Julen närmar sig. Smyger sig på. Eller kanske mer exploderar. Jag säger det igen. Och igen. Jag gillar inte julen. Ändå befinner jag mig mitt uppe i julklappsköp och pepparkaksbak. Jag lider inte direkt, och har vant mig vid att spela med. Tar en för laget, liksom. Nästan lika tabu som att jag gillar höstmörkret bättre än vårljuset....
I jakten på julklappar kom jag att tänka på en anekdot. Gällande min mamma den här gången.
Den här episoden som jag hörde berättas många gånger, utspelar sig tidigt 30-tal. Min mormor bekräftade historien även hon.
I mammas barndomshem fanns inget överflöd. Kanske något hemstickat i julklapp. Men den här speciella julen, när mamma precis lärt sig läsa vid 7års ålder, blev en jul att minnas. Ett väldigt vackert inslaget paket, med rött sidenband runt, låg under granen. Om jag minns rätt var det från en moster i Stockholm.
När mamma andäktigt öppnade papperet, såg hon en underbar syn. I en ask låg den mest fulländade figur. En ca 2dm lång pojke med sjömanskostym. En docka?
På asken stod klart och tydligt att han hette Putte. Det stod dock inte endast Putte. Nej, han hade ett långt och lite svårläst namn. ”Marsipan-Putte”
I arbetarhemmet på den lilla bruksorten i Närke hade ingen hört talas om något liknande. Marsipan?
Ingen visste hur det uttalades, så på närkingska blev det Marsipan med betoningen på bokstaven I.
Säg det högt: Marsipan-Putte, med betoningen på i:et. Ganska rörande.
Mamma älskade sin Putte. Att han var ätbar, det var det heller ingen som riktigt snappade upp. I alla fall ville inte mamma lyssna på det örat. Putte blev en väldigt kär leksak, som faktiskt hängde med nästan ända fram till julen året därpå.
Bara nästan. Under hösten började den då tämligen gråbruna Marsipan-Putten att falla sönder. Sockra sig liksom. Mormor tyckte då att mamma kunde prova att smaka, nu när det ändå inte gick att leka med ”dockan” längre.
Mamma vägrade. I återberättandet av den här episoden, framhöll alltid min mormor att det var där och då hon förstod hur envis min mamma skulle bli. Under resten av sitt liv kunde mamma inte förlika sig med att äta marsipan....
tisdag 12 december 2017
onsdag 29 november 2017
Färdtjänst
Inledningsvis vill jag påpeka att det är möjligt att detta inlägg redan skrivits. I så fall var det i bloggens tidigaste stunder, och risken/chansen är stor att ni också glömt.....Jag tar risken att upprepa mig.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.
måndag 20 november 2017
Stängt
Håhåjaja. Vissa veckor är mindre bra än andra. Har just tagit mig igenom en sådan. Nu är jag nästan ute på andra sidan.
Ingen större fara jag genomlidit, men det är lite jobbigt även som kvinna. Att vara hängig med feber och halsont alltså.
Först ont i bröstet och sedan en dryg vecka med värsta halsontet. Nu är det bättre, men oj så trött jag är. Det hör väl till.
Just nu är det många som är sjuka, och jag borde väl stanna hemma dagarna efter att jag fått mitt immunförsvars-förstörande dropp. Men det är jag inte. Hemma alltså. Inte förrän jag mycket riktigt blir smittad.
Men skruttveckan inleddes med elände av helt annat slag. En dag innan sjukdomen slog till.
Jag är en internethandlare av stora mått. Inte så att jag handlar extremt mycket, tvärtom. Men när jag handlar så blir det mest online. Det är SÅ bra för kroppen. Ligga på soffan och handla, det är verkligen min melodi.
Använder mig mest av betalningssystemet Klarna, och vill gärna tro att jag shoppar säkert.
Förra fredagen på eftermiddagen kollade jag saldot på mitt lönekonto. Där är aldrig mycket pengar eftersom min dyra hyra dras därifrån....men ändå. Jag visste att det fanns ca 2000kr just denna dag, men ville ändå kolla. Kolla, för att jag stog i begrepp att handla en födelsedagspresent till sonen. Online.
Förstår ni min bestörtning när saldot denna dag var 750 kr. 750 kr! What?
Gick genast in och kollade senaste transaktionerna. Samma dag var det draget 1459kr i en post. Skyddat belopp än så länge, så det gick inte att utröna. Men det var draget kl 10. Då har jag lektion. Sitter inte och nätshoppar då, det är jag helt säker på.
Ringde telefonbanken. Fick veta att det enda de då kunde se var att summan dragits för ”köp av kosmetika från utlandet”. What, säger jag igen? Inte fasiken har jag handlat smink från utlandet. För 1450 kr. Under lektionstid. Nänänä!
Kortet spärras. Polisanmälan upprättas. Räknar inte med att få tillbaka pengarna, men rätt ska vara rätt. Undrar ju förstås hur sjutton folk gör? Hur har NÅGON kommit över mina kortuppgifter?
Hoppas verkligen att personen i fråga inte blev nöjd med sina sminkprodukter. Kanske rentav var allergisk mot dom.
Fick tips från banken att när det nya kortet kommer, ska jag logga in och klicka mig fram till en sida där jag kan Stänga kortet för Internetköp. Och tvärtom, när jag väl ska handla, klickar jag in mig igen och Öppnar kortet för Internetköp.
Hade ingen aning om denna smarta tjänst, så det har jag naturligtvis anammat.
I dag berättade jag det här för några kollegor på fikarasten. En av dom säger: ”Haha, det där har min man klickat i. För MITT kort!”
En konsekvens av ett spärrat bankkort i väntan på det nya, var att Netflix mailade och sa att mitt Netflixkonto är fryst pga betalningsproblem. What? (Igen). Ja, så klart, det dras ju via kortet. Jag ringde Netflix. Förklarade saken. Snörvlade och hostade. Sa att jag förstår inte hur jag ska kunna vara sjuk utan Netflix.
Då fick jag tillbaka kontot i 7 dagar. I väntan på mitt nya kort.
Ingen större fara jag genomlidit, men det är lite jobbigt även som kvinna. Att vara hängig med feber och halsont alltså.
Först ont i bröstet och sedan en dryg vecka med värsta halsontet. Nu är det bättre, men oj så trött jag är. Det hör väl till.
Just nu är det många som är sjuka, och jag borde väl stanna hemma dagarna efter att jag fått mitt immunförsvars-förstörande dropp. Men det är jag inte. Hemma alltså. Inte förrän jag mycket riktigt blir smittad.
Men skruttveckan inleddes med elände av helt annat slag. En dag innan sjukdomen slog till.
Jag är en internethandlare av stora mått. Inte så att jag handlar extremt mycket, tvärtom. Men när jag handlar så blir det mest online. Det är SÅ bra för kroppen. Ligga på soffan och handla, det är verkligen min melodi.
Använder mig mest av betalningssystemet Klarna, och vill gärna tro att jag shoppar säkert.
Förra fredagen på eftermiddagen kollade jag saldot på mitt lönekonto. Där är aldrig mycket pengar eftersom min dyra hyra dras därifrån....men ändå. Jag visste att det fanns ca 2000kr just denna dag, men ville ändå kolla. Kolla, för att jag stog i begrepp att handla en födelsedagspresent till sonen. Online.
Förstår ni min bestörtning när saldot denna dag var 750 kr. 750 kr! What?
Gick genast in och kollade senaste transaktionerna. Samma dag var det draget 1459kr i en post. Skyddat belopp än så länge, så det gick inte att utröna. Men det var draget kl 10. Då har jag lektion. Sitter inte och nätshoppar då, det är jag helt säker på.
Ringde telefonbanken. Fick veta att det enda de då kunde se var att summan dragits för ”köp av kosmetika från utlandet”. What, säger jag igen? Inte fasiken har jag handlat smink från utlandet. För 1450 kr. Under lektionstid. Nänänä!
Kortet spärras. Polisanmälan upprättas. Räknar inte med att få tillbaka pengarna, men rätt ska vara rätt. Undrar ju förstås hur sjutton folk gör? Hur har NÅGON kommit över mina kortuppgifter?
Hoppas verkligen att personen i fråga inte blev nöjd med sina sminkprodukter. Kanske rentav var allergisk mot dom.
Fick tips från banken att när det nya kortet kommer, ska jag logga in och klicka mig fram till en sida där jag kan Stänga kortet för Internetköp. Och tvärtom, när jag väl ska handla, klickar jag in mig igen och Öppnar kortet för Internetköp.
Hade ingen aning om denna smarta tjänst, så det har jag naturligtvis anammat.
I dag berättade jag det här för några kollegor på fikarasten. En av dom säger: ”Haha, det där har min man klickat i. För MITT kort!”
En konsekvens av ett spärrat bankkort i väntan på det nya, var att Netflix mailade och sa att mitt Netflixkonto är fryst pga betalningsproblem. What? (Igen). Ja, så klart, det dras ju via kortet. Jag ringde Netflix. Förklarade saken. Snörvlade och hostade. Sa att jag förstår inte hur jag ska kunna vara sjuk utan Netflix.
Då fick jag tillbaka kontot i 7 dagar. I väntan på mitt nya kort.
torsdag 2 november 2017
Sju frågor
Höstlov + Hängig. De två H:na skulle lika gärna kunna vara mina initialer. Ingen ovanlig kombination med lov och förkylning. Enda trösten är att det inte blir karensdag och sån’t skit.
Istället för de där cykelturerna jag skulle ta, och städningen jag skulle försöka mig på - så blir det mycket vila och varm dryck. Säger det igen: tack o lov för Netflix.
Mycket tid till fundering också.
Funderar över de sju frågorna. Det är egentligen ett pedagogiskt grepp, taget från min arbetsplats. Riktat till eleverna. För att underlätta deras genomförande av arbetet. Men - jag känner så tydligt att de även är riktade till mig.
1.Vad ska jag göra?
2. Var ska jag vara?
3. Vem ska jag vara med?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sen?
6. Vad behöver jag ha?
7. Varför ska jag göra det?
Många gånger är även jag i behov av svaren på dessa frågor. I dagsläget är jag mest intresserad av nummer 4....
Istället för de där cykelturerna jag skulle ta, och städningen jag skulle försöka mig på - så blir det mycket vila och varm dryck. Säger det igen: tack o lov för Netflix.
Mycket tid till fundering också.
Funderar över de sju frågorna. Det är egentligen ett pedagogiskt grepp, taget från min arbetsplats. Riktat till eleverna. För att underlätta deras genomförande av arbetet. Men - jag känner så tydligt att de även är riktade till mig.
1.Vad ska jag göra?
2. Var ska jag vara?
3. Vem ska jag vara med?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sen?
6. Vad behöver jag ha?
7. Varför ska jag göra det?
Många gånger är även jag i behov av svaren på dessa frågor. I dagsläget är jag mest intresserad av nummer 4....
söndag 22 oktober 2017
Tid
Tid. Ett ämne jag skrivit om förut. Tror jag skrev om min tes, att tiden de facto går fortare nu. Alltså, inte bara upplevs gå fortare -utan verkligen gör det.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18. Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör? H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18. Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör? H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.
lördag 14 oktober 2017
Med ljus o lykta
Letar lägenhet. Med ljus och lykta. Med pannlampa och spotlight. Låter drastiskt. Jag sitter inte i sjön. Men nu är det dags. Förändringens vindar blåser. N och jag vill bli sambos. Igen. Cirkeln är på väg att slutas. Från särbos till sambos till i-särbos till särbos. Och så till sambos igen. Hoppas vi.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men, någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men, någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.
söndag 8 oktober 2017
Centrum?
