fredag 13 april 2018

Rapport från en klädkammare

Klädkammare. Walk-in-closet. In your dreams. In MY dreams. Visserligen innefattar mitt nya liv som sambo inte bara en sambo, utan även en klädkammare. Modell mindre. Klädkammaren alltså, inte sambon. (Fri tolkning på den...)
 Ingen walk-in-closet direkt alltså.
Men dock, en klädkammare. Som någon gång i framtiden ska fixas till. Med fler hyllor. En takhöjd på 3.20 kompenserar en del av det lilla utrymmet, det gäller bara att utnyttja det. Och att inte vara rädd för att klättra.
Men nu var det inte klädkammarens utseende jag skulle rapportera om. Det var innehållet.
I dag gick jag in där för att hänga undan en jacka. Där blev jag stående. Stående och glodde. I nämnda klädkammare finns en stång där vi hängt upp lite kläder. Framförallt ytterplagg.
I den stund jag stog där slog det mig: I det här samboförhållandet är det inte jag som har mest kläder. Lååångt ifrån. Vet inte ens om jag är den mest fåfänga.
Skit samma. Jag räknade helt enkelt. Och - vi har ett resultat! (När vinterkläderna är undanhängda på vinden).
I den gemensamma klädkammaren hänger 3 jackor, samt 1regnställ, som tillhör Helena.
I samma, gemensamma klädkammare hänger 7 jackor OCH 7 kavajer, som tillhör sambon.
Gemensam trodde jag i detta fallet var ungefär detsamma som hälften var av utrymmet. Typ.
Lite kul är det faktiskt, gillar att sambon gillar kläder. Sedan att vissa kreationer är kvarlevor från 90-talet, det behöver vi ju inte prata högt om...
Problemet uppstår egentligen pga att hans kläder förutom att vara så många fler, dessutom är nästan dubbelt så stora o skrymmande som mina.
Men, finns det hjärterum....
Nästa helg får vi besök av min bästa väninna med nya kärleken. Gissar att det besöket innebär en viss påfyllning i min garderob. Så, jag säger bara Make room! Å inte bara på höjden...


onsdag 21 mars 2018

Happy food

Happy food. Så heter min nya favorit på bokfronten. Skriven av en stor favorit, kocken Niklas Ekstedt. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Henrik Ennart.
Ni som läst här tidigare vet att jag gillar mat.  Inