Morfin eller vin?

Morfin eller vin? That's the question. Every day. Eller,  inte riktigt. Inte varje dag. Inte nu när jag är igång och jobbar igen. Då minimeras valmöjligheterna. Till att inte bli ett val alls. Då blir det morfin. Vid behov.
Men fredag och lördag kväll. Då står valet dem emellan. En låg dos morfin, typ 1 tablett. Eller 2 glas vin. That's the question.
Lindringen av nervsmärtan blir mer påtaglig av morfinet, kickar in på ett annat vis liksom. Med vinet blir det mer en lite avtrubbad smärta, udden av den minskar.
Efter mycket provningar av dessa båda, hävdar jag att rödvinet trots allt är det som passar bäst till spaghetti bolognese.
Ifall du ville veta.

In absurdum

Läste något igen. Någonstans. Högsta igenkänningsfaktor. Egentligen tror jag det handlade om hur vi svarar varandra. Inte så hög igenkänningsfaktor där. Återkommer om den. Faktorn.
Det handlade om hur vi svenskar svarar varandra. Ni vet, klassikern: "Hur är läget? Bra. Själv då. Jodå, helt ok."  Och där tar det slut. I korridoren. För vissa vid kaffeautomaten.
Nu vill inte jag hålla med om att detta gäller alltid och alla ( framförallt inte mig). Men - i vissa lägen och med vissa personer - svar ja.
För egen del får jag jobba på att inte gå för långt åt andra hållet. Bara för att någon frågar hur läget är, så vill den personen inte få min sjukjournal uppläst. Jag har börjat att inte svara "Bra", om det inte är bra. Vilket det tyvärr sällan är i mitt fall. Har jag normal-ont så säger jag att det är som vanligt. Har jag som nu, extrem-ont, ja då är det lugnast att inte ställa frågan alls. För det är då jag vill förklara. Hur och varför och på vilket sätt. Orsak och verkan. Min smärta. Förklara in absurdum. För att vederbörande ska förstå. Inte att jag har ont, för det tror jag förstås. Nej, mer för att förklara varför jag måste säga nej, avstå vissa saker. Inte delta i sådant jag oftast klarar annars.
Jag förstår att ingen orkar lyssna. Så - jag jobbar på det. Att inte förklara så mycket.

Det där med igenkänningsfaktorn då? Jo det stod att läsa i samma stycke. Om en komiker som i en sketch lärt sina SFI-elever att kika i titthålet innan man öppnar ytterdörren. Så att ingen granne befinner sig i trapphuset. För svenskar vill gärna undvika ett möte i trappen.
Så illa är det inte. Inte riktigt. Men jag erkänner villigt att jag tycker det är skönast om trappuppgången är tom.
Märkligt. Jag som är så social.
Precis nu i skrivande stund slår det mig. Mina grannar kikar naturligtvis i sina titthål. För att undvika att få min sjukhistoria i trappen. Det är därför det oftast är så tomt där ute.

Säg nå't!

Livet. Inte alltid en räkmacka. Rätt sällan faktiskt.  Men ibland får jag lite perspektiv. Stannar upp och ventilerar lite. Jag lever. Visserligen inte ett liv som jag tänkt mig. Visserligen ett liv som gör ont,  just nu mest fysiskt. Fast långvarig fysisk smärta gör något med psyket. Med hjärnan. Tröttar ut den liksom. Så är det. Men jag lever. Visserligen mest i liggande position just nu. Men jag lever.
Veckan som gick innehöll diverse tunga saker. Som alltså fick mig att fundera. Lite extra.
Dottern var på begravning. Om jag räknar rätt så var det hennes nionde. Denna gång en släkting på faderns sida.
Samtidigt kom dåliga besked från annat håll. Från en mycket nära vän. Går inte in mer på det, än att det är för jävligt. Att inget mer finns att göra.
Här handlar det inte om gamla människor. Ja, allt är ju relativt. Kanske måste börja se på mig själv som tillhörande det äldre gardet. Men 60+ är för ungt för sådana besked. Så är det bara.
Önskar jag kunde göra mer. För de som drabbas. För de som finns runtomkring. Mer än att finnas där i telefon. Från min soffa. Otillräcklig är ordet.
I svåra stunder gäller det väl att hitta rätt ord? Att kanske tänka innan man pratar. Inte alltid min starka sida. Jag liksom multitaskar även där. Tänker och pratar samtidigt. Blir väl bra ibland, men kanske inte alltid. Dock är jag av övertygelsen att det är bättre att säga något, och säga fel - än att inte säga något alls. I svåra stunder.
Minns än idag hur flera, ganska många faktiskt, av bekanta och s.k. vänner, gick över till andra sidan gatan. Då, för typ 32 år sedan. När vi äntligen fick hem dottern. I väntan på den stora hjärtoperationen. 50 % chans till överlevnad. När jag promenerade ( ja, det kunde jag på den tiden!) med barnvagnen på ortens trottoarer. De gick över till andra sidan. Att det ska vara så svårt. Säg något! Nästan vad som helst är bättre än inget. Även om det bara är "Jag vet inte vad jag ska säga...". Det visar att man bryr sig.
Så tycker jag, ända sedan de där dagarna för 32 år sedan.
Det här inlägget har ingen komisk knorr. Går liksom inte.
Men var bara inte tysta.

