Kryckor vs rullator

Ibland blir det tokigt. Eller roligt kanske? I går var ett sådant tillfälle. Skratta eller gråta åt eländet? That´s the question. Tränar mig på att välja skrattet.
Jag åkte efter jobbet till den mindre orten där min mamma bor. Hon uppnår på fredag en aktningsvärd ålder. 89 år. Inte illa. Men det börjar märkas. Och det får det väl, eller?
Alltnog, jag åkte dit för att följa med henne till doktorn. Vårdcentralen. Där har hon en bra doktor. Doktor Anders.
Den här gången var det alla möjliga krämpor som skulle avhandlas. Och medicinering.  Doktorn skulle även göra en "minnes-utredning". Med anledning av att glömskan har slagit till. Rätt rejält ibland, mindre omfattande ibland. Varför göra en utredning av minnet hos en 89-åring? Ja, det kan man ju undra. Det är för att 89-åringen ska ha rätt till vissa insatser som kan behövas osv.
Det som gjorde att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta hade ingenting med mammas minne att göra. Inte enbart. Det var hela scenariot.
Mammas rullator och mina kryckor. Vi kämpar oss fram där i korridorerna.
Vi kommer in på ett rum, och doktor Anders öppnar dörren. Då ser han mamma sitta där i stolen. Och på britsen ligger jag. Förstås. Som alltid tar jag alla chanser att slippa stå eller sitta. Pga värken alltså, men det vet ju inte doktor Anders. Han blir lätt förvirrad en bråkdels sekund.  Vem är egentligen patienten här? Ja det kan man verkligen undra. Mamma hade redan i väntrummet sagt att jag skulle fråga doktor Anders om mina onda fötter. Nu var det ju inte jag som hade avtalad tid. Jag hör inte ens till den vårdcentralen.
Så jag sa inget. Bara viftade lite med kryckorna. Han fattade. Tror jag.
Mammas blodtryck var skyhögt. Kan ha berott på att jag råkade vifta till farbror doktorn med ena kryckan....

Ingen Barbie...

Jag är ingen Barbie. Ok. Det har jag misstänkt länge.  Aldrig har jag identifierat mig med de välsvarvade dockorna, som jag lekte med så mycket. Virkade kläder till. Sydde kläder till . Stickade kläder till. Numera sitter två av mina Barbie-dockor på en hylla i vardags-rummet.  Äkta vara, så det är inredning på hög nivå.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag läste härom dagen en rolig historia i ett magasin. Det var då  jag återigen fick det bekräftat. Jag är ingen Barbie. Läs och förstå som vi säger i skolan:
"En pappa går till leksaks-affären för att köpa en Barbie till sin dotter. Han frågar vad den kostar. Expediten svarar att Yoga-Barbie kostar 149 kr, det gör även Beach-Barbie och Disco-Barbie. Frånskilda Barbie kostar 1999 kr.
Pappan undrar förvånat varför den sistnämnda är så mycket dyrare?
Expediten himlar med ögonen och säger irriterat, att med Frånskilda Barbie medföljer Kens bil, Kens båt, Kens hus, Kens dator och Kens bästa vän Joe..."

Hmm ...skilsmässor kan se olika ut. Min värld och Barbies är numera olika på ännu fler sätt. Inte bara vad gäller midjemåttet.

Vita lögner

Det sägs ju att det finns olika färger på lögner. Att de vita är lite mer okej, liksom. Så jag hoppas och ber att det jag nu ska erkänna, går under den färgen i paletten. Annars kan jag nog trösta mig med att det i alla fall är preskriberat.
Händelsen inträffade någon gång i början av 90-talet. I Göteborg. Jag och N var på en liten semester-tripp. Vi hade under dagen varit på Hönö om jag inte minns fel. Vi kom in till Gbg ganska sent och skulle ha rum för natten. Inga sjöar av pengar att ösa ur (inte då heller!), så vi hittade ett litet och ganska skumt hotell. Inte på Avenyn om man säger så...
Alltnog. Redan då hade jag vissa problem med ryggen, så pass att Tempur-madrassen var med. I mörkret gick jag in och bad i receptionen att få prova hotellsängens madrass! Lite skeptisk var han ju, killen bakom disken. Men jag fick testa. Bara för att naturligtvis säga att "Nja, jag måste ha min specialmadrass med mig". Varvid stackars N fick kånka in den, förbi receptionskillen, uppför trapporna. Pust. Så var det hindret avklarat.
Det här var ett hotell av den rangen; att frukost inte ingick. Till priset av 50 kr erbjöds vi att på morgonen få ta smörgåsar och kaffe från en vagn i korridoren.
Attans heller. För dyrt tyckte vi. Men det kunde jag ju inte säga. I dag förstår jag inte varför jag inte bara sa det? Nähä, istället drog jag blixtsnabbt den vita lögnen: "Vi tar ingen frukost. Min man är glutenallergiker".Vet faktiskt inte var jag fick den ifrån. Lögnen. Två lögner i en dessutom. N var inte allergisk, och vi var heller inte gifta.
Som ni kanske har förstått så var detta inget ställe där man på 90-talet erbjöd glutenfria alternativ. Vilket jag ju i det läget var tacksam för.
På morgonen när jag öppnade dörren ut till korridoren, så stog frukostvagnen precis utanför. Och vad gör jag? Jag, som generellt sett är en otroligt ärlig och ordentlig person. Ja, jag snappar förstås åt mig några mackor och nå´n form av varm dryck. Till oss båda. Som vi inmundigade i smyg, på vårt eget rum!
Det var som om det liksom inte spelade någon roll. Det här hotellet och jag var redan körda. Och skulle aldrig träffas mer.  En vit lögn eller annan oärlighet mer eller mindre, vad gjorde det för skillnad?
Många år senare fick jag kanske mitt straff. Eller i alla fall en tankeställare. Det kan straffa sig att använda lytes-komik. Dottern min fick diagnosen gluten-intolerans! Fasen så besvärligt...

Dagens

Mat för dagen. Om det (mot förmodan) är någon som undrar om jag håller fast vid den där IFD-kosten, InFlammationsDämpande kost. Så är svaret Ja. Dock slarvar jag ibland, men under vardagarna är det detta som gäller. För det mesta...
Jag tycker mig inte märka någon större hälsoeffekt, förutom att jag känner att jag mår bra av att vara utan mat som är full av gluten. Försöker alltså att skippa mjöl framförallt. I nästan alla former. Knäckebröd och havrekli/gryn går bra.
Naturligtvis händer det att även jag äter pasta i nå´n form, men det hör numera till ovanligheterna.

Dagens rätt är en ljummen form av sallad. Varma eller ljumna sallader är mumma så här års!

Linser är basen, sedan fyllde jag på med: broccoli, avocado, tomat, endive, lök, mozzarella och så lite salt/peppar/olivolja. Mätt o belåten blev jag.
Kan verka som GI-mat, men jag hävdar att det är IFD. För hälsan, inte för vikten. Skulle ju däremot inte göra nå´t om den hängde med av bara farten. Neråt alltså. Verkar dock inte vara fallet...man kan inte få allt här i livet.

Eleganza del Couro

Jag såg ett tv-program.  Ett program om Peter Jöback. Han var i New York och följde i Frank Sinatras fotspår. Det var en sak som fastnade hos mig. En sak som inte alls hade med musik att göra. Inte alls. Trots att jag älskar Frank, och även är svag för Peter J.
Han (Peter J) var hos en barberare och blev rakad.  En sådan barberare som jag inte är säker på  att det finns här hemma numera?
P frågade barberaren om tips på hur man blir en sann gentleman. Både P och jag förväntade oss nu  att mannen som höll i  rakhyveln,  skulle dela ut några rent praktiska tips, på hur man för sig i de fina salongerna.
Men. Då säger barberaren den fras som bitit sig fast i mitt medvetande. "It´s all about the elegance of the hart."  Låter bra. Men sedan kom det bästa. Han sa samma sak på vad jag gissar är spanska. "Eleganza del Couro".
Smaka på den frasen. Helt underbar.
Sedan gör det inte saken sämre att Jöback är söt som socker...Bra tv helt enkelt.

Ang. restaurang-momsen...

Den sänkta momsen. Vilket roligt ord, momsen. Enligt förespråkarna ska ju sänkningen generera en massa nya jobb. För min del hade de hellre fått satsa pengarna på skolan t.ex. Men, men, nu är den här, den sänkta momsen. Nya arbetstillfällen. Eller billiga mat på restaurangerna. Så att fler har råd att äta ute.
Det kan ju låta bra. Nu tror jag att de som ändå tar sig råd att äta ute, kanske gör det även om maten är några tior dyrare. Men för oss fattiga kan det väl vara ok.
Fick veta av vännen M igår att nu har nog t.o.m. jag råd att äta en korv på IKEA. Priset är sänkt! Från dyra 5 kr till 4 kr!!!!! Yeahhh! Vad kan det bero på annat än den sänkta momsen?