Denna dagen bjöd på ett släktkalas. Ute på landet ett stycke från min stad. Familjen som bor där bodde tidigare i Tångeråsa. Även det på landet.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?" Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?" Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.
söndag 1 oktober 2017
Ordlek
Ni har nog hört uttrycket "mansplaining"? En ordlek med engelska ord. Man + explaining.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?" Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också. Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då. Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?" Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget. Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor. Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?" Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också. Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då. Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?" Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget. Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor. Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.
söndag 24 september 2017
Boktips....igen....
Glest mellan inläggen. Tiden räcker inte riktigt till. Konstigt, tid är väl en konstant? Jag använder den väl på lite annat vis just nu bara.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.
"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget". Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry, Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?
Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.
"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget". Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry, Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?
Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.
söndag 10 september 2017
Anekdot
Ni vet ju att jag gillar små anekdoter. Likaväl som citat.
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts. Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar. Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts. Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar. Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....
onsdag 30 augusti 2017
Allköpsbutik
Allköpsbutik. Jag smakar på ordet. Det är inte egen-påhittat. Nej, jag såg det i form av en neonskylt av äldre modell. På ett hus av äldre modell. Tror det var i Västergötland.
Tänker att skylten måste betyda att här kan man inhandla allt man kan behöva. Typ. I alla fall för att få vardagen att gå runt. Ett allköp helt enkelt. Men det var väl inte tydligt nog med det på skylten . Bäst att lägga till butik också. Så gemene man begrep.
Jag är gammal nog att ha, om än väldigt vaga, minnen av butikerna på tidigt sextiotal. Jag minns t ex fiskaffären. Dock minns jag endast kräftorna vi köpte där, ingen fisk.
Men jag minns också Konsum. Minns att det var några rätt branta trappsteg upp från trottoaren. Ingen handikappvänlighet där inte. Minns tanten i kassan, fru E.
Om det var ett allköp minns jag dock inte, men jag har svårt att tro att mamma kunde handla med sig allt vi behövde därifrån.
När jag var 14 år var ortens nya Konsum färdigbyggt. En stor ( med den tidens mått ) enplansbutik, med handikappvänlig entré.
Gamla Konsumhuset försvann. I denna nya, fräscha affär fick jag mitt första jobb. Alltså, jag är inte så gammal att jag slutade skolan vid 14 års ålder - men jag jobbade extra. Några em/kvällar i veckan och på helgerna. Tror inte det var öppet söndagar, men fredag kväll och lördag var butiken full med folk.
Minns invigningen när jag fick gå runt och bjuda på chokladpraliner. Minns första julen när jag slog in paket hela dagarna. Minns allt plockande i hyllorna. Minns hur stolt jag var när jag avancerade till kassörska.
Minns t o m min första lön. Timpenning. 3kr och 93 öre. Känner mig uråldrig, men kom ihåg att jag var extraanställd och bara 14 år. Får man ens det numera? Jobba som 14-åring alltså?
Roligt var det, och lärorikt på många vis. Det allra roligaste var att både mamma och pappa också hade sina allra första arbeten i var sin Konsum-butik. På var sin annan liten ort.
De var Konsum trogna hela livet.
Det gick knappt en dag utan att mamma tittade in i Konsum-butiken på äldre dagar.
När hon sedan blev skruttig och demensen gjorde sitt intåg kunde hon till slut inte ta sig dit. Då bad hon mig gå till Konsum och tala om att det var pga hälsan hon inte kom längre. "Så dom inte tror att jag har börjat handla på ICA."
Tänker att skylten måste betyda att här kan man inhandla allt man kan behöva. Typ. I alla fall för att få vardagen att gå runt. Ett allköp helt enkelt. Men det var väl inte tydligt nog med det på skylten . Bäst att lägga till butik också. Så gemene man begrep.
Jag är gammal nog att ha, om än väldigt vaga, minnen av butikerna på tidigt sextiotal. Jag minns t ex fiskaffären. Dock minns jag endast kräftorna vi köpte där, ingen fisk.
Men jag minns också Konsum. Minns att det var några rätt branta trappsteg upp från trottoaren. Ingen handikappvänlighet där inte. Minns tanten i kassan, fru E.
Om det var ett allköp minns jag dock inte, men jag har svårt att tro att mamma kunde handla med sig allt vi behövde därifrån.
När jag var 14 år var ortens nya Konsum färdigbyggt. En stor ( med den tidens mått ) enplansbutik, med handikappvänlig entré.
Gamla Konsumhuset försvann. I denna nya, fräscha affär fick jag mitt första jobb. Alltså, jag är inte så gammal att jag slutade skolan vid 14 års ålder - men jag jobbade extra. Några em/kvällar i veckan och på helgerna. Tror inte det var öppet söndagar, men fredag kväll och lördag var butiken full med folk.
Minns invigningen när jag fick gå runt och bjuda på chokladpraliner. Minns första julen när jag slog in paket hela dagarna. Minns allt plockande i hyllorna. Minns hur stolt jag var när jag avancerade till kassörska.
Minns t o m min första lön. Timpenning. 3kr och 93 öre. Känner mig uråldrig, men kom ihåg att jag var extraanställd och bara 14 år. Får man ens det numera? Jobba som 14-åring alltså?
Roligt var det, och lärorikt på många vis. Det allra roligaste var att både mamma och pappa också hade sina allra första arbeten i var sin Konsum-butik. På var sin annan liten ort.
De var Konsum trogna hela livet.
Det gick knappt en dag utan att mamma tittade in i Konsum-butiken på äldre dagar.
När hon sedan blev skruttig och demensen gjorde sitt intåg kunde hon till slut inte ta sig dit. Då bad hon mig gå till Konsum och tala om att det var pga hälsan hon inte kom längre. "Så dom inte tror att jag har börjat handla på ICA."
onsdag 16 augusti 2017
Lyxproblem
Jag har varit på lite resande fot i sommar. Med hjälp av familj och vänner kan även jag ta mig till havet.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen. Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen. Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.
måndag 7 augusti 2017
Det var då det...
En liten reflexion idag. En tanke jag fick vid lyssnandet på den där poden jag nämnde i förra inlägget. Deras prat handlade om hur olika uppväxt de haft, Skäringer o Mannheimer. I deras fall handlade det om skillnader i samhällsklass. Ekonomi mm.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon. Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon. Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.
söndag 23 juli 2017
Comme ci, comme ca
Som sagt, jag gillar citat. Jag gillar uttryck. Jag gillar ordkrypteri, om nu det ordet ens finns. Den första lilla semestertrippen i år samlade jag på mig några nya.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje: Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje: Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.
söndag 2 juli 2017
Det funkar inte...!
Det funkar inte. Den här är trasig. Del 2 är borta. Det går inte att logga in. Wi-fi går inte. JAG KAN INTE TITTA PÅ MINA FILMER!!!!
Alla ovanstående är exempel på sådant som dottern säger. Stup i kvarten. I telefon. Som hälsningsfras när jag är på besök.
Som ni förstår handlar detta inlägg om teknik Inte det roligaste jag vet. Inte ett specialintresse. Inte något jag ens är halvbra på.
Men teknik är idag något nödvändigt. Höll på att skriva nödvändigt ont, men det menar jag inte. Älskar teknik. Men bara när den fungerar. Utan inblandning från min sida. Jag kan trycka på knappen. Ungefär så långt kan jag sträcka mig. Då ska det bara fungera.
Dottern med sin funktionsnedsättning är faktiskt en fena på teknik. På så vis att om hon lärt sig hur hon ska göra, ja då sitter det. Däremot måste hon såklart ha hjälp med olika lösningar. För att det alls ska fungera. Precis som jag måste ha.
Nu är det så att hon har ett antal hundra filmer. På VHS och DVD. Det är alltså dessa som "inte funkar och där del 2 är förkommen".
Dessutom har hon en ipad och nyttjar youtube för många filmer. Tyvärr funkar inte alltid Wi-fi där hon bor. Strul. Strul.
En personal på boendet är teknik-nörd. Beskriver sig själv så. Hen har under lång tid försökt få oss att släppa taget om alla dotterns filmer. Genom att införskaffa en s k. NAS. Som är någon form av extern hårddisk. Via den kan man titta på både "inlagda" filmer samt streama (antar jag).
Eftersom dottern vill se samma film minst 50 gånger, så skulle det ju bli så att vi liksom för över hennes filmer till den här NASEN, och så kan hon se dom på tv:n.
Det har varit en process. Nu är vi nästan där. Dottern har från idag en ny stooor tv som är förberedd för NAS. Själva NASEN väntar vi med till efter den här personalens semester. Det liksom står och faller lite med hen.
Det jag ser fram emot mest, är att slippa se golv, fönsterbrädor och andra delar i dotterns lilla lägenhet, helt täckta med dessa filmer. Förutom i de för ändamålet avsedda hyllorna, finns filmerna överallt. Tar över lägenheten liksom. Som en Alien.
Men det är detta med tekniken. Den här personalen skriver mail efter mail till mig. Om kablar. Om utgångar. Om komponenter. Om teknik helt enkelt. Jag förstår inte. Vill inte ens försöka förstå ibland. Vill hellre vara med och GÖRA.
Kruxet är bara att den här personalen; hen jobbar natt.
Förstår jag inte teknik under dagtid....ja ni kan ju tänka er hur mottaglig jag är 02.30...
Men, vi är på väg...
Alla ovanstående är exempel på sådant som dottern säger. Stup i kvarten. I telefon. Som hälsningsfras när jag är på besök.
Som ni förstår handlar detta inlägg om teknik Inte det roligaste jag vet. Inte ett specialintresse. Inte något jag ens är halvbra på.
Men teknik är idag något nödvändigt. Höll på att skriva nödvändigt ont, men det menar jag inte. Älskar teknik. Men bara när den fungerar. Utan inblandning från min sida. Jag kan trycka på knappen. Ungefär så långt kan jag sträcka mig. Då ska det bara fungera.
Dottern med sin funktionsnedsättning är faktiskt en fena på teknik. På så vis att om hon lärt sig hur hon ska göra, ja då sitter det. Däremot måste hon såklart ha hjälp med olika lösningar. För att det alls ska fungera. Precis som jag måste ha.
Nu är det så att hon har ett antal hundra filmer. På VHS och DVD. Det är alltså dessa som "inte funkar och där del 2 är förkommen".
Dessutom har hon en ipad och nyttjar youtube för många filmer. Tyvärr funkar inte alltid Wi-fi där hon bor. Strul. Strul.
En personal på boendet är teknik-nörd. Beskriver sig själv så. Hen har under lång tid försökt få oss att släppa taget om alla dotterns filmer. Genom att införskaffa en s k. NAS. Som är någon form av extern hårddisk. Via den kan man titta på både "inlagda" filmer samt streama (antar jag).
Eftersom dottern vill se samma film minst 50 gånger, så skulle det ju bli så att vi liksom för över hennes filmer till den här NASEN, och så kan hon se dom på tv:n.
Det har varit en process. Nu är vi nästan där. Dottern har från idag en ny stooor tv som är förberedd för NAS. Själva NASEN väntar vi med till efter den här personalens semester. Det liksom står och faller lite med hen.
