torsdag 2 november 2017

Sju frågor

Höstlov + Hängig. De två H:na skulle lika gärna kunna vara mina initialer. Ingen ovanlig kombination med lov och förkylning. Enda trösten är att det inte blir karensdag och sån’t skit.
Istället för de där cykelturerna jag skulle ta, och städningen jag skulle försöka mig på - så blir det mycket vila och varm dryck. Säger det igen: tack o lov för Netflix.
Mycket tid till fundering också.
Funderar över de sju frågorna. Det är egentligen ett pedagogiskt grepp, taget från min arbetsplats. Riktat till eleverna.  För att underlätta deras genomförande av arbetet. Men - jag känner så tydligt att de även är riktade till mig.

1.Vad ska jag göra?
2. Var ska jag vara?
3. Vem ska jag vara med?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sen?
6. Vad behöver jag ha?
7. Varför ska jag göra det?

Många gånger är även jag i behov av svaren på dessa frågor. I dagsläget är jag mest intresserad av nummer 4....

söndag 22 oktober 2017

Tid

Tid. Ett ämne jag skrivit om förut. Tror jag skrev om min tes, att tiden de facto går fortare nu. Alltså, inte bara upplevs gå fortare -utan verkligen gör det.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18.  Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör?  H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.

lördag 14 oktober 2017

Med ljus o lykta

Letar lägenhet. Med ljus och lykta. Med pannlampa och spotlight. Låter drastiskt. Jag sitter inte i sjön. Men nu är det dags. Förändringens vindar blåser. N och jag vill bli sambos. Igen. Cirkeln är på väg att slutas. Från  särbos till sambos till i-särbos till särbos. Och så till sambos igen. Hoppas vi.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men,  någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.

söndag 8 oktober 2017

Centrum?

Denna dagen bjöd på ett släktkalas. Ute på landet ett stycke från min stad. Familjen som bor där bodde tidigare i Tångeråsa. Även det på landet.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk  att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?"  Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.

söndag 1 oktober 2017

Ordlek

Ni har nog hört uttrycket "mansplaining"?  En ordlek med engelska ord. Man + explaining.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna  vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av  mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?"  Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också.  Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då.  Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?"  Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget.  Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor.  Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.

söndag 24 september 2017

Boktips....igen....

Glest mellan inläggen. Tiden räcker inte riktigt till. Konstigt, tid är väl en konstant?  Jag använder den väl på  lite annat  vis just nu bara.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.

"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget".  Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry,  Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?

Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.

söndag 10 september 2017

Anekdot

Ni vet ju att jag gillar små anekdoter. Likaväl som citat.
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts.  Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar.  Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....