara drygt 40 igen. Så att barnen fortfarande var barn, fast inte riktigt små. Låg resp mellanstadie ålder. Ja, så sa man på den tiden... Att den där tidpilen kunde vända på allt skit som finns i kroppen min, vore inte heller fel. Så kunde den passa på att ta bort en del rynkor o skrynklor på samma gång. Men se det vill inte tidpilen höra talas om. För om  den skulle börja gå baklänges, så skulle världen stå stilla, och det går inte för sig.
Sedan sa dom också att dygnet blir 17 mikrosekunder (!) längre / år. Hur kan jag då tycka att tiden går fortare och fortare? Att det knappt går att greppa att barnen är vuxna, och att det är ett helt år sedan förra skolstarten redan?

Puma? Jag?

Skratta eller gråta? Svår fråga. Här är bakgrunden.
På en av alla mina cykelturer genom staden, hör jag hur någon ropar, lite snett bakom mig: "Hallå där Puman!" Eftersom det vid tillfället inte fanns någon annan än jag inom hörhåll, fattade jag till slut att det var mig han menade. Aha - smickrande! Hemma igen var jag tvungen att googla på Puma. Till slut hittade jag en annan förklaring än den om stort djur inom lejonfamiljen.
"En Puma är en kvinna mellan 35 - 45. Hon klär sig snyggt och vet hur man för sig. Hon inser att hon är bra som hon är och tar för sig av livet. En Puma är inte bitter på män, och är ett sexuellt toppfynd.. Raggar gärna på yngre män".
Ha! Det är ju som om det var skrivet med utgångspunkt i mig.  Eller? Ja, förutom att åldern kanske skevar lite. Men allt det övriga stämmer ju =).
Att jag inte kan bestämma om jag istället kanske ska gråta beror på mannen som ropade. En mycket överårig, överförfriskad, överviktig representant för det manliga släktet. . Fasen också. När det för en gångs skull händer, kunde det väl ha fått kännas bra.  Men , men , man kan inte få allt. Och som Puma är jag ju inte bitter på män.

Försöka duger.

Godare än den ser ut..

..

IFD. InFlammationsDämpande. Det är så jag försöker äta numera. Gott är det, och inte jättesvårt. Men det är inte gratis. I alla fall  inte när man som jag inte har ett eget grönsaksland.Jag är hänvisad till Handla24 eller min älskade torghandel. Där är det inte heller gratis, utan tvärtom ganska dyrt. Varje vecka bunkrar jag med grönsaker från torget. Inte vilka grönsaker som helst. InFlammationsDämpande sådana. Jag äter mängder med broccoli t.ex. Det är ju bra. Min favorit är soppan med broccoli, aningen potatis, massa vitlök, lök, gurkmeja och lite citron. Kokas i buljong (från Hälsokosten förstås...) och mixas. Det känns i hela magen hur bra den soppan är. Min förhoppning att kosten ska hjälpa även på mina fot-inflammationer är inte så hög. Men för kroppen i övrigt och för tarmen tror jag stenhårt på detta.  I dag kokar jag bondbönor till en sallad, och råris till matlådan. Råris som ska kryddas med dunderkryddan gurkmeja och andra IFD-kryddor.  Ohhh vad jag är duktig! Eller? Jovars, men man får inte bli fanatisk. Klart jag slarvar mellan varven. Huvudsaken är att man försöker. På lördag ska jag inte försöka. Då ska jag på 50-års fest. Tänker inte ta med mig matlåda.

Hårresande.

Dålig dag för rygg och tillhörande nerv. Attans att det kan göra så ont. I alla positioner. Just nu står jag på knä.  Ontet, ontet.

Förutom det så kan jag rapportera att jag färgat håret, lite  rött igen. Dock inte tillräckligt rött. Svårt att få tillräckligt rött när man färgar hemma på egen hand. Utan slingor. Förra gången jag gjorde detta, fick jag en fantastisk kommentar.  En ung man (7 år) konstaterar att jag blivit  lite rödhårig över natten. Innan jag hinner fråga vad han tycker om det, säger han: Aha - du har gjort så där som min mamma brukar göra! Så där så håret blir MISSFÄRGAT!
Ja ja ,all förändring är bra. Intalar jag mig.