Stadens puls

Stadens puls. Stadens utbud. Kultur. Mat och dryck. När jag flyttade hit för sexton år sedan, var det en av de största anledningarna. Teater. Konserter. Restauranger och pubar. Uteserveringar. För att inte tala om alla butiker. Stadsparken. Museum. Utställningar.
Nu har allt detta blivit platt fall typ. Kroppen min är en j-a svikare. Allt detta är inom räckhåll, och så kan jag inte.
Snacka om antiklimax.
Men jag ger inte upp. Jo, en del har jag gett upp. Skulle inte släpa med mig solsängen in på stadens nya konserthus. Inte heller på en biografsalong.
Däremot har jag inte längre några problem med att boka bord på restaurang med lämpligt soffhörn. Gärna kommer jag då släpande på endast dynan till solsängen. Endast....
Detta gör jag när jag bara har normal-ont. I skrivande stund är det mer än så. Jag är i en riktig svacka. Smärtmässigt. Genast kommer tankarna på förra våren och sommaren. Då jag åsamkade mig själv samma skada. Genom en felvridning. Av ryggen. Mina strukturer är sköra, säger ortopeden. Som jag litar på. Han är lika mycket terapeut som ortoped. Ändå är jag i mitt svarta hål.
Förra året tog det tre månaders sjukskrivning med ryggvila. Innan jag var på banan igen. TRE månader. Det har jag varken tid eller lust med i år. Så jag jobbar hårt med att mota undan katastrof-tänket.
Ibland när jag tänker på framtiden, så undrar jag. Hur ska det bli? De flesta äldre människor är sittande personer. På bänkar. I rullstolar. Ja, ni förstår. Äldre människor sitter mer än de står. För mig inget alternativ. Med sittandet. Jag har ju redan i snart tjugo år varit mer eller mindre beroende av att kunna ligga ner. När jag är ensam likaväl som när jag är social. Umgås som på Jesu tid. Liggandes till bords.
Därför blev jag så glad när jag läste en sak. En i sändare. I lokaltidningen. Det har varit en lång diskussion/debatt om en restaurang-paviljong på ett av stadens torg. Om den ska byggas eller ej. Insändaren hade en strålande ide'. Om att bygga för äldre. Rent utav för att nyttjas av brukare av hemvård/hemtjänst. För att kunna få transport dit varje månad. Äta god mat. Dricka vin. Och, skrev insändaren, det måste finnas plats för både rullstol och SÄNG. Det ni! Jag är som gjuten på den krogen. Kanske rent av kan få boka bord även fast jag ännu inte nyttjar varken hemtjänst eller hemvård? Bara säng.
Och det viktigaste av allt, som insändaren så riktigt poängterar. Att kunna fortsätta få vara en del av staden. Att få känna stadens puls. Som vibrerar även i säng.

Självsamhet

Läste ett nytt ord.  Självsamhet.  Ett ord i min smak. Att vilja vara själv. Tycka om det rent utav. Utan att känna sig ensam. Det är så mycket jag i det. Jag gillar att vara själv.  Att rå om min tid själv. Att rå om mitt utrymme. Både fysiskt och mentalt. Å andra sidan är jag en väldigt social person. När jag vill.  Det är ju det alltihop handlar om. Att jag får bestämma över min egen tid. Jag gillar också att vara med i svängen runt sociala medier. Det skäms jag inte över. Det händer ofta att jag plockar upp mobilen när det uppstår en paus någonstans. Men lika ofta lägger jag mig bara ner (om det finns en soffa...) och tittar i taket.
Jag är också av den fasta övertygelsen att det är nyttigt att ha lite tråkigt. Mellan varven. Inte bara för barn. Ur tråkighet föds kreativitet. På det är jag alldeles säker. Kanske framförallt hos våra barn.
Så, jag gillar både att vara själv/ensam OCH att ha lite tråkigt. Låter som en kuf. Eller en eremit. Kuf, ja det får andra svara på. Eremit? Verkligen inte!  Jag menar bara att jag hör till dom som inte behöver träna på att vara själva/ensamma. Jag är jättebra på det. Som kontrast till mitt sociala liv.
Men inga regler utan undantag. När jag som nu, har förstört min redan onda rygg och nerv, då har jag en tendens. En tendens att verkligen bli en eremit. Jag går in i mitt svarta hål. Ligger här och ligger. Vill helst inte prata med någon annan än mig själv. Helst inte öppna om det ringer på dörren. Det är för mig mycket lättare att hantera smärtan själv. I min självsamhet.  Kanske, jag säger kanske, skulle jag i dessa lägen behöva träna. På att vara social. Bara jag får bestämma när och hur.