onsdag 24 januari 2018

”Apsolut slut”

Mycket vill ha mer. Så sa min mormor ofta. Stämmer säkert, men inte på mig . Inte just nu. Inte mer att göra alltså. Vad gäller pengar, som mormor avsåg, går det inte att applicera på mig.
Att ha mycket att göra inför en flytt. Inte originellt. Inte alls. Att dessutom vara lärare samtidigt. Säkert inte originellt det heller. Att som grädden på moset ha en nervsmärta from h... Kanske blir jag aningen mer unik då.
Så, jag försöker göra det som går av röjet/ utrensningen liggandes på sängen. För det mesta funkar det. Dock inte alltid. Då och då rasar alla papper ner från sängen. Då och då driver de olika högarna liksom ihop på överkastet, så jag till slut inte vet vilken som är slänga-högen.
Kanhända har jag råkat slänga några viktiga papper. Kanske några kära gamla foton. Shit happens.
Har i alla fall insett att jag inte behöver ha 11 (ELVA) foton på mammas gamla moster Elsa. Det räcker med ett. Jag har ju dessutom hennes gamla byrå. Moster Elsas alltså.
I dag plöjdes gamla skolböcker. Från min egen skoltid. Från barnens. Samt från min första tid som lärare.
Vissa saker går ju bara inte att kasta. Hittade en guldklimp. En ”berättelse-bok” från sonens första skolår, kanske år två. Han har aldrig varit mycket för varken att skriva eller haft något större intresse för sitt ursprung i Korea. Nu skulle dessa två tydligen kombineras, på order av fröken.
Resultatet blev som följer. Ordagrant inklusive stavning.
”I KOREA. I Korea fins det stark mat. Slut. Nej förresten det fins mat som inte är stark nu är det apsolut slut.”

söndag 7 januari 2018

Söndagskortis

Söndag kväll. Inte den bästa av stunder. Inte i mitt yrke. Är jag tillräckligt förberedd? Hur kommer min planering att landa? Osv osv osv. När söndagkvällen dessutom är sista stunden av ett lov.....ja, ni fattar.  Känslan i kvadrat.
Och när det, som i mitt fall i kväll, även inkluderar ett mindre ryggskott OCH nervsmärte- fötter som inte slutar värka ens när jag ligger ner. Ja, då snackar vi kubik.
Så är läget.
Smärtan förmörkar tyvärr även den fantastiska nyheten om att en flytt förestår. Jag och särbo N gör ett nytt försök som sambos. Efter 18 år (!) med varsin adress känner vi oss mogna att prova. Bra känsla där.
Den där andra känslan av vanmakt och smärtpåverkan, ja den gnager sig in lite här o där. Tyvärr.
En flytt är tillräckligt jobbig att ta sig igenom som frisk. Jag vet att det finns hjälp att få, av vänner o bekanta.  I nerpackningsläget tänker jag be om detta, självklart.
Men i uppackningen.....ja det behövs ju hjälp där också. Dock är det skillnad på vad jag vill, vad jag kan och vad jag bör. Jag vill plocka in i mina/våra skåp. Jag bör ligga och vila rygg och fötter. Vad jag kan är väl någon slags gråzon däremellan.
Jag ger mig själv i läxa att inte ha bråttom. Att göra en sak om dagen gällande flytten. Typ.
Hur ska jag annars alls kunna genomföra detta, utan att kunna gå, stå eller sitta? Ibland blir livet nästan som en fars, med mina tillkortakommanden. Tyvärr gillar jag inte konstarten fars. Men det låter bättre än att säga att livet är som en film noir. God kväll!