söndag 23 juli 2017

Comme ci, comme ca

Som sagt, jag gillar citat. Jag gillar uttryck. Jag gillar ordkrypteri, om nu det ordet ens finns. Den första lilla semestertrippen i år samlade jag på mig några nya.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje:  Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min  Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.

söndag 2 juli 2017

Det funkar inte...!

Det funkar inte. Den här är trasig. Del 2 är borta. Det går inte att logga in. Wi-fi går inte. JAG KAN INTE TITTA PÅ MINA FILMER!!!!
Alla ovanstående är exempel på sådant som dottern säger. Stup i kvarten. I telefon. Som hälsningsfras när jag är på besök.
Som ni förstår handlar detta inlägg om teknik  Inte det roligaste jag vet. Inte ett specialintresse. Inte något jag ens är halvbra på.
Men teknik är idag något nödvändigt. Höll på att skriva nödvändigt ont, men det menar jag inte. Älskar teknik. Men bara när den fungerar. Utan inblandning från min sida. Jag kan trycka på knappen. Ungefär så långt kan jag sträcka mig. Då ska det bara fungera.
Dottern med sin funktionsnedsättning är faktiskt en fena på teknik. På så vis att om hon lärt sig hur hon ska göra, ja då sitter det. Däremot måste hon såklart ha hjälp med olika lösningar. För att det alls ska fungera. Precis som jag måste ha.
Nu är det så att hon har ett antal hundra filmer. På VHS och DVD. Det är alltså dessa som "inte funkar och där del 2 är förkommen".
Dessutom har hon en ipad och nyttjar youtube för många filmer. Tyvärr funkar inte alltid Wi-fi där hon bor. Strul. Strul.
En personal på boendet är teknik-nörd. Beskriver sig själv så. Hen har under lång tid försökt få oss att släppa taget om alla dotterns filmer. Genom att  införskaffa en s k. NAS. Som är någon form av extern hårddisk. Via den kan man titta på både "inlagda" filmer samt streama (antar jag).
Eftersom dottern vill se samma film minst 50 gånger, så skulle det ju bli så att vi liksom för över hennes filmer till den här NASEN, och så kan hon se dom på tv:n.
Det har varit en process. Nu är vi nästan där.  Dottern har från idag en ny stooor tv som är förberedd för NAS. Själva NASEN väntar vi med till efter den här  personalens semester.  Det liksom står och faller lite med hen.
Det jag ser fram emot mest, är att slippa se golv, fönsterbrädor och andra delar i dotterns lilla lägenhet, helt täckta med dessa filmer. Förutom i de för ändamålet avsedda hyllorna, finns filmerna överallt. Tar över lägenheten liksom. Som en Alien.
Men det är detta med tekniken. Den här personalen skriver mail efter mail till mig. Om kablar. Om utgångar. Om  komponenter. Om  teknik helt enkelt. Jag förstår inte. Vill inte ens försöka förstå ibland. Vill hellre vara med och GÖRA.
Kruxet är bara att den här personalen; hen jobbar natt.
Förstår jag inte teknik under dagtid....ja ni kan ju tänka er hur mottaglig jag är 02.30...
Men, vi är på väg...

lördag 24 juni 2017

Boktips

Tänkte upprepa mig. Från förra årets start på sommarlovet. Har för mig att jag då slängde ur mig ett par boktips? Inför hängmatte-säsongen.
Så - här är ett par för denna sommar.

Linda Olsson: "En syster i mitt hus". En mycket bra roman om olika sorters relationer. Om systerskap och försoning. Om kärlek.

Jean-Philipp Sendker: "Viskande skuggor". Mycket bra den också, en sorts mix av  thriller och kärleksroman. Utspelar sig i Kina och Hongkong. Ni kanske läst hans förra bok; "Konsten att höra hjärtslag"? Om inte, så är det nästan ett måste! Den är ännu bättre faktiskt.

Kallentoft/Lutteman : "Bambi." En deckare/thriller måste ju finnas på sommarlistan. Här är den unge, men härjade polisen Zack Herry tillbaka. Mycket spänning, mycket droghandel.

Jaa, roligare än så här blir det inte idag.

onsdag 14 juni 2017

IMU

IMU. Mitt förra inlägg tog mig tillbaka i tiden. Till Sveriges trivselskola. Högstadiet. Med IMU. Vi var ett antal i den svenska skolan, vi som drabbades av IMU. Vi gick på högstadiet under 70-talets första hälft. IMU var ingen åkomma. Bara en av de kanske första av alla förkortningar i skolans värld.
Individualiserad MatematikUndervisning. Ett projekt som omfattade ca 12000 elever, och jag var en av dem. Kanske för att göra matten populär? Eller för att man redan då visste att datorers sätt att tänka är beroende av .....just det:  MÄNGDLÄRA.
Det jag minns är att vi ritade ringar.  Ringar runt  grupper av företrädesvis ankor. Men egentligen runt alla sorters grupper. Ibland utgjorde mängderna ett snitt av varandra. Ibland utgjorde de....ja, något annat. Vi gick, så att säga, all in vad gäller mängdlära.
IMU var ett självinstruerande material. Som tur var hade jag en av de bästa mattelärarna, där jag satt och ritade mina ringar. Han förstod liksom att vi kanske även behövde liiiite av annan matteundervisning också. Kanske begick han tjänstefel när han lärde oss vanlig algebra mellan varven. Och jag som inte är en matte-person, jag tyckte såklart att det var roligare att ringa in ankor.
Antar att läroplanerna Lgr62 och Lgr69 försvarade detta. Som ett projekt i alla fall.
Men matte är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med. Annars blir det t o m mer meningslöst än en mängd ankor.