Satisfaction

Konsten att stryka. Tillfredsställelsen i att stryka. På mina listor.  Jag erkänner - jag är en person som skriver listor. Om allt och ingenting. Med åren har det kanske blivit så att jag är orolig att glömma något om det inte står på listan. Men vanan att lista, den har jag haft sedan ungdomen. Tror faktiskt jag ärvt den av min käre far.
Mitt första list-minne är just av honom. Och hans bror, min farbror Olle. Vi skulle ut på en av våra båda familjers otaliga camping-semestrar. Och listor skrevs. Både i vår lilla stad, och i Karlstad där farbror skrev. Hos oss var det pappas uppgift.  Mamma var inte inblandad så vitt jag vet. Dessa listor var nog av nöden tvungna, det var inte lätt att få plats med allt i minsta sortens SAAB. Packningen på taket var lika stor som hela bilen. Jag minns också att pappa inte strök över det han packat ner, utan bara satte en bock i kanten. Kanske för att kunna återanvända listan?
Så gör inte jag. Jag STRYKER. 
Om det är en att-göra-lista är det underbart att utföra själva stryknings-momentet. Framförallt om det är en lista på jobbet. Eller en av alla mina listor över telefonsamtal till olika instanser. Typ försäkringskassan, som är en favorit.
Men; jag skriver även en liten lista om det så bara är en natt jag ska sova på annat håll. På annat håll menar jag hos N. Listan är ett måste för att jag ska vara säker på att inte glömma min bett-skena. Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Men alla blir vi saliga på vårt sätt.

Det jag inte gör i list-väg, är att skriva CHECK på Facebook. Som många gör så fort de utfört något, oftast ett träningspass. Jag utför i och för sig inte så många träningspass att jag behöver bocka av dem, men ändå. CHECK???? Nej, jag vill ta pennan och stryka på min riktiga, skrivna lista. Där är jag för en gångs skull riktigt konservativ.

Missförstånd

Ibland blir det missförstånd. Vissa roliga och andra lite mindre kul.  Jag var med om ett litet roligt häromdagen.
Såg för en tid sedan en annons i lokalpressen, "Pensionärs-poolen". Typ ring oss om du behöver hjälp, RUT avdrag.
Jag sparade numret och la in det i min mobil. Kanske jag har råd med en pensionär nå´n gång. Innan jag själv är en. Pensionär alltså.
Sedan glömde jag bort alltihop.  Några dagar innan jul ringde jag till mina vuxna barns far, för att kolla lite inför helgerna. Angående logistiken. (Till historien hör att man bör veta att dessa barns far heter Peter..)
- Hej det är Peter! Vad kan jag hjälpa dig med så här före jul?
- ???? Öhhh...
- Hallå! Vad behöver du hjälp med? Julstädning kanske?
Vid det här laget hörde jag naturligtvis att den här jovialiske mannen inte var mina barns far. Men poletten trillade liksom ändå inte riktigt ner.
- Jag har nog ringt fel, ursäkta.
- Jahaja, men du har ju numret nudå, om du behöver hjälp nå´n annan gång. God Jul!
- Javisst, tack så mycket. God Jul!
Som ni ju förstått handlade det om en feltryckning på mobilen. "Peter" och "Pensionärspoolen" ligger precis bredvid varandra i telefonboken.  Det märkliga i kråksången var ju att även den jovialiske pensionären hette Peter!  Vad är oddsen för det?
Synd bara att jag inte hade råd att anlita honom, han lät väldigt sugen på att städa. Med RUT.

Julen varar än till.....

Näe, hemska tanke! För mig är julen slut NU. Basta. För att markera detta kommer här dagens. Som en föraning av påsken. Gult o grönt. Hej o hå!

Vafför gör di på detta viset?

Dagens rubrik syftar på snön. Vafför? Vafför? När jag nu inte har småbarn längre behöver jag ingen snö. Är man dessutom hänvisad till cykel som transport/motions - möjlighet....Ja då fattar ni. Innan mina fötter började spöka, så älskade jag verkligen inte snön heller, det ska jag inte påstå.  Men... Men det jag älskade var att ta klä mig efter väder och ta en promenad. I ur och skur. Ju mer ur och skur - desto bättre faktiskt. Gillade den där känslan av mig mot elementen.

Som när jag var liten och på väg hem från skolan. Hade vi tur blev det snöoväder på hemvägen. Då blev det mycket roligare. Vi tog genast omvägen över den lilla stadens snö-upplag, eller vad det heter. Där de tippade av all snö som plogats ihop på gatorna.  Allt nog. De här snöhögarna var hyfsat stora för en 7-åring. Perfekta för strapatser. Vi var Barnen från Frostmo-fjället. Konstigt nog var vi the crew from High Chaparall på precis samma ställe, några månader senare. Funkade lika bra. Utan snö.
Numera föredrar jag den senare leken.