Helenas lilla röda.

Ett inlägg i transportdebatten. Ponera att jag ska transportera mig någonstans som inte är inom cykel-avstånd. Som kräver åkande med bil. Egen bil. Då gör jag som följer:
Samlar ihop alla saker som ska med. (Oftast kryckor, stå-stol, ett antal väskor/kassar). Lastar in detta i hissen och åker ner. Är det vinter, ställer jag av packningen på entréplan, och fortsätter ner i källaren. Är det annan årstid, går även jag av på entréplan. I källaren (alternativt utomhus) finns min cykel. In med den i hissen (om det är vinter alltså) och åka upp till entréplan.  Nu har jag två val. Antingen försöka få med mig alla saker på cykeln, eller ställa alla saker vid bakdörren. Oftast försöker jag få med mig sakerna, för att minska på momenten. Sedan vinglar jag i väg till huset bredvid mitt. Där håller jag min "tag" mot en låsplatta, och vips så öppnas garageporten. Nu - ner i underjorden. Fortfarande vingligt med all packning. Väl nere vid min lilla röda bil, parkerar jag cykeln.Och låser den förstås. Lastar in allt i bilen. Kör iväg upp mot ytan, och håller återigen upp min "tag" mot en annan låsplatta. Porten öppnas; och jag är klar. Min lilla röda ser dagens ljus. Fullpackad. Alternativt ingår även det momentet att köra in på gården, hämta packningen vid bakdörren, lasta in den och köra iväg. Pust! Inte undra på att jag blivit så miljövänlig, jag cyklar nästan överallt. Och det handlar alltså inte bara om mina onda fötter. Bara nästan.

Det ligger i luften...

Nå´nting är på gång.
Min älskade luft är tillbaka. Den som går så lätt att andas. Den som inte ställer några krav. Den som säger att det är ok att bara vara hemma/inne och dricka te. Den som inte höjer på ögonbrynen när jag inte kan/vill/orkar följa med ut. Den luften älskar jag. Tyvärr brukar den rätt snabbt övergå i den luften som blir för kall. Men  - inte tänka på det. Här och nu. Mindful ska man vara.
På måndag är det dags igen.. Då är det dags att börja tänka på var jag gjorde av alla mina saker som gör att jag faktiskt klarar mitt jobb. Var är min solsäng som jag ligger på under konferenser o möten? (Ja, det är sant!). Var är min speciella special-stol? Var är mina extra kryckor som gör att jag slipper släpa på dylika med cykeln varje dag? Var är mina inneskor, specialgjorda på ortoped-tekniska? Var är alla sittdynor?  Nu är det dags igen. Hjälpmedels-centralen  öppnar sin jobb-filial efter sommaruppehållet.  Ni som ev. inte vet vad jag jobbar med; ni skulle aldrig kunna gissa efter att ha läst detta! Men allt går! Nästan...

Ett jävla liv

I dag har jag pratat i telefon. Flera gånger faktiskt. Bl.a. flera gånger med samma person, pga att samtalet bröts hela tiden. Så kan det bli när man, som den personen, bor på en ö.På en ö alldeles på tok för långt bort från min stad.  En av mina allra bästa vänner. Den här vännen sa i ett av samtalen i dag; "Jag fattar inte, hur du orkar gå upp varje dag och veta att det är ännu en dag av smärta. Du har ett jävla liv helt enkelt."
Så är det ju. Ett liv i smärta är ofta ett jävla liv. Men inte hela tiden. Det måste finnas stunder som är bra.  Ojävliga liksom. När man kan "glömma" eller kanske snarare förtränga smärtan. Och det går ibland.
En sådan stund i dag. Jag var och bokade tid på en studio här i staden. Vadå för studio? Nja, det får jag återkomma till längre fram. Men just den stunden kände jag mig helt ok.

Den här bilden visar en annan stund som var helt ok =)

Döden, döden...

Döden, döden. Som Astrid Lindgren o hennes syster sa till varandra i telefon. Så hade dom avhandlat det ämnet, liksom. Jag borde börja med samma sak. Fast kanske inte med Döden, döden, utan något som är mer jag ( än så länge iaf). Jag tror att Ontet, ontet kanske kunde passa? Så när nå´n frågar mig i telefon, bli inte förvånade om jag svarar så. Det betyder ju bara att jag har lika ont eller värre. Ibland orkar jag inte riktigt svara att jag har lika f-bannat ont. Folk förväntar sig ju att man snart blir bättre, eller hur? Och det ligger inte för mig att svara att det är bra/bättre, när det inte är så.
I dag har jag dock  gjort nå´t jätteroligt.Rent av gapskrattat.  Mer säger jag inte, så ni får gissa! Men bra terapi var det...
Jag tog också sommarens första cykeltur med tröja på.  Konstig känsla. Bara att vänja sig.

Förenings-livet

Jag är medlem i ett par föreningar. Tre, kanske fyra. Självklart har några av dom  med hälsan att göra, eller snarare o-hälsan. Men en av dom är betydligt roligare att vara medlem i. BBB*.  Det är en förening bestående  av tre exklusiva medlemmar. Ledamot Å, ledamot M och ledamot H. Vi har ingen ordförande, ingen kassör och sekreterarposten cirkulerar.  Lite av vitsen är att medlems-antalet inte ökar, det är konstant. Föreningen BBB har funnits i snart 10 år, tror jag. Våra möten äger inte rum med regelbundenhet. Ingen bestämd mötes-lokal. Inga stadgar, inga som jag skriver om här i alla fall.  Dock brukar vi ha en dag-ordning. Samma dag-ordning varje gång faktiskt. Den innehåller 4-5 punkter.Som jag inte heller nämner här, av hänsyn till övriga ledamöter... Samt fika förstås. Nästan viktigast. Ibland slår vi till med mat och vin istället. Dom mötena blir alltid bäst, mest kreativa, och mötes-tiden brukar då inte alls räcka till, vi får bordlägga en hel massa frågor.
BBB är en väldigt demokratisk förening, alla röster är självklart värda lika mycket. Samtliga ledamöter brukar få komma till tals ungefär lika mycket. Beroende på dagens ämnen, kan det  variera hur många inlägg varje ledamot gör, men det brukar jämna ut sig. Nästa möte, om inte förr.
En del människor betalar för terapi. T.o.m. skratt-terapi. Jag har mina möten med BBB. Mycket effektivare, och dessutom (nästan) gratis.
*BBB = Bättre Begagnade Brunetter

Herrskap och tjänstefolk

Jag trivs med min stad. Och jag trivs med mitt boende. Men jag har flyttat 4 ggr de senaste 10 åren, av olika anledningar. Först av "familjeskäl", sedan ville jag byta bostads-ort. När första barnet lämnade boet blev det boendet för dyrt o onödigt stort. Nästa ställe låg lite för långt bort från allting, så när sista barnet flyttade hemifrån - jag då hamnade jag där jag är nu. Flytta ÄR jobbigt, men så klart också roligt. Dock är det inte lika roligt när man som jag, behöver hjälp med det mesta. Kan bara inte tänka tanken på att flytta igen, inte med de här inflammerade föttera. Hur skulle det gå till? De andra gångerna har jag åtminstone kunnat packa själv, inför själva flyttdagen. Fast jag kan ju prova att krypa kanske?  Knäna är det än så länge inget fel på.  Jag önskar mig en stooor balkong eller en uteplats nästa gång.  Jag kan också tänka mig att bo här:

...  men då måste det ingå lite tjänstefolk.

The Doctors

Ibland räcker det inte att göra sitt bästa. Tyvärr. För jag känner verkligen att några personer gör sitt bästa för min hälsa, men de når inte ända fram. De är mina skyddsänglar ändå. Mina tre doktorer. Tre olika sorter. Tre olika mottagningar. Tre olika personligheter förstås. En magdoktor. En ortoped.  Och så min doktor på vårdcentralen. De gör vad de kan, och ändå har jag så ONT.  I går träffade jag "min" ortoped som hastigast, för att få en cortisonspruta i min onda bäcken-led. Bestämdes att jag ska göra en magnet-röntgen av fötterna. Alltid något. Han är som en hustomte, min ortoped. Tryggheten personifierad.
Jag blir lite orolig när jag tänker på deras ålder. En inte alltför vild gissning är att alla tre kommer att försvinna ur mitt liv ungefär samtidigt. Fast kanske någon av dom väljer att jobba över pensionsåldern.
Såg ett tv-program, tror det heter "The Doctors". Ett informations-program ang olika sjukdomar o tillstånd. Som ni vet har jag en svaghet för läkar-program. Men det här går bort. Fyra läkare. Alla såg lika perfekta ut. Mycket riktigt, en var plastik-kirurg. Han har säkert gjort sina tv-kollegor en tjänst. Behöver jag säga att det är ett program från USA?
Jag är överlycklig att mina Doctors har rynkor och gråa hår! Trots att dom inte kan hjälpa mig att bli av med ontet...så litar jag på dom fullt ut.
Nu är jag förresten duktig med kosten  - i kväll blir det wok med tofu. Återkommer med utlåtande. Tror jag...

En P.S. skulle jag behöva. På heltid.

I dag har jag haft en P.S.  Under en del av dagen har jag haft en Personal.Shopper.    En P.S. är väldigt bra att ha när man inte kan stå och än mindre gå på sina onda fötter. 
Fast P.S. räcker inte som förkortning i dag, eftersom det inte enbart var Shopping som utfördes.
På förmiddagen hade jag tillgång till en P.C.L. (Personal Cleaning Lady, förf.anm.). Denna P.C.L. drog ett varv med dammtrasan under en liten fikastund här hemma. Mycket effektivt.
Eftersom jag försöker sprida ut mina behov till höger o vänster, så bytte jag Personal till em. Då blev det en P.S. Lite alla möjliga ärenden på stan utfördes.
Och så nu på kvällskvisten fick jag helt oförhappandes tillgång till ännu en P.S.  Thank you very much!
På tal om shopping...en företeelse här i staden som jag uppskattar mer nu sedan fötterna krånglar, är torghandeln. Det är kanon att kunna cykla ända fram till grönsakerna.
Helst skulle jag vilja slippa kliva av cykeln och göra mina inköp sittande på sadeln. Hållande i nå´n markis eller så. Men det känns som om de andra kunderna (läs damerna)  tycker det är tillräckligt störande att jag överhuvud taget kommer cyklande på torget. Inte är det väl cykelförbud där? Eller?
Well, well; nu längtar jag efter Bondens Marknad - då j*klar ska jag shoppa loss!

Det var så roligt, jag måste skratta...

Det finns ingen som helst anledning att åka berg - o - dalbana längre. Kolla bara in den här videon, det räcker o blir över!

Hjälpmedelscentralen.nu

Jag  har en filial. Man kan säga att jag är filial-föreståndare. En filial (roligt ord) till hjälpmedelscentralen. Uppdraget är att bistå med diverse hjälpmedel för att klara every day life. Min filial bistår endast mig själv, och kanske i viss mån dottern. Mest mig. Ponera att jag ska ut och resa en liten sväng. Och jag menar liten sväng, inte en weekend i Paris eller åka pråm i England. En liten sväng med övernattning. Då får föreståndaren jobba hårt för att ha koll på alla hjälpmedel som ska med.  Jobba sig svettig faktiskt.
Först o främst gäller det att sova bra. Det betyder bra madrass. Helst Tempur. Tempur är tungt och skrymmande att ha i packningen. Kan gå med en superb luftmadrass+ en extra madrass ovanpå. Fast det gäller att det är en riktigt bra luftmadrass, ingen så´n man har i tält. Mera som en "air-bed"...
Om jag ska kunna sitta alls ngr minuter, då måste sittdynan med förstås. Den är inte så skrymmande. Går i nödfall även att ha som huvudkudde! Som läget är just nu räcker det dock inte med dynan. Även en ståstol modell mindre bör medtas. Om jag ska vara till ngn nytta i köket t.ex.   En så´n är ganska skrymmande.  Kryckor så klart! Och helst en cykel förstås! Pilates-bollen, oj den höll jag på att glömma!
Jag nämner inte alla inlägg, tns-apparater, mediciner, spikmattan och bett-skenan. För då tänker ni nog; Håll dig hemma Helena!
Faktum är att tanken slagit mig...och det är oftast där jag befinner mig.