tisdag 6 juni 2017

Long time, no seen

Väldigt länge sedan sist här på bloggen. Jag har varit riktigt sjuk, riktigt länge. Ser att förra inlägget skrev jag kvällen innan jag däckade. Min benmärg ville inte sköta sitt jobb att producera vita blodkroppar. Men, peppar peppar, nu mår jag bättre och orkar skriva.
Under några veckor när jag var som sjukast orkade jag inte ens tänka på skolan, mitt arbete. Men sista veckan har jag varit där mer i tankarna.  Faktum är att jag tänkt rätt mycket på min egen skoltid. Kanske för att det i lokalpressen skrivs en del om att min dåvarande skola nu rivs. Ersätts med helt nya, tydligen fantastiska lokaler. Jag gick från år 4 till år 9 i det som då utsågs till Sveriges trivselskola. Sjöängsskolan i Askersund. Helt ny. Fantastiska lokaler tycktes det ju även den gången.
Nu pratar vi sent 60 och tidigt 70-tal.   Även viss del av pedagogiken ansågs ny. Grupparbeten. Redovisningar. Elevinflytande via elevråd. Där jag naturligtvis tog plats. Kontrollbehovet ni vet. Gillade redan då att snacka och styra upp. Snackade så mycket att jag även fick uppdraget som tv-hallåa. Alltså, hallåa på ITV. Som helt enkelt stog för Intern TV. Jodå, skolan hade egna tv-sändningar. Varje fredag om jag minns rätt, i alla fall när jag kom upp på högstadiet. Minns hur jäkla roligt det var att sitta där i "studion" och snacka.
Jag var en sorts konstig mix av pluggis OCH cool. Lite tuff mellan varven, men skötte skolan exemplariskt.
Det här uppdraget i elevrådet hade jag nytta av på många vis. Minns alla gånger som det var disco på högstadiet. I matsalen som låg i ena änden av väldigt långa och mörka korridorer, i olika plan. Med många prång och låsta dörrar. Vem hade nyckel? Jo, elevrådet. Dvs bl.a. jag.  Inga detaljer, men kan väl säga så mycket som att jag var inte hela kvällen i discolokalen. Preskriberat nu.

tisdag 9 maj 2017

The typical vi

Ibland är det som om livet är en enda anekdot. Eller kanske mer en räcka knasiga händelser. I dag är ingen bra dag hälsomässigt, så då passar jag på att pigga upp mig med den senaste i raden. Av händelser. Kanske piggar den upp er också?
Jag har fyllt år. Så ojämnt antal år som det bara går att fylla. Men lite släktfika bör man ju anordna. Och i år slumpade det sig så att det inte inträffade på själva dagen. Inte alls.
Vilket i sin tur ledde till att själva dagen kunde tillbringas helt och hållet som bara jag önskade.
Att vädret var riktigt somrigt gjorde inte dagen sämre.
Det bestämdes att N och K (kärlek och dotter) tog med mig ut på landet. För att fika på ett ställe. Ett ställe som har massor med trädgårdsgrupper att fika vid. Stället är också känt för sin stora handelsträdgård. Helt enkelt massor av blommor och växter. Att inhandla.
Alltnog.
Ni som känner mig vet att jag inte kan sitta som folk. Så det första som händer vid ankomst, är att vi kommer släpande på min ordinarie solsäng. Ut med den bland trädgårdsmöblerna. Inte ett dugg konstigt i min värld. Men i deras...
Steg nummer två var att jag (efter att ha inhandlat diverse fika, ändå packade upp en princessbakelse. Ur väskan. En gluten-och laktosfri princessbakelse. Till K. Dumt att chansa.
Ännu några fler som tittade åt vårt håll.
Sista delen i denna trestegs-raket var dotterns uppvaktning av sin mor (mig). Hon släpade runt på en stor papperskasse. Och så fick jag min present. Vid bordet. Bordet med medhavd bakelse på. Liggande i solstolen. Den medhavda.
Ur kassen plockar hon upp en riktigt stor och grann pelargon, i kruka. Och ropar Grattis mamma!
En pelargon som lika gärna, eller ännu hellre, kunde varit köpt på stället. Men som även den var medhavd.
The typical vi.

tisdag 2 maj 2017

Citat

Citat. Jag älskar citat. Skrev för länge sedan ett inlägg här om citat. Det var så länge sedan att jag inte har en aning om vilka citat jag då citerade. Egentligen spelar inte tiden någon roll där. Jag kommer sällan ihåg citat från en dag till nästa ens. Dock finns det ju vissa som fastnar. Är det viktigt att komma ihåg VEM som citeras? Ja, såklart. Det är ju hela poängen med ett citat, att någon klok (ibland mindre klok) har sagt något som färdas vidare. Från mun till mun.
 Därför  tänker jag nu delge er några av mina favoriter. Med risk då, att upprepa mig. Förhoppningsvis har ni också glömt det där gamla blogginlägget.

För deppiga dagar: "Nuet är den ständigt rörliga skugga som skiljer igår från i morgon. Däri ryms hoppet."  (Frank Lloyd Wright).
För dagens samhälle: "Det finns ingen väg till freden. Freden ÄR vägen. (Mahatma Gandhi).
För smärtfyllda dagar, här garderar jag med två: " Inget är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid." (Winston Churchill).  /. "Logik tar dig från A till B. Fantasi tar dig vart som helst." ( Albert Einstein).
För dagar då man är rädd för allt; ett citat från en av mina stora favoriter: " För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger till, liksom för att motionera sig."  (Nalle Puh).
 Slut citat.