Det jag ser fram emot mest, är att slippa se golv, fönsterbrädor och andra delar i dotterns lilla lägenhet, helt täckta med dessa filmer. Förutom i de för ändamålet avsedda hyllorna, finns filmerna överallt. Tar över lägenheten liksom. Som en Alien.
Men det är detta med tekniken. Den här personalen skriver mail efter mail till mig. Om kablar. Om utgångar. Om komponenter. Om teknik helt enkelt. Jag förstår inte. Vill inte ens försöka förstå ibland. Vill hellre vara med och GÖRA.
Kruxet är bara att den här personalen; hen jobbar natt.
Förstår jag inte teknik under dagtid....ja ni kan ju tänka er hur mottaglig jag är 02.30...
Men, vi är på väg...
lördag 24 juni 2017
Boktips
Tänkte upprepa mig. Från förra årets start på sommarlovet. Har för mig att jag då slängde ur mig ett par boktips? Inför hängmatte-säsongen.
Så - här är ett par för denna sommar.
Linda Olsson: "En syster i mitt hus". En mycket bra roman om olika sorters relationer. Om systerskap och försoning. Om kärlek.
Jean-Philipp Sendker: "Viskande skuggor". Mycket bra den också, en sorts mix av thriller och kärleksroman. Utspelar sig i Kina och Hongkong. Ni kanske läst hans förra bok; "Konsten att höra hjärtslag"? Om inte, så är det nästan ett måste! Den är ännu bättre faktiskt.
Kallentoft/Lutteman : "Bambi." En deckare/thriller måste ju finnas på sommarlistan. Här är den unge, men härjade polisen Zack Herry tillbaka. Mycket spänning, mycket droghandel.
Jaa, roligare än så här blir det inte idag.
Så - här är ett par för denna sommar.
Linda Olsson: "En syster i mitt hus". En mycket bra roman om olika sorters relationer. Om systerskap och försoning. Om kärlek.
Jean-Philipp Sendker: "Viskande skuggor". Mycket bra den också, en sorts mix av thriller och kärleksroman. Utspelar sig i Kina och Hongkong. Ni kanske läst hans förra bok; "Konsten att höra hjärtslag"? Om inte, så är det nästan ett måste! Den är ännu bättre faktiskt.
Kallentoft/Lutteman : "Bambi." En deckare/thriller måste ju finnas på sommarlistan. Här är den unge, men härjade polisen Zack Herry tillbaka. Mycket spänning, mycket droghandel.
Jaa, roligare än så här blir det inte idag.
onsdag 14 juni 2017
IMU
IMU. Mitt förra inlägg tog mig tillbaka i tiden. Till Sveriges trivselskola. Högstadiet. Med IMU. Vi var ett antal i den svenska skolan, vi som drabbades av IMU. Vi gick på högstadiet under 70-talets första hälft. IMU var ingen åkomma. Bara en av de kanske första av alla förkortningar i skolans värld.
Individualiserad MatematikUndervisning. Ett projekt som omfattade ca 12000 elever, och jag var en av dem. Kanske för att göra matten populär? Eller för att man redan då visste att datorers sätt att tänka är beroende av .....just det: MÄNGDLÄRA.
Det jag minns är att vi ritade ringar. Ringar runt grupper av företrädesvis ankor. Men egentligen runt alla sorters grupper. Ibland utgjorde mängderna ett snitt av varandra. Ibland utgjorde de....ja, något annat. Vi gick, så att säga, all in vad gäller mängdlära.
IMU var ett självinstruerande material. Som tur var hade jag en av de bästa mattelärarna, där jag satt och ritade mina ringar. Han förstod liksom att vi kanske även behövde liiiite av annan matteundervisning också. Kanske begick han tjänstefel när han lärde oss vanlig algebra mellan varven. Och jag som inte är en matte-person, jag tyckte såklart att det var roligare att ringa in ankor.
Antar att läroplanerna Lgr62 och Lgr69 försvarade detta. Som ett projekt i alla fall.
Men matte är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med. Annars blir det t o m mer meningslöst än en mängd ankor.
Individualiserad MatematikUndervisning. Ett projekt som omfattade ca 12000 elever, och jag var en av dem. Kanske för att göra matten populär? Eller för att man redan då visste att datorers sätt att tänka är beroende av .....just det: MÄNGDLÄRA.
Det jag minns är att vi ritade ringar. Ringar runt grupper av företrädesvis ankor. Men egentligen runt alla sorters grupper. Ibland utgjorde mängderna ett snitt av varandra. Ibland utgjorde de....ja, något annat. Vi gick, så att säga, all in vad gäller mängdlära.
IMU var ett självinstruerande material. Som tur var hade jag en av de bästa mattelärarna, där jag satt och ritade mina ringar. Han förstod liksom att vi kanske även behövde liiiite av annan matteundervisning också. Kanske begick han tjänstefel när han lärde oss vanlig algebra mellan varven. Och jag som inte är en matte-person, jag tyckte såklart att det var roligare att ringa in ankor.
Antar att läroplanerna Lgr62 och Lgr69 försvarade detta. Som ett projekt i alla fall.
Men matte är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med. Annars blir det t o m mer meningslöst än en mängd ankor.
tisdag 6 juni 2017
Long time, no seen
Väldigt länge sedan sist här på bloggen. Jag har varit riktigt sjuk, riktigt länge. Ser att förra inlägget skrev jag kvällen innan jag däckade. Min benmärg ville inte sköta sitt jobb att producera vita blodkroppar. Men, peppar peppar, nu mår jag bättre och orkar skriva.
Under några veckor när jag var som sjukast orkade jag inte ens tänka på skolan, mitt arbete. Men sista veckan har jag varit där mer i tankarna. Faktum är att jag tänkt rätt mycket på min egen skoltid. Kanske för att det i lokalpressen skrivs en del om att min dåvarande skola nu rivs. Ersätts med helt nya, tydligen fantastiska lokaler. Jag gick från år 4 till år 9 i det som då utsågs till Sveriges trivselskola. Sjöängsskolan i Askersund. Helt ny. Fantastiska lokaler tycktes det ju även den gången.
Nu pratar vi sent 60 och tidigt 70-tal. Även viss del av pedagogiken ansågs ny. Grupparbeten. Redovisningar. Elevinflytande via elevråd. Där jag naturligtvis tog plats. Kontrollbehovet ni vet. Gillade redan då att snacka och styra upp. Snackade så mycket att jag även fick uppdraget som tv-hallåa. Alltså, hallåa på ITV. Som helt enkelt stog för Intern TV. Jodå, skolan hade egna tv-sändningar. Varje fredag om jag minns rätt, i alla fall när jag kom upp på högstadiet. Minns hur jäkla roligt det var att sitta där i "studion" och snacka.
Jag var en sorts konstig mix av pluggis OCH cool. Lite tuff mellan varven, men skötte skolan exemplariskt.
Det här uppdraget i elevrådet hade jag nytta av på många vis. Minns alla gånger som det var disco på högstadiet. I matsalen som låg i ena änden av väldigt långa och mörka korridorer, i olika plan. Med många prång och låsta dörrar. Vem hade nyckel? Jo, elevrådet. Dvs bl.a. jag. Inga detaljer, men kan väl säga så mycket som att jag var inte hela kvällen i discolokalen. Preskriberat nu.
Under några veckor när jag var som sjukast orkade jag inte ens tänka på skolan, mitt arbete. Men sista veckan har jag varit där mer i tankarna. Faktum är att jag tänkt rätt mycket på min egen skoltid. Kanske för att det i lokalpressen skrivs en del om att min dåvarande skola nu rivs. Ersätts med helt nya, tydligen fantastiska lokaler. Jag gick från år 4 till år 9 i det som då utsågs till Sveriges trivselskola. Sjöängsskolan i Askersund. Helt ny. Fantastiska lokaler tycktes det ju även den gången.
Nu pratar vi sent 60 och tidigt 70-tal. Även viss del av pedagogiken ansågs ny. Grupparbeten. Redovisningar. Elevinflytande via elevråd. Där jag naturligtvis tog plats. Kontrollbehovet ni vet. Gillade redan då att snacka och styra upp. Snackade så mycket att jag även fick uppdraget som tv-hallåa. Alltså, hallåa på ITV. Som helt enkelt stog för Intern TV. Jodå, skolan hade egna tv-sändningar. Varje fredag om jag minns rätt, i alla fall när jag kom upp på högstadiet. Minns hur jäkla roligt det var att sitta där i "studion" och snacka.
Jag var en sorts konstig mix av pluggis OCH cool. Lite tuff mellan varven, men skötte skolan exemplariskt.
Det här uppdraget i elevrådet hade jag nytta av på många vis. Minns alla gånger som det var disco på högstadiet. I matsalen som låg i ena änden av väldigt långa och mörka korridorer, i olika plan. Med många prång och låsta dörrar. Vem hade nyckel? Jo, elevrådet. Dvs bl.a. jag. Inga detaljer, men kan väl säga så mycket som att jag var inte hela kvällen i discolokalen. Preskriberat nu.
tisdag 9 maj 2017
The typical vi
Ibland är det som om livet är en enda anekdot. Eller kanske mer en räcka knasiga händelser. I dag är ingen bra dag hälsomässigt, så då passar jag på att pigga upp mig med den senaste i raden. Av händelser. Kanske piggar den upp er också?
Jag har fyllt år. Så ojämnt antal år som det bara går att fylla. Men lite släktfika bör man ju anordna. Och i år slumpade det sig så att det inte inträffade på själva dagen. Inte alls.
Vilket i sin tur ledde till att själva dagen kunde tillbringas helt och hållet som bara jag önskade.
Att vädret var riktigt somrigt gjorde inte dagen sämre.
Det bestämdes att N och K (kärlek och dotter) tog med mig ut på landet. För att fika på ett ställe. Ett ställe som har massor med trädgårdsgrupper att fika vid. Stället är också känt för sin stora handelsträdgård. Helt enkelt massor av blommor och växter. Att inhandla.
Alltnog.
Ni som känner mig vet att jag inte kan sitta som folk. Så det första som händer vid ankomst, är att vi kommer släpande på min ordinarie solsäng. Ut med den bland trädgårdsmöblerna. Inte ett dugg konstigt i min värld. Men i deras...
Steg nummer två var att jag (efter att ha inhandlat diverse fika, ändå packade upp en princessbakelse. Ur väskan. En gluten-och laktosfri princessbakelse. Till K. Dumt att chansa.
Ännu några fler som tittade åt vårt håll.
Sista delen i denna trestegs-raket var dotterns uppvaktning av sin mor (mig). Hon släpade runt på en stor papperskasse. Och så fick jag min present. Vid bordet. Bordet med medhavd bakelse på. Liggande i solstolen. Den medhavda.
Ur kassen plockar hon upp en riktigt stor och grann pelargon, i kruka. Och ropar Grattis mamma!
En pelargon som lika gärna, eller ännu hellre, kunde varit köpt på stället. Men som även den var medhavd.
The typical vi.
Jag har fyllt år. Så ojämnt antal år som det bara går att fylla. Men lite släktfika bör man ju anordna. Och i år slumpade det sig så att det inte inträffade på själva dagen. Inte alls.
Vilket i sin tur ledde till att själva dagen kunde tillbringas helt och hållet som bara jag önskade.
Att vädret var riktigt somrigt gjorde inte dagen sämre.
Det bestämdes att N och K (kärlek och dotter) tog med mig ut på landet. För att fika på ett ställe. Ett ställe som har massor med trädgårdsgrupper att fika vid. Stället är också känt för sin stora handelsträdgård. Helt enkelt massor av blommor och växter. Att inhandla.
Alltnog.
Ni som känner mig vet att jag inte kan sitta som folk. Så det första som händer vid ankomst, är att vi kommer släpande på min ordinarie solsäng. Ut med den bland trädgårdsmöblerna. Inte ett dugg konstigt i min värld. Men i deras...
Steg nummer två var att jag (efter att ha inhandlat diverse fika, ändå packade upp en princessbakelse. Ur väskan. En gluten-och laktosfri princessbakelse. Till K. Dumt att chansa.
Ännu några fler som tittade åt vårt håll.
Sista delen i denna trestegs-raket var dotterns uppvaktning av sin mor (mig). Hon släpade runt på en stor papperskasse. Och så fick jag min present. Vid bordet. Bordet med medhavd bakelse på. Liggande i solstolen. Den medhavda.
Ur kassen plockar hon upp en riktigt stor och grann pelargon, i kruka. Och ropar Grattis mamma!
En pelargon som lika gärna, eller ännu hellre, kunde varit köpt på stället. Men som även den var medhavd.
The typical vi.
tisdag 2 maj 2017
Citat
Citat. Jag älskar citat. Skrev för länge sedan ett inlägg här om citat. Det var så länge sedan att jag inte har en aning om vilka citat jag då citerade. Egentligen spelar inte tiden någon roll där. Jag kommer sällan ihåg citat från en dag till nästa ens. Dock finns det ju vissa som fastnar. Är det viktigt att komma ihåg VEM som citeras? Ja, såklart. Det är ju hela poängen med ett citat, att någon klok (ibland mindre klok) har sagt något som färdas vidare. Från mun till mun.
Därför tänker jag nu delge er några av mina favoriter. Med risk då, att upprepa mig. Förhoppningsvis har ni också glömt det där gamla blogginlägget.
För deppiga dagar: "Nuet är den ständigt rörliga skugga som skiljer igår från i morgon. Däri ryms hoppet." (Frank Lloyd Wright).
För dagens samhälle: "Det finns ingen väg till freden. Freden ÄR vägen. (Mahatma Gandhi).
För smärtfyllda dagar, här garderar jag med två: " Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid." (Winston Churchill). /. "Logik tar dig från A till B. Fantasi tar dig vart som helst." ( Albert Einstein).
För dagar då man är rädd för allt; ett citat från en av mina stora favoriter: " För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger till, liksom för att motionera sig." (Nalle Puh).
Slut citat.
Därför tänker jag nu delge er några av mina favoriter. Med risk då, att upprepa mig. Förhoppningsvis har ni också glömt det där gamla blogginlägget.
För deppiga dagar: "Nuet är den ständigt rörliga skugga som skiljer igår från i morgon. Däri ryms hoppet." (Frank Lloyd Wright).
För dagens samhälle: "Det finns ingen väg till freden. Freden ÄR vägen. (Mahatma Gandhi).
För smärtfyllda dagar, här garderar jag med två: " Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid." (Winston Churchill). /. "Logik tar dig från A till B. Fantasi tar dig vart som helst." ( Albert Einstein).
För dagar då man är rädd för allt; ett citat från en av mina stora favoriter: " För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger till, liksom för att motionera sig." (Nalle Puh).
Slut citat.
onsdag 19 april 2017
Mystik
Mystik. Är det något jag önskar? Alltså något jag önskar jag hade? Runt min person. Att liksom omgärdas av en viss mystik. Har jag någonsin gjort det? Knappast. Jag är och har alltid varit som en öppen bok. Ofta alldeles för öppen. Liksom så där öppen som en bok är när den ligger med mittuppslaget uppåt, ni vet.
Verkligen inget jag eftersträvat genom livet. Men det är sådan jag är.
Men jag skulle nog gärna vara lite mer mystisk. Lite outgrundlig. Sådär så att folk fick undra lite. Fundera lite på vem jag egentligen är. Vad jag tycker. Och tänker.
Läser en intervju med Isabelle Huppert, den franska skådespelaren. Som inte lämnar ut något av sitt privatliv. Aldrig har gjort. Lite sådär mystisk fransk som jag skulle vilja vara ibland. Men aldrig blir.
Funderar över detta i relation till Facebook, Twitter och instagram. Varav jag bara finns på den förstnämnda. Men där kan jag ju vara sådär öppen som jag nästan alltid är.
Funderar vidare. De här medierna, har de gjort oss till en form av stalkers? Förföljare. Eller bara följare? Ett helt samhälle av stalkers, det är ju inte klokt. Men ganska kul. I alla fall för en sådan där transparent person som jag. För öppen alltså. De sociala medierna inbjuder inte till någon större dos av mystik. Inte runt MIN person direkt. Tyvärr.
Att göra personliga inlägg om mina tankar här på bloggen då?
Jaja, nu vet ni ju åtminstone att jag skulle vilja vara mer mystisk. Det är jag helt öppen med.
Verkligen inget jag eftersträvat genom livet. Men det är sådan jag är.
Men jag skulle nog gärna vara lite mer mystisk. Lite outgrundlig. Sådär så att folk fick undra lite. Fundera lite på vem jag egentligen är. Vad jag tycker. Och tänker.
Läser en intervju med Isabelle Huppert, den franska skådespelaren. Som inte lämnar ut något av sitt privatliv. Aldrig har gjort. Lite sådär mystisk fransk som jag skulle vilja vara ibland. Men aldrig blir.
Funderar över detta i relation till Facebook, Twitter och instagram. Varav jag bara finns på den förstnämnda. Men där kan jag ju vara sådär öppen som jag nästan alltid är.
Funderar vidare. De här medierna, har de gjort oss till en form av stalkers? Förföljare. Eller bara följare? Ett helt samhälle av stalkers, det är ju inte klokt. Men ganska kul. I alla fall för en sådan där transparent person som jag. För öppen alltså. De sociala medierna inbjuder inte till någon större dos av mystik. Inte runt MIN person direkt. Tyvärr.
Att göra personliga inlägg om mina tankar här på bloggen då?
Jaja, nu vet ni ju åtminstone att jag skulle vilja vara mer mystisk. Det är jag helt öppen med.
tisdag 4 april 2017
Storlekens betydelse
Storleken har betydelse. Det gäller mångt och mycket. Just nu är det hjärnans storlek jag åsyftar.
Läste i lokala bladet om ny forskning. Forskning på 140 olika slags primater och deras hjärnor. Storleken på desamma.
Fram till nu har man trott och tänkt att det är den sociala strukturen i en primats liv, som avgör hur stor hjärnan kan bli. Alltså, ju mer social en apa är, desto större blir hjärnan.
Men, nu kullkastas den teorin för en annan. Kostens betydelse. Kan vara så att det är dieten som avgör hur smarta apor vi får. Och i detta specifika fall med hjärnstorleken handlar det om frukt. FRUKT.
Att frukt utgör en stor del av kosten för en primat, innebär stora krav på tankeförmågan. Alltså, hur svårt kan det vara att äta en banan?
Svårare än du tror faktiskt. Fruktdieten kräver mer av sina utövare, än blad-och insektskosten. Detta beror bl a på att frukten inte finns på alla träd och inte hela tiden. Det gäller för apan att komma ihåg VAR citrusfrukterna växte, till nästa säsong.
Många frukter kräver också fingerfärdighet för att komma åt fruktköttet. Kanske inte just bananer, men det finns många betydligt mer svårskalade frukter i vår herres hage.
Att apor som vistas i stora sociala grupper, där de ständigt tvingas ta ställning till problem runt samarbete och allianser- ungefär som vi i mitt yrke - inte längre anses vara de som utvecklar störst hjärnor må vara hänt.
Men om man som jag både är lärare och äter kopiöst med frukt....alltså hur stor kan en hjärna bli?
Och alltid är det säsong för någon frukt på Ica. Värre är det när de ändrar om bland varorna, så man inte hittar. Mycket nyttigt tydligen. För storleken.
Läste i lokala bladet om ny forskning. Forskning på 140 olika slags primater och deras hjärnor. Storleken på desamma.
Fram till nu har man trott och tänkt att det är den sociala strukturen i en primats liv, som avgör hur stor hjärnan kan bli. Alltså, ju mer social en apa är, desto större blir hjärnan.
Men, nu kullkastas den teorin för en annan. Kostens betydelse. Kan vara så att det är dieten som avgör hur smarta apor vi får. Och i detta specifika fall med hjärnstorleken handlar det om frukt. FRUKT.
Att frukt utgör en stor del av kosten för en primat, innebär stora krav på tankeförmågan. Alltså, hur svårt kan det vara att äta en banan?
Svårare än du tror faktiskt. Fruktdieten kräver mer av sina utövare, än blad-och insektskosten. Detta beror bl a på att frukten inte finns på alla träd och inte hela tiden. Det gäller för apan att komma ihåg VAR citrusfrukterna växte, till nästa säsong.
Många frukter kräver också fingerfärdighet för att komma åt fruktköttet. Kanske inte just bananer, men det finns många betydligt mer svårskalade frukter i vår herres hage.
Att apor som vistas i stora sociala grupper, där de ständigt tvingas ta ställning till problem runt samarbete och allianser- ungefär som vi i mitt yrke - inte längre anses vara de som utvecklar störst hjärnor må vara hänt.
Men om man som jag både är lärare och äter kopiöst med frukt....alltså hur stor kan en hjärna bli?
Och alltid är det säsong för någon frukt på Ica. Värre är det när de ändrar om bland varorna, så man inte hittar. Mycket nyttigt tydligen. För storleken.
måndag 27 mars 2017
Hufvudstaden
En tripp till hufvudstaden. Dels för att träffa sonen, men också för att bo på hotell en natt med kärleken, som fått en hotellcheck i present. Visserligen för fyra år sedan, men bättre sent än aldrig.
På lördagskvällen skulle vi äta på restaurang. I förväg, hemifrån, hade jag kollat utbudet. Inte så mycket med tanke på maten. Näe, med tanke på soff-utbudet.
Lyckades hitta en restaurang som ägs av en av mina absoluta favoriter i svenska kockeliten. Niklas Ekstedt. Restaurang Niklas helt enkelt.
Sagt och gjort, soffa bokades hemifrån.
Väl där baxades min obligatoriska dyna in och upp på soffan. Redan där sticker ju jag och mitt sällskap ut. Än mer än i hemstaden? Kanske inte. Men ut sticker vi. Särskilt jag.
Meny kom in. Hade nästan bestämt oss när vi fick syn på "Kvällens rätt - fråga personalen!"
Så det gjorde vi. Det visade sig vara gös. Som ju är en delikat fisk. Det konstiga var att kvällens rätt, alltså gösen, var en hundring billigare än övriga varmrätter.
Vi slog till på varsin gös. "Vill ni ha något att dricka i väntan på maten?"
Nej, det ville vi inte. Eller rättare sagt, mina levervärden ville inte det.
Vi beställde istället varsitt glas vin. Ett HELT GLAS var. Dessutom rött. Till gösen.
Nu började man ana att kyparen fick för sig att vi var snåla. Eller bara lite bonniga. Vilket förstås är helt fel. Jag hade lust där ett tag att berätta för honom om min stackars lever. För om inte mina värden varit för höga, hade han fått fixa både fördrink och en helflaska vin.
Men faktum är att han var lite rolig. När vi ätit färdigt kom han med dessertmenyn. Och så säger han med ett flin: "Det kostar inget att titta på dessertmenyn!"
Vilket resulterade i att N beställde en dessert, jag ville inte ha. När kyparen tar den beställningen, lägger han huvudet på sned och säger: " Och två skedar till den då?"
Då började vi skratta. Han fick rejält med dricks.
Sedan tänkte jag, att han skulle bara veta att vi bodde gratis på hotellet.
På lördagskvällen skulle vi äta på restaurang. I förväg, hemifrån, hade jag kollat utbudet. Inte så mycket med tanke på maten. Näe, med tanke på soff-utbudet.
Lyckades hitta en restaurang som ägs av en av mina absoluta favoriter i svenska kockeliten. Niklas Ekstedt. Restaurang Niklas helt enkelt.
Sagt och gjort, soffa bokades hemifrån.
Väl där baxades min obligatoriska dyna in och upp på soffan. Redan där sticker ju jag och mitt sällskap ut. Än mer än i hemstaden? Kanske inte. Men ut sticker vi. Särskilt jag.
Meny kom in. Hade nästan bestämt oss när vi fick syn på "Kvällens rätt - fråga personalen!"
Så det gjorde vi. Det visade sig vara gös. Som ju är en delikat fisk. Det konstiga var att kvällens rätt, alltså gösen, var en hundring billigare än övriga varmrätter.
Vi slog till på varsin gös. "Vill ni ha något att dricka i väntan på maten?"
Nej, det ville vi inte. Eller rättare sagt, mina levervärden ville inte det.
Vi beställde istället varsitt glas vin. Ett HELT GLAS var. Dessutom rött. Till gösen.
Nu började man ana att kyparen fick för sig att vi var snåla. Eller bara lite bonniga. Vilket förstås är helt fel. Jag hade lust där ett tag att berätta för honom om min stackars lever. För om inte mina värden varit för höga, hade han fått fixa både fördrink och en helflaska vin.
Men faktum är att han var lite rolig. När vi ätit färdigt kom han med dessertmenyn. Och så säger han med ett flin: "Det kostar inget att titta på dessertmenyn!"
Vilket resulterade i att N beställde en dessert, jag ville inte ha. När kyparen tar den beställningen, lägger han huvudet på sned och säger: " Och två skedar till den då?"
Då började vi skratta. Han fick rejält med dricks.
Sedan tänkte jag, att han skulle bara veta att vi bodde gratis på hotellet.
fredag 17 mars 2017
Apropå cykling
Jag cyklar. Alla som känner mig vet ju det. Jag är faktiskt den enda som får cykla på vår skolgård. Med rektorernas tillstånd. Numera är det bara någon enstaka ny elev som påpekar cykelförbudet för mig. Fast då finns alltid minst ett annat barn, med lite längre erfarenhet av mig, i närheten. Och ropar att "Jo men Helena får faktiskt cykla här. Hon har fått lov av rektorn!"
Jag läste i lokalpressen att det genomförts cykeltester. Alltså tester som visar hur och var man gör sig mest illa vid olyckor. Att de flesta singelolyckor med cykel beror på tvära stopp eller halka av något slag. Inte så förvånande.
Det var det som hände mig i höstas. När jag körde på en stor tjock kabel och cykeln tvärstoppade. Men inte jag.
Det mest skrämmande stog även det med i den här cykeltest-artikeln. Nämligen det faktum att en av de största riskerna är att cyklisten slår i något föremål som står vid sidan av t ex cykelbanan. Precis det som NÄSTAN hände mig. Någon däruppe måste ha hållit lite koll. Jag damp i backen efter en liten luftfärd, och landade med huvudet 1 dm från en cementsugga.
Kan fortfarande känna chocken i kroppen. Jag kunde lika gärna inte varit med längre. Eller varit med fas som en annan variant av mig själv.
Hjälmen är på sedan den gången. Dock bara när jag cyklar. I alla fall än så länge.
Jag läste i lokalpressen att det genomförts cykeltester. Alltså tester som visar hur och var man gör sig mest illa vid olyckor. Att de flesta singelolyckor med cykel beror på tvära stopp eller halka av något slag. Inte så förvånande.
Det var det som hände mig i höstas. När jag körde på en stor tjock kabel och cykeln tvärstoppade. Men inte jag.
Det mest skrämmande stog även det med i den här cykeltest-artikeln. Nämligen det faktum att en av de största riskerna är att cyklisten slår i något föremål som står vid sidan av t ex cykelbanan. Precis det som NÄSTAN hände mig. Någon däruppe måste ha hållit lite koll. Jag damp i backen efter en liten luftfärd, och landade med huvudet 1 dm från en cementsugga.
Kan fortfarande känna chocken i kroppen. Jag kunde lika gärna inte varit med längre. Eller varit med fas som en annan variant av mig själv.
Hjälmen är på sedan den gången. Dock bara när jag cyklar. I alla fall än så länge.
onsdag 8 mars 2017
Upptäcksfärd
Fri. Frihet. Just när jag skriver orden kommer jag på att det är faktiskt internationella kvinnodagen i dag. 8 mars.
Inte alls det jag tänkt skriva om. Men ändå.
Den här friheten kan handla om relationer. På så sätt passande en dag som denna. Dock gäller det oavsett kön. Den frihet jag tänker på.
Min favoritperison att plocka citat från, Lars Lerin, säger så här:
"För mig är det viktigt att känna att jag kan vara fri. Jag vill vara fri. Men - jag måste ha någon att liksom känna mig fri ifrån."
Så rätt han har. Som vanligt. En frihet från ingenting, ja den är ju inget värd. Inte alls lika mycket i alla fall.
Att vara fri kan handla om sig själv. Att liksom kunna landa. Med sig själv.
För mig som spenderar mycket tid på egen hand, iaf under vardagarna, är det viktigt. Att våga vara med mig själv. Att trivas med mitt sällskap.
Ibland är dagarna sig ganska lika. Efter jobbet. Inte alltid förstås, men även det blir oftast hyfsat bra.
Varje dag blir på något vis som en upptäcksfärd i det välbekanta. Låter det konstigt? Kanske. Men då brukar det stämma på mig.
Även om det så gott som alltid är bättre när någon annan invaderar min sfär, så har jag sällan tråkigt i mitt eget sällskap.
Ibland förvånas jag t o m över saker jag tänker. Och ännu mer förvånande är när jag hör hur jag säger dom högt.
Inte alls det jag tänkt skriva om. Men ändå.
Den här friheten kan handla om relationer. På så sätt passande en dag som denna. Dock gäller det oavsett kön. Den frihet jag tänker på.
Min favoritperison att plocka citat från, Lars Lerin, säger så här:
"För mig är det viktigt att känna att jag kan vara fri. Jag vill vara fri. Men - jag måste ha någon att liksom känna mig fri ifrån."
Så rätt han har. Som vanligt. En frihet från ingenting, ja den är ju inget värd. Inte alls lika mycket i alla fall.
Att vara fri kan handla om sig själv. Att liksom kunna landa. Med sig själv.
För mig som spenderar mycket tid på egen hand, iaf under vardagarna, är det viktigt. Att våga vara med mig själv. Att trivas med mitt sällskap.
Ibland är dagarna sig ganska lika. Efter jobbet. Inte alltid förstås, men även det blir oftast hyfsat bra.
Varje dag blir på något vis som en upptäcksfärd i det välbekanta. Låter det konstigt? Kanske. Men då brukar det stämma på mig.
Även om det så gott som alltid är bättre när någon annan invaderar min sfär, så har jag sällan tråkigt i mitt eget sällskap.
Ibland förvånas jag t o m över saker jag tänker. Och ännu mer förvånande är när jag hör hur jag säger dom högt.
onsdag 1 mars 2017
"Ont i maggen"
Magen. Eller maggen som Herr Larsson sa. En väldigt viktig kroppsdel. Som så många andra delar, tänker vi inte på den. Inte när allt är som det ska.
Men när magen på olika vis inte är ok, då påverkas hela livet. Hela jag.
Det kan ju vara allt ifrån en kräksjuka till kroniska åkommor. Som Mr Crohn i mitt fall. En jädra sjukdom egentligen. Som jag nog nämnt förut, så har jag en tendens att förtränga den. I de , som tur är långa, perioder när jag mår ok . Förtränger att jag har en kronisk och rätt allvarlig autoimmun sjukdom. Att jag medicineras tungt. Med både daglig dos av cellgift och så det här "potenta" droppet á 12000 kr/ gången. Droppet som jag ändå mår så bra av. Men där man inte har några vetenskapliga studier gällande långtidsbehandling. Vad som sker i kroppens övriga organ. Nu har jag fått droppet i 8-9 år, så det räknas ju som lång tid.
I måndags på sjukhuset fick jag veta att mina levervärdena var för höga. Inte mycket, men lite för höga. Det har hänt en gång tidigare. Sådant som kan hända pga behandlingen. Jag ska ta nya prover om en liten vecka, och då sätts en medicin ut, om värdena inte gått ner. Ska även lämnas prov i rör, prov som man tar vid toalettbesök, ni fattar.
Naturligtvis bestämmer jag på eget bevåg att inte ta mitt glas med rödvin på ett antal veckor (helger). Inte för att dr McDreamy sa något om det, mer av självbevarelsedrift.
Lite tristare blir det, älskar ju smaken av rödvin en fredagskväll. Samt att det ger en gnutta smärtlindring i ryggnerven. Samma effekt som en morfintablett. Som jag såklart inte heller ska ta, det gillas inte alls av levern.
Så, lite mer ont och lite mindre för smaklökarna. Men bra för levern, som nu är prio 1.
Mitt i allt det här så har även dottern problem med lilla maggen.
Behöver inte gå in i detalj, men även hon tillbringar för mkt tid på toa, och det är alltid jättebråttom. Antagligen inte och förhoppningsvis inte Crohns. I går gjordes en rectoscopi på henne. Efter det en massa blodprover. Och så fick hon med sig hela fyra rör för "toa-prover".
Dottern följde med hem till mig efter vårdbesöket.
På min köksbänk stog mina (ännu tomma) provtagningsrör. Dottern packade upp alla sina rör och ställde bredvid. "Härmar du mig?" var kommentaren. Inte det bästa arvet att ev ge henne. Tur för sonen att han är adopterad.
Och tur att våra respektive personnr står på rören, annars...?
Men när magen på olika vis inte är ok, då påverkas hela livet. Hela jag.
Det kan ju vara allt ifrån en kräksjuka till kroniska åkommor. Som Mr Crohn i mitt fall. En jädra sjukdom egentligen. Som jag nog nämnt förut, så har jag en tendens att förtränga den. I de , som tur är långa, perioder när jag mår ok . Förtränger att jag har en kronisk och rätt allvarlig autoimmun sjukdom. Att jag medicineras tungt. Med både daglig dos av cellgift och så det här "potenta" droppet á 12000 kr/ gången. Droppet som jag ändå mår så bra av. Men där man inte har några vetenskapliga studier gällande långtidsbehandling. Vad som sker i kroppens övriga organ. Nu har jag fått droppet i 8-9 år, så det räknas ju som lång tid.
I måndags på sjukhuset fick jag veta att mina levervärdena var för höga. Inte mycket, men lite för höga. Det har hänt en gång tidigare. Sådant som kan hända pga behandlingen. Jag ska ta nya prover om en liten vecka, och då sätts en medicin ut, om värdena inte gått ner. Ska även lämnas prov i rör, prov som man tar vid toalettbesök, ni fattar.
Naturligtvis bestämmer jag på eget bevåg att inte ta mitt glas med rödvin på ett antal veckor (helger). Inte för att dr McDreamy sa något om det, mer av självbevarelsedrift.
Lite tristare blir det, älskar ju smaken av rödvin en fredagskväll. Samt att det ger en gnutta smärtlindring i ryggnerven. Samma effekt som en morfintablett. Som jag såklart inte heller ska ta, det gillas inte alls av levern.
Så, lite mer ont och lite mindre för smaklökarna. Men bra för levern, som nu är prio 1.
Mitt i allt det här så har även dottern problem med lilla maggen.
Behöver inte gå in i detalj, men även hon tillbringar för mkt tid på toa, och det är alltid jättebråttom. Antagligen inte och förhoppningsvis inte Crohns. I går gjordes en rectoscopi på henne. Efter det en massa blodprover. Och så fick hon med sig hela fyra rör för "toa-prover".
Dottern följde med hem till mig efter vårdbesöket.
På min köksbänk stog mina (ännu tomma) provtagningsrör. Dottern packade upp alla sina rör och ställde bredvid. "Härmar du mig?" var kommentaren. Inte det bästa arvet att ev ge henne. Tur för sonen att han är adopterad.
Och tur att våra respektive personnr står på rören, annars...?
söndag 19 februari 2017
Bevingade ord
Min farmor Ellen var lärare. Eller småskolelärarinna som det hette då. Hon hade en hel hög svarta anteckningsböcker. Ni vet, sådana där ganska tunna häften med liksom lite läderartat omslag. Fast det inte alls var läder.
Alltnog, som liten var jag väldigt intresserad av de där häftena. Innan jag kunde läsa tyckte jag om att bara bläddra och titta på farmors krumelur-bokstäver.
Senare läste jag i dem varje gång jag var hos farmor Ellen. Och nu önskar jag att jag hade dem i min ägo. Det var nämligen inga dagböcker. Nej, det var anteckningsböcker fullskrivna med citat. Bevingade ord. Samtliga hämtade från hennes karriär. Som småskolelärarinna. Bevingade ord från generationer av smågluttar och töser i Hasselfors.
Så fort någon elev sa något roligt, extra klokt eller underfundigt - ja då präntades det ner i farmors häfte.
Riktigt tragiskt att de inte finns kvar, det var en stor skatt.
Men på tal om farmor och bevingade ord, så hade jag telefonkontakt med min kusin idag. Han nämnde en annan släkting ( som jag inte känner), och då ställde jag en högst märklig fråga. Dock kanske inte så märklig med tanke på att vi avhandlat diverse sjukdom, död och elände i samtalet. "Är hon gift? Med någon som lever alltså?" Så löd min fråga.
Svaret kom rappt från min kusin: "Nej, hon är ju psykolog!"
Lämnar öppet för tolkningar här. Men det finns stor risk att det skulle hamnat i min svarta anteckningsbok om jag hade haft någon.
Tar en till på samma gång. Dottern nu. Hon hade blivit utbjuden på restaurang. Hon fick välja, och valde en vid namn Wobbler. Det är bara det att dottern har svårt att säga rätt, och kallar stället för Bobbler. (Inget dumt namn på en restaurang det heller).
Jag försökte rätta henne. Gick inte. Då kom jag, som jag trodde, på en pedagogisk lösning.
"Hur låter en hund?"
"Voff".
"Ja, precis med samma ljud börjar Wobbler." ( Alltså, det låter som enkel-v).
"Aha, nu fattar jag! Restaurangen heter Woffler!"
Logik. Och helt opedagogiskt.
Alltnog, som liten var jag väldigt intresserad av de där häftena. Innan jag kunde läsa tyckte jag om att bara bläddra och titta på farmors krumelur-bokstäver.
Senare läste jag i dem varje gång jag var hos farmor Ellen. Och nu önskar jag att jag hade dem i min ägo. Det var nämligen inga dagböcker. Nej, det var anteckningsböcker fullskrivna med citat. Bevingade ord. Samtliga hämtade från hennes karriär. Som småskolelärarinna. Bevingade ord från generationer av smågluttar och töser i Hasselfors.
Så fort någon elev sa något roligt, extra klokt eller underfundigt - ja då präntades det ner i farmors häfte.
Riktigt tragiskt att de inte finns kvar, det var en stor skatt.
Men på tal om farmor och bevingade ord, så hade jag telefonkontakt med min kusin idag. Han nämnde en annan släkting ( som jag inte känner), och då ställde jag en högst märklig fråga. Dock kanske inte så märklig med tanke på att vi avhandlat diverse sjukdom, död och elände i samtalet. "Är hon gift? Med någon som lever alltså?" Så löd min fråga.
Svaret kom rappt från min kusin: "Nej, hon är ju psykolog!"
Lämnar öppet för tolkningar här. Men det finns stor risk att det skulle hamnat i min svarta anteckningsbok om jag hade haft någon.
Tar en till på samma gång. Dottern nu. Hon hade blivit utbjuden på restaurang. Hon fick välja, och valde en vid namn Wobbler. Det är bara det att dottern har svårt att säga rätt, och kallar stället för Bobbler. (Inget dumt namn på en restaurang det heller).
Jag försökte rätta henne. Gick inte. Då kom jag, som jag trodde, på en pedagogisk lösning.
"Hur låter en hund?"
"Voff".
"Ja, precis med samma ljud börjar Wobbler." ( Alltså, det låter som enkel-v).
"Aha, nu fattar jag! Restaurangen heter Woffler!"
Logik. Och helt opedagogiskt.
söndag 12 februari 2017
Negativt det nya positiva
Negativt tänkande. Ni kanske såg på samma tv-program som jag, "Idévärlden"? Gäst den gången var en filosof/psykolog vid namn Ida Hallgren. Hon (m fl) driver tesen att negativt tänkande gör oss till bättre människor. Halleluja- moment för en så'n som mig. Alltid beredd på nästa katastrof. Anledningen till att det skulle vara bra för oss, är att vi vid negativt tänkande har lättare att sätta oss in i andra människors känslor. Negativt tänkande är personligt och berör.
Ett exempel är att vissa ( ganska många) påstår att en svår sjukdom kan få oss att se det viktiga i livet. Som om sjukdomen vore något positivt nästan. Det vore väl bra mycket bättre om vi kunde se det viktiga i livet utan den där cancern? Man menar också att förmågan att tänka på, föreställa sig och prata om sjukdom, lidande och död - det ger en bra beredskap för detsamma.
I samhället idag har ganska länge rått en positivitetskult. Som en norm, nästan en religion. Att det gäller att själv se till att man är lyckad och känner lycka. Alla dessa böcker som finns i ämnet, ni vet.
Att inte gå till botten med tänkandet, utan istället säga: "Men var inte så negativ!". Det är en mening som faktiskt oftast sägs utan egentliga argument. Ungefär som att säga till en ångestdrabbad äldre person med rädsla inför döden: "Jaja, nu ska vi inte tänka på det, ta en bulle till."
Med ett negativt tänk tar man sig tid att gå till botten, samtalen breddas och man får chans att vara en helare människa. Pessimister påstås leva längre pga att de har lättare att få syn på sina egna känslor.
Det finns t o m existensiella samtalsgrupper på vissa håll. Där tränar man på att se lidandet i vitögat och att hitta acceptans inför lidande/sjukdom. Såväl fysisk som psykisk. Inte att sluta kämpa. Tvärtom. Men att kämpa på en mer realistisk nivå, utan en massa positivt lull-peppande om att skärpa till sig och ta den där bullen.
Den tyske 1800tals-filosofen Schopenhauer sägs vara en av tidernas störste negativa tänkare. Kan vara en idé att läsa honom och inse att så illa ställt är det ju inte för min del.
Är det finare att vara negativ och dyster, än jublande glad? Ingen aning. Det är inte det det handlar om. Till en del sitter det här i våra gener. Helt säkert i mina. Man kan träna sig, men det behöver inte jag.
Inte Lars Lerin heller. Både han och jag måste alltid ta en sväng i det negativa tänket innan vi sedan kan glädjas åt att det värsta inte hände.
Inte den här gången alltså.
Ett exempel är att vissa ( ganska många) påstår att en svår sjukdom kan få oss att se det viktiga i livet. Som om sjukdomen vore något positivt nästan. Det vore väl bra mycket bättre om vi kunde se det viktiga i livet utan den där cancern? Man menar också att förmågan att tänka på, föreställa sig och prata om sjukdom, lidande och död - det ger en bra beredskap för detsamma.
I samhället idag har ganska länge rått en positivitetskult. Som en norm, nästan en religion. Att det gäller att själv se till att man är lyckad och känner lycka. Alla dessa böcker som finns i ämnet, ni vet.
Att inte gå till botten med tänkandet, utan istället säga: "Men var inte så negativ!". Det är en mening som faktiskt oftast sägs utan egentliga argument. Ungefär som att säga till en ångestdrabbad äldre person med rädsla inför döden: "Jaja, nu ska vi inte tänka på det, ta en bulle till."
Med ett negativt tänk tar man sig tid att gå till botten, samtalen breddas och man får chans att vara en helare människa. Pessimister påstås leva längre pga att de har lättare att få syn på sina egna känslor.
Det finns t o m existensiella samtalsgrupper på vissa håll. Där tränar man på att se lidandet i vitögat och att hitta acceptans inför lidande/sjukdom. Såväl fysisk som psykisk. Inte att sluta kämpa. Tvärtom. Men att kämpa på en mer realistisk nivå, utan en massa positivt lull-peppande om att skärpa till sig och ta den där bullen.
Den tyske 1800tals-filosofen Schopenhauer sägs vara en av tidernas störste negativa tänkare. Kan vara en idé att läsa honom och inse att så illa ställt är det ju inte för min del.
Är det finare att vara negativ och dyster, än jublande glad? Ingen aning. Det är inte det det handlar om. Till en del sitter det här i våra gener. Helt säkert i mina. Man kan träna sig, men det behöver inte jag.
Inte Lars Lerin heller. Både han och jag måste alltid ta en sväng i det negativa tänket innan vi sedan kan glädjas åt att det värsta inte hände.
Inte den här gången alltså.
söndag 5 februari 2017
Okinawa
Okinawa. En stad, ett område. Där människorna inte bara blir väldigt gamla, utan även är väldigt friska. Inte bara i kroppen, utan även i knoppen.
Hjärnans åldrande. Till ca 25 % är vi beroende av våra gener för att hålla detta organ igång.
Det vi själva kan göra för att hjälpa till att hålla nedbrytningen och kanske demensen stången, handlar om flera faktorer.
Motion vet vi redan. Social gemenskap vet vi redan.
Lite nya funderingar har dock dykt upp. Är all motion lika nyttig i den här aspekten, eller är det bäst med former där man måste tänka och koordinera i samband med ökat flås? T.ex. bordtennis?
Det man konstaterat är att det här med att lära sig något nytt, något man aldrig gjort förut - det är mycket viktigt för hjärnan. Finns ingen åldersgräns där inte. Kan vara ett nytt språk. Kanske teckna kroki?
Att hitta sin " raison d'être". En anledning att fortsätta finnas till. Det är superviktigt, framförallt som äldre.
Allt det här är man tydligen duktig på i Okinawa. Det samt att kosten innehåller mycket mat med blå/lila färg, ni vet. En speciell sötpotatis från Asien, lila inuti, ska vara värsta supermaten för just hjärnan. Svarta vinbär och blåbär inte att förakta.
Den här matens färgämnen hjälper blodkärlen att hålla sig mjuka och elastiska. Färgämnet kallas antocyanin. Bara så ni vet.
Dessutom har man kommit på att skrivande är bra. Att skriva mycket från tidig ålder och helst omfattande texter. Inte bara korta meddelanden. Påstås idag kunna motverka demens. Vilken tur för mig.
Och till sist. I Okinawa behandlas äldre med största respekt. Ett tips till alla er, mina yngre vänner...
Hjärnans åldrande. Till ca 25 % är vi beroende av våra gener för att hålla detta organ igång.
Det vi själva kan göra för att hjälpa till att hålla nedbrytningen och kanske demensen stången, handlar om flera faktorer.
Motion vet vi redan. Social gemenskap vet vi redan.
Lite nya funderingar har dock dykt upp. Är all motion lika nyttig i den här aspekten, eller är det bäst med former där man måste tänka och koordinera i samband med ökat flås? T.ex. bordtennis?
Det man konstaterat är att det här med att lära sig något nytt, något man aldrig gjort förut - det är mycket viktigt för hjärnan. Finns ingen åldersgräns där inte. Kan vara ett nytt språk. Kanske teckna kroki?
Att hitta sin " raison d'être". En anledning att fortsätta finnas till. Det är superviktigt, framförallt som äldre.
Allt det här är man tydligen duktig på i Okinawa. Det samt att kosten innehåller mycket mat med blå/lila färg, ni vet. En speciell sötpotatis från Asien, lila inuti, ska vara värsta supermaten för just hjärnan. Svarta vinbär och blåbär inte att förakta.
Den här matens färgämnen hjälper blodkärlen att hålla sig mjuka och elastiska. Färgämnet kallas antocyanin. Bara så ni vet.
Dessutom har man kommit på att skrivande är bra. Att skriva mycket från tidig ålder och helst omfattande texter. Inte bara korta meddelanden. Påstås idag kunna motverka demens. Vilken tur för mig.
Och till sist. I Okinawa behandlas äldre med största respekt. Ett tips till alla er, mina yngre vänner...
söndag 29 januari 2017
Details
Detaljer. Hur ingående ska man vara? Kan man vara? Bör man vara?
Om man som jag, har en vän som är ens allra bästa. En vän som står mig allra närmast i livet. Eller i alla fall allra närmast efter barnen och kärleken min.
Som är den syster jag aldrig fick. Kanske faktiskt närmare än vad en syster skulle varit.
Vår relation sträcker sig många, många år bakåt i tiden. Men har fördjupats och förstorats de senaste tio åren.
Vi pratar i telefon två, tre gånger i veckan. Ses när vi kan, avståndet är alldeles för långt och jag alldeles för lite mobil.
Men när vi ses, som vi gjort nu i helgen....ja käre barn o vänner, som man säger på den ö där min vän P bor. Då finns inga hämningar. Inga gränser. Inga regler.
Det är skratt, gråt och allt däremellan.
Djupa diskussioner om livet och döden. Ytligt fniss-prat. Tips och råd till varann. Om allt. Och då menar jag inte bara inredning. Näe, jag menar ALLT. Detaljer. Too much information skulle nog våra barn säga, om de lyssnade på oss.
Kanske är vi lite too much hon o jag, men det är ju det som gör oss till dom vi är. Lite too much för vårt eget bästa ibland. Men bara ibland.
Om man som jag, har en vän som är ens allra bästa. En vän som står mig allra närmast i livet. Eller i alla fall allra närmast efter barnen och kärleken min.
Som är den syster jag aldrig fick. Kanske faktiskt närmare än vad en syster skulle varit.
Vår relation sträcker sig många, många år bakåt i tiden. Men har fördjupats och förstorats de senaste tio åren.
Vi pratar i telefon två, tre gånger i veckan. Ses när vi kan, avståndet är alldeles för långt och jag alldeles för lite mobil.
Men när vi ses, som vi gjort nu i helgen....ja käre barn o vänner, som man säger på den ö där min vän P bor. Då finns inga hämningar. Inga gränser. Inga regler.
Det är skratt, gråt och allt däremellan.
Djupa diskussioner om livet och döden. Ytligt fniss-prat. Tips och råd till varann. Om allt. Och då menar jag inte bara inredning. Näe, jag menar ALLT. Detaljer. Too much information skulle nog våra barn säga, om de lyssnade på oss.
Kanske är vi lite too much hon o jag, men det är ju det som gör oss till dom vi är. Lite too much för vårt eget bästa ibland. Men bara ibland.
söndag 22 januari 2017
Det är något som inte stämmer...
Det är något som inte stämmer. En boktitel, eller hur? Passande eftersom inlägget handlar om att läsa.
Dock inte boktips denna gång.
Jag ligger här på sängen. Har så fruktansvärt ont i nacken. Ena armen är domnad. Funderar på om jag åkt på ett diskbråck högre upp, eller något ännu värre? Hyperventilerar runt det en stund.
Det som inte stämmer, det är något jag läst. Förstås.
Minns att titeln på artikeln var "En trave medicin..."
Syftandes på böcker och läsning. Att det kan vara rena medicinen. Vid utbrändhet exempelvis, har det visat sig att om man kan fokusera på en liten stunds läsning varje dag, så kan det påskynda återhämtningen. Nu är ju inte jag utbränd, men tänker att det måste vara
en jäkligt bra bok om en riktigt utbränd människa ska orka läsa.
I mitt fall handlar det om att kunna glömma smärtan en stund. Om jag klarar att hålla i boken nu när jag har så ont i nacken, vill säga. Då kan det vara effektivt att liksom glömma tid och rum. Att följa med boken och författaren till andra världar. Utan smärtan.
Det finns t o m ett uttryck; Biblioterapi. Att använda litteraturen för att liksom må bättre. Det är jag helt med på. Jag som har svårt att resa, ni anar inte hur många platser jag besökt. Via böckerna.
För stunden. Bara för stunden hjälper det.
Det är något som inte stämmer. För när jag slutar läsa, lägger ifrån mig boken - ja då har jag exakt lika ont som innan.
Precis som med mycket annan sorts medicin. Det lindrar. Botar inte.
För om läsning vore svaret på min nervsmärta....då hade jag varit smärtfri för många år sedan. Så mycket som jag läser alltså.
Eller kan det vara så att jag läser fel böcker? Att de inte har tillräckligt stark effekt? Kanske krävs det speciella titlar just vid nervsmärta? Kan det vara så att Kepler och Kallentoft bara hjälper vid träningsvärk? Och att jag måste ta till Dostojevskij och Strindberg?
Värt att prova.
Dock inte boktips denna gång.
Jag ligger här på sängen. Har så fruktansvärt ont i nacken. Ena armen är domnad. Funderar på om jag åkt på ett diskbråck högre upp, eller något ännu värre? Hyperventilerar runt det en stund.
Det som inte stämmer, det är något jag läst. Förstås.
Minns att titeln på artikeln var "En trave medicin..."
Syftandes på böcker och läsning. Att det kan vara rena medicinen. Vid utbrändhet exempelvis, har det visat sig att om man kan fokusera på en liten stunds läsning varje dag, så kan det påskynda återhämtningen. Nu är ju inte jag utbränd, men tänker att det måste vara
en jäkligt bra bok om en riktigt utbränd människa ska orka läsa.
I mitt fall handlar det om att kunna glömma smärtan en stund. Om jag klarar att hålla i boken nu när jag har så ont i nacken, vill säga. Då kan det vara effektivt att liksom glömma tid och rum. Att följa med boken och författaren till andra världar. Utan smärtan.
Det finns t o m ett uttryck; Biblioterapi. Att använda litteraturen för att liksom må bättre. Det är jag helt med på. Jag som har svårt att resa, ni anar inte hur många platser jag besökt. Via böckerna.
För stunden. Bara för stunden hjälper det.
Det är något som inte stämmer. För när jag slutar läsa, lägger ifrån mig boken - ja då har jag exakt lika ont som innan.
Precis som med mycket annan sorts medicin. Det lindrar. Botar inte.
För om läsning vore svaret på min nervsmärta....då hade jag varit smärtfri för många år sedan. Så mycket som jag läser alltså.
Eller kan det vara så att jag läser fel böcker? Att de inte har tillräckligt stark effekt? Kanske krävs det speciella titlar just vid nervsmärta? Kan det vara så att Kepler och Kallentoft bara hjälper vid träningsvärk? Och att jag måste ta till Dostojevskij och Strindberg?
Värt att prova.
söndag 15 januari 2017
Ligga?
Ett idag vedertaget uttryck. Att ligga. Att få ligga. Så sa man inte i min ungdom. Vad man sa hör inte hit.
Med det i åtanke uppstod en situation. En språklig sådan. En anekdot till.
Sonen min kom hem från huvudstaden över helgen. För att träffa mamma och syster, men framförallt för att hans band hade en spelning i gamla hemstaden.
Ni som läser mina inlägg eller känner mig irl, vet att jag har svårt med kroppen. Allra svårast, mest smärtsamt är att sitta. Så, jag ligger gärna. Alltså ligger på en soffa.
På personalrummet i fredags pratade jag om att sonen skulle komma, och om spelningen.
Jag ställde frågan till de församlade om de visste ifall Rockbar, där spelningen skulle äga rum, har någon soffa. Som jag då i min enfald trodde att jag skulle kunna ligga på. Under en punk-spelning. Hej o hå.
Någon av kollegiets yngre förmågor svarade att jo, det finns nog en väggfast soffa där. Typ 3 m från scenen. Hej o hå.
Personalrummet fylldes på efter hand. När jag gick därifrån satt ff den här yngre förmågan kvar. Samt en hoper andra som inte hört vår ursprungsdiskussion.
När jag ska lämna rummet säger jag: "Jaha, då får vi väl se om jag får ligga på Rock-bar i morgon.."
Tystnad. Skratt. Lite frågetecken i luften.
Till saken hör att jag är typ äldst i kollegiet och denna Rock-bar befolkas av ett betydligt yngre klientel. Betydligt.
Så det blev liksom två flugor i en smäll där.
Jag var på spelningen. Det fanns en väggfast bänk som publiken stod på. Fick jag ligga? Inte där och då iaf. Om jag fick ligga överhuvudtaget är sekretess-belagt. Kan man kosta på sig i min ålder.
Kan dock säga så mycket som att idag, dagen efter, ligger jag och ryggen hela dagen.
Med det i åtanke uppstod en situation. En språklig sådan. En anekdot till.
Sonen min kom hem från huvudstaden över helgen. För att träffa mamma och syster, men framförallt för att hans band hade en spelning i gamla hemstaden.
Ni som läser mina inlägg eller känner mig irl, vet att jag har svårt med kroppen. Allra svårast, mest smärtsamt är att sitta. Så, jag ligger gärna. Alltså ligger på en soffa.
På personalrummet i fredags pratade jag om att sonen skulle komma, och om spelningen.
Jag ställde frågan till de församlade om de visste ifall Rockbar, där spelningen skulle äga rum, har någon soffa. Som jag då i min enfald trodde att jag skulle kunna ligga på. Under en punk-spelning. Hej o hå.
Någon av kollegiets yngre förmågor svarade att jo, det finns nog en väggfast soffa där. Typ 3 m från scenen. Hej o hå.
Personalrummet fylldes på efter hand. När jag gick därifrån satt ff den här yngre förmågan kvar. Samt en hoper andra som inte hört vår ursprungsdiskussion.
När jag ska lämna rummet säger jag: "Jaha, då får vi väl se om jag får ligga på Rock-bar i morgon.."
Tystnad. Skratt. Lite frågetecken i luften.
Till saken hör att jag är typ äldst i kollegiet och denna Rock-bar befolkas av ett betydligt yngre klientel. Betydligt.
Så det blev liksom två flugor i en smäll där.
Jag var på spelningen. Det fanns en väggfast bänk som publiken stod på. Fick jag ligga? Inte där och då iaf. Om jag fick ligga överhuvudtaget är sekretess-belagt. Kan man kosta på sig i min ålder.
Kan dock säga så mycket som att idag, dagen efter, ligger jag och ryggen hela dagen.
onsdag 11 januari 2017
Nocebo
Nocebo. Eftersom jag i förra inlägget skrev om placebo, så måste jag väl ta det här också. Även om det är ännu mer kontroversiellt. Vet inte vad jag ska tro.
Nocebo är liksom motsatsen till placebo. Placeboeffekten innebär ju att en stark tro på en behandling faktiskt kan få oss att må bättre. Detta pga att hjärnan öppnar sitt eget apotek och nästan dränker nervsystemet i välgörande signalsubstanser. Kan inte direkt säga att jag varit med om det.
Noceboeffekten då? Ja den innebär att t ex smärta kan förvärras om patienten förväntar sig en negativ upplevelse. Hmm...
Är benägen att hålla med i vissa fall. Viss smärta. Tänker på ett besök hos tandläkaren t ex. Går jag dit med en förväntan om en negativ upplevelse och mycket smärta - ja då kanske hjärnan min spelar mig ett spratt. Det kanske blir en hemskare upplevelse just pga den där noceboeffekten.
På något konstigt vis hör den ihop med minnen av smärta. Jag är inte i närheten av behörighet att förklara hur.
Men jag vet att dopamin -en substans som styr njutning och belöning; den substansen minskar när en noceboeffekt uppstår. Vet ff inte hur.
Frågan är ju: hur kan jag styra och minska mina smärtminnen? Så jag inte får någon sådan där oönskad noceboeffekt?
Visste jag det kanske det genererade ett nobelpris.
Just nu har jag ganska stark smärta i en arm. En nervsmärta samt en inflammation. T o m svårt att cykla just nu, behöver ha båda händerna på styret i halkan.
Eftersom jag inte tål antiinflammatoriska preparat, går det ju inte att ens prova att ge mig placebo. Skulle inte ta det. Så det går bort.
Tyvärr är både min akupunktör och min osteopat långlediga. Men när de är på plats igen då jäklar.
Ujujuj vilket påslag av placebo och dopamin jag ska få. Behöver bara tänka på behandlingsbänkarna så känns det faktiskt liiiite bättre.
Nocebo är liksom motsatsen till placebo. Placeboeffekten innebär ju att en stark tro på en behandling faktiskt kan få oss att må bättre. Detta pga att hjärnan öppnar sitt eget apotek och nästan dränker nervsystemet i välgörande signalsubstanser. Kan inte direkt säga att jag varit med om det.
Noceboeffekten då? Ja den innebär att t ex smärta kan förvärras om patienten förväntar sig en negativ upplevelse. Hmm...
Är benägen att hålla med i vissa fall. Viss smärta. Tänker på ett besök hos tandläkaren t ex. Går jag dit med en förväntan om en negativ upplevelse och mycket smärta - ja då kanske hjärnan min spelar mig ett spratt. Det kanske blir en hemskare upplevelse just pga den där noceboeffekten.
På något konstigt vis hör den ihop med minnen av smärta. Jag är inte i närheten av behörighet att förklara hur.
Men jag vet att dopamin -en substans som styr njutning och belöning; den substansen minskar när en noceboeffekt uppstår. Vet ff inte hur.
Frågan är ju: hur kan jag styra och minska mina smärtminnen? Så jag inte får någon sådan där oönskad noceboeffekt?
Visste jag det kanske det genererade ett nobelpris.
Just nu har jag ganska stark smärta i en arm. En nervsmärta samt en inflammation. T o m svårt att cykla just nu, behöver ha båda händerna på styret i halkan.
Eftersom jag inte tål antiinflammatoriska preparat, går det ju inte att ens prova att ge mig placebo. Skulle inte ta det. Så det går bort.
Tyvärr är både min akupunktör och min osteopat långlediga. Men när de är på plats igen då jäklar.
Ujujuj vilket påslag av placebo och dopamin jag ska få. Behöver bara tänka på behandlingsbänkarna så känns det faktiskt liiiite bättre.
onsdag 4 januari 2017
Placebo
Ni som känner mig vet attt jag provat allt. I alla fall närapå allt. För att få bukt med mina nervsmärtor. Jag menar, på trettio år hinner man lägga pengar på många behandlingar. Sjukgymnaster, akupunktörer, kiropraktorer, naprapater, osteopater, tai chi-instruktörer....ja ni fattar. När jag nu läser en artikel någonstans, så inser jag att jag har mycket kvar att prova. Schamaner, pilgrimsvandringar, helbrägdagörelse , nedstigning i heliga Ganges, väckelsemöten. Med mera.
Men, religiös tro är inte det enda som kan få oss att må bättre.
Ta t ex Parkinsons sjukdom. Den uppstår vid förlust av signalsubstansen dopamin. Försök görs med att borra hål i kraniet o injicera ett visst protein. Tillståndet förbättras. Men - det visar sig att man inte ens behöver injicera det där proteinet. Det räcker med att borra hålen så att det KÄNNS som en operation. Placebo. Idag är det inte enbart en kontrollfunktion. Idag ser man det som mekanismer som kopplar ihop hjärnan med kroppen o vår tro med vår upplevelse.
Hur blir en tro så stark att den kan göra en person frisk? Jag tänker mig en teater. Scenen är läkare i vita rockar. Stetoskop om halsen. Sjuksköterskor. Undersökningar. Provtagningar. Kanske påverkas vi mer än vi förstår av den scenen. Man vet idag att dyr placebo fungerar bättre än billig. Hur är det ens möjligt? Att om man ger placebo-piller i ett känt varumärkes ask, så fungerar det bättre än om placebopillren ser ut att vara kopior? Injektioner fungerar bättre än piller och det allra verksammaste placebot är tydligen sk skenoperationer.
Allra mest förbluffande är ju att placebo kan fungera även om personen som får preparatet VET att det är placebo.
Jag förstår inte. Men det visar sig att en tillitsfull och stödjande relation mellan behandlare o patient är det allra viktigaste. Inte undra på att jag varje gång känt mig lite mer hoppfull efter att jag besökt "min" ortoped. Trots att hen aldrig gjort ngn form av i grepp i ryggen min. Inte ens en skenoperatiom. Piller, javisst o inga placebo vad jag vet iaf. Men jag har känt mig sedd och lyssnad på. Blivit trodd. Känt att jag inte är den enda personen på klotet som har de här jävliga nervsmärtorna. Smärtorna som inte syns, inte ens på magnetröntgen. SRS. Segmentell rörelsesmärta säger en del. Bl a. Petra Medes läkare. Jojo, jag är i fint sällskap.
Den här ortopeden har jag haft i trettio år. Mitt skyddsnät, när verkligheten inte varit hanterbar. Men inte längre. Nu har hen slutat. Ingen lyssnar längre som hen. Ingen ser mig och tröstar som hen. Eller ger precis rätt sorts pepp.
Kanske jag trots allt ska börja gå i kyrkan. Det, eller diskutera om det kan hjälpa om jag får ett par hål borrade där den största nerven stöter på korsbenet.
Och till de av er som läst och rynkar på näsan. Åt placebo. Åt mitt skrivande om psykets inverkan. Ja, jag griper efter halmstrån. Vad som helst mot den eviga följeslagaren, smärtan. Det funkar ju inte att döva med vin eller morfin varje kväll. Det är min andra kompanjon Mr Crohn, inte överens med.
Som ni nog förstår är jag nu både cynisk och sarkastisk.....
Men, religiös tro är inte det enda som kan få oss att må bättre.
Ta t ex Parkinsons sjukdom. Den uppstår vid förlust av signalsubstansen dopamin. Försök görs med att borra hål i kraniet o injicera ett visst protein. Tillståndet förbättras. Men - det visar sig att man inte ens behöver injicera det där proteinet. Det räcker med att borra hålen så att det KÄNNS som en operation. Placebo. Idag är det inte enbart en kontrollfunktion. Idag ser man det som mekanismer som kopplar ihop hjärnan med kroppen o vår tro med vår upplevelse.
Hur blir en tro så stark att den kan göra en person frisk? Jag tänker mig en teater. Scenen är läkare i vita rockar. Stetoskop om halsen. Sjuksköterskor. Undersökningar. Provtagningar. Kanske påverkas vi mer än vi förstår av den scenen. Man vet idag att dyr placebo fungerar bättre än billig. Hur är det ens möjligt? Att om man ger placebo-piller i ett känt varumärkes ask, så fungerar det bättre än om placebopillren ser ut att vara kopior? Injektioner fungerar bättre än piller och det allra verksammaste placebot är tydligen sk skenoperationer.
Allra mest förbluffande är ju att placebo kan fungera även om personen som får preparatet VET att det är placebo.
Jag förstår inte. Men det visar sig att en tillitsfull och stödjande relation mellan behandlare o patient är det allra viktigaste. Inte undra på att jag varje gång känt mig lite mer hoppfull efter att jag besökt "min" ortoped. Trots att hen aldrig gjort ngn form av i grepp i ryggen min. Inte ens en skenoperatiom. Piller, javisst o inga placebo vad jag vet iaf. Men jag har känt mig sedd och lyssnad på. Blivit trodd. Känt att jag inte är den enda personen på klotet som har de här jävliga nervsmärtorna. Smärtorna som inte syns, inte ens på magnetröntgen. SRS. Segmentell rörelsesmärta säger en del. Bl a. Petra Medes läkare. Jojo, jag är i fint sällskap.
Den här ortopeden har jag haft i trettio år. Mitt skyddsnät, när verkligheten inte varit hanterbar. Men inte längre. Nu har hen slutat. Ingen lyssnar längre som hen. Ingen ser mig och tröstar som hen. Eller ger precis rätt sorts pepp.
Kanske jag trots allt ska börja gå i kyrkan. Det, eller diskutera om det kan hjälpa om jag får ett par hål borrade där den största nerven stöter på korsbenet.
Och till de av er som läst och rynkar på näsan. Åt placebo. Åt mitt skrivande om psykets inverkan. Ja, jag griper efter halmstrån. Vad som helst mot den eviga följeslagaren, smärtan. Det funkar ju inte att döva med vin eller morfin varje kväll. Det är min andra kompanjon Mr Crohn, inte överens med.
Som ni nog förstår är jag nu både cynisk och sarkastisk.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)