Kan inte låta bli...

Kan inte låta bli att lägga upp den här videon. Fast jag vet att ni som läser här, säkert redan har sett den...
Tänkte att det passar bra i dag, på Vickans födelsedag  =)

Min nya Bibel

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag skulle återkomma till mat-frågan. Så nu gör jag det. Egentligen tycker jag att jag nästan inte kan äta bättre mat än vad jag redan gör. Mest grönt, lite lax, lite kyckling, mkt rotsaker och nästan alltid lagat i ugnen. Men, men bättre kan bli bäst. Dock känner jag att jag får ta lite i taget nu.  Funderar på att utesluta gluten helt, men provar att minska ner det minimum jag redan får i mig.
Jag har läst mycket om något som kallas IFD.  Åh nej, inte ännu en diet-förkortning!! Nja, både och. IFD är faktiskt svenska och står för InFlammationsDämpande mat.  Aha; precis vad jag behöver. Min tarm är ju inflammerad (Crohns) och mina fötter likaså. Eller iaf några stora senfästen däri.
Sagt o gjort. IFD.   I går kom boken jag beställt, av Sanna Ehdin. Svensk fil.dr och immunolog. En mat-bok för den självläkande människan. Så står det utanpå, och det kan ju inte vara bättre.
Nu är jag av naturen lite skeptisk till alla självhjälps-böcker, men när jag läser så känns det rätt. Här får man både en stor recept-del och en massa intressanta fakta. Enda "problemet" är väl  att jag redan nästan är där i min mathållning. Så vinsten för mina fötter kanske inte är så stor. Tror jag nog mera på magen. Och på lång sikt.
I dag har jag t.ex. gjort en av IFD-sopporna, som man ska äta en liten portion av en kvart före maten. I dag blev det broccoli, potatis, vitlök, lök och GURKMEJA!  Kokat i buljong och mixat. Supergott. Så gott att jag faktiskt tänkte äta bara det och skippa själva maten.  Gurkmeja, färsk ingefära, chili och vitlök - känner ni de dofterna så vet ni framöver att jag är i närheten...Det är fyra stora inom inflammations-dieten.
Buljong, ja det ska inte vara vanlig tärning från mat-butiken. Ekologisk fr hälsokosten. Och så ska det vara kokosolja som fettkälla. Låter ju hur skumt som helst, minns barndomens kokos-fett som vi gjorde is-choklad av. Som jag åt en hel plåt av och kräktes upp , som det kändes, flera plåtar av.   Men det här är ngt helt annat. Inga härdade fetter eller trans-fetter här inte. Den här fiiina kokos-oljan har kortare kedjor (?)  som är lättare för kroppens celler att absorbera. M.m.  m.m. m.m.  Den har jag ännu inte köpt.  Eftersom jag nu har så ont i fötterna att jag inte klarar att gå i affärer. Men jag ska köpa på mig en massa nyttigheter från en hälsokost-handel på nätet. Snart. När jag får lön. För det är ju inte gratis. Borde gå på högkostnadsskyddet...

Dubbel-sandwich

Min ålder brukar kallas sandwich-generationen. Oftast pga att man hamnar lite i kläm mellan åldrade, kanske sjuka föräldrar och barn o barnbarn som behöver hjälp i vardagen. I mitt fall blir det som en dubbel sandwich. Gammal mamma och funktionshindrad vuxen dotter. Som i mångt o mycket även är som ett barn(barn).
Håhåjaja. Åt båda håll är det nu ett boende som gäller. I ena fallet ett grupp-boende och i det andra ett kortids-boende (förhoppningsvis).  Men jag då?! Min kropp tar så mycket stryk av allt runt omkring - JAG BEHÖVER OCKSÅ ETT BOENDE MED INSATSER!!!  Eller, det gör jag väl inte. Fast det skulle inte vara fel med nå´n liten insats...
I morgon, när mamma är installerad och jag har packat ihop det som ska vara med till "kortis"; då tror jag att jag checkar in på Esplanadens B&B, där jag hoppas att room-service ingår.

Svullen söndag

MIna krämpor. Ja, jag har några stycken. Krämpor förresten, låter som om jag har gikt eller porter-tå eller liknande. Men det har jag inte. Inte ör-språng heller. Men några andra sjukdomar/smärttillstånd. I dag är det magen som är aktuell. Min Crohn-mage. Crohn är en riktig skit-sjukdom. I alla bemärkelser. Senaste åren har min tarm hållit sig lite mer på mattan än tidigare, pga tung medicinering. Men -  idag bråkar den. Svullen och öm och när jag sitter upp känns det om om tarmen är upptryckt långt upp i magsäcken. Den får liksom inte plats. Bubblig på ett mycket tråkigare sätt än champagne.
Jag håller nu alla tummar för att det inte är ett regelrätt skov, det kan jag gott vara utan. Har varken tid eller lust med det, tänker att jag skulle vilja se nå´n annan miljö än mitt eget badrum i sommar.
I dag när jag hälsade på mamma på sjukhuset, var hon lite ledsen. Hon börjar inse att det här blir besvärligt. Att hon inte kommer att klara sig alls på egen hand. Och att det kommer att ta lång tid, vi kan ju bara hoppas att det trots allt läker ihop.
Dottern var med hos mormor i dag, men efter 20 min blev det ju så långtråkigt att sitta där o sitta. Perfekt läge för en middags-lur. Jag kan bli så avundsjuk på K som bara sätter sig tillrätta, eller som i dag lägger sig på soffan, och bara SOMNAR. Snarkar högt och vederkvicker sig.  Mindfulness.2

Tror det räcker nu, eller?

Kanske att jag tycker att det räcker nu. I natt ramlade min lilla mamma (88) och bröt armen/axeln. Naturligtvis höger eftersom hon är strikt högerhänt. Det måste ju vara en del av lagen om all jävlighet? Det betyder att hon inte kan ta sig fram med rullatorn ens. Eller inte ens ta sig ur sängen förresten.
Nu ligger hon i en säng på hospitalet och är helt beroende av andra. I det här läget borde hon ha en dotter som var frisk o stark. Eller en dotterson i sta´n. Eller en dotterdotter med alla funktioner intakta. Men,så ser inte livet ut. Vi får hoppas på det bästa, och invänta vårdplaneringen på måndag. Hon är tapper min lilla mamma, det är ett som är säkert. Jag kan inte se ett liv utan henne.
För att inte dränkas i allt elände avstod jag i dag från att kontakta den sjuka dottern. Jag tar det i morgon istället. Vet ju att hon är omhändertagen där hon bor. Så jag tog  en cykeltur och tittade på allt folk på alla uteserveringar i sta´n.
Jag såg en skymt av mig själv när jag for förbi ett skyltfönster och kom att tänka på vad en av mina små adepter sa om mig i vintras. Då var jag den enda personalen som kom farande på cykel i halkan. Med kryckorna på pakethållaren. Då som nu. 
-Titta, där kommer hon, den där CYKEL-KRYCKAN!

Förresten, jag hann ju med en magnetröntgen av ryggen i morse också. En sak är säker; och det är att jag verkligen får valuta för landstingsskatten - alltid nå´t att glädjas åt!

Det kan alltid bli ÄNNU värre...

Jaha, vad ska jag säga. Se rubriken.
En av mina räddare i nöden vad gäller fötterna, är min diskmaskin. Att inte behöva stå och diska, något som just nu är en omöjlighet. I dag var maskinen fullastad och jag tryckte igång den. Trodde jag alltså. Den ville inte starta. Jag svor lite och började letandet efter bruksanvisningen. Som jag visste var jag hade. Eller inte. Fötterna var inte alls med på att springa runt o leta, så dottern o jag tog en cykeltur istället.

 Eftersom det är svettigt att cykla (enligt K), så hamnade vi vid Väståbadet. Eller bad o bad, ett "plaskställe" är det väl. Men fint med duschar också. Så på med simglasögonen o ner i det 30 cm djupa vattnet. Jag avstod. 
Hemma igen, så lyckades jag lokalisera bruksanvisningen och tog isär filter o andra grejer. Hittade en massa vatten längst ner i maskinen - ska väl inte vara där? Och då var klockan över 16, och det är semester-tider. Och mina fötter värker så tårarna kommer. Och ont i halsen har jag fått under dagen. Trött.
"Jag kan diska, mamma" hörs en liten röst. 
Bästa supporten, och den tar ingen hänsyn till varken kontors- eller semestertider.

Det kan alltid bli värre (uttryck från Närke)

Just när man tror att det inte kan bli så mycket värre, att smärtan håller sig still på den nivån som varit nu i snart ett år vad gäller fötterna - ja då händer det. Det BLIR värre. Så det här lilla inlägget är inget uppåt-tjack direkt. Funderade länge på om jag alls skulle skriva.
Men mina blogg-vänner påstår att det ska jag visst, även om det bara blir att häva ur sig. Spy.  En spya ut i bloggosfären. Visst. Ni får väl fösöka parera så gott det går.
Jag har flera smärtor. Nu handlar det om fötterna. Inflammerade plantar-senor, det vet ni väl vad det är? Och det som hänt nu är att jag även  fått ngn sorts inflammation på ett annat ställe i min sämsta fot. Förmodligen pga att jag felbelastar så grymt för att undvika smärtan från den första inflammationen. Jag är röd, svullen , varm och nå´t vansinningt tryck-öm. Kryckorna har åkt fram igen - bläh!
Eftersom jag inte tål anti-inflammatorisk medicin provar jag nu två saker.
1 En kort kur cortison (på doktorns inrådan förstås)
2 Att äta mat med anti.inflammatorisk effekt. Detta kommer jag att återkomma till. Betydligt roligare att skriva om än om mediciner...

Som sagt; inget uppåt-tjack. Men det är trevligt att höra dottern hojta framför tv:n, som förr i världen. Jag behöver inte åka till Astrid Lindgrens Värld, jag har den här i lägenheten =)

Dagens gåta.

Dagens gåta: Vad är det som cyklar och cyklar, och aldrig kommer fram?
Svar: Helena. Därför att hon inte hoppar av cykeln och går in när hon kommer någonstans, utan bara fortsätter att cykla.
Detta pga av det j-kla onda i fötterna. Som inte verkar gå över, det heller. Men cykla går bra -  tack o lov! Och cyklar gör jag - heeeela tiden. Dock har det varit rätt jobbigt nu några dagar, i den tropiska värmen. Just nu längtar jag mest efter september, törs jag ens skriva det?

Nej, jag skriver inte det.

Pratade precis med en vän, vi kom in på existensiella frågor. Vad är egentligen meningen med vår tid här?  Jag fick peppande ord, den här vännen menar att jag är riktigt rolig/trevlig att umgås med , även när jag har som mest ont. Att det finns personer som inte skulle fixa mitt knäppa liv, inte ens om dom var friska. Undrar om HON är riktigt frisk?

p.s. Det blev anglofilen i mig som vann tv-duellen härom kvällen, det var ju en ny Barnaby, men samma gamla Jones. Som käbblade med varandra - riktigt kul. Undrar om det är nå´n mer än jag som tittar på den här maraton-serien fortfarande? Men det är ju brittiskt ; I say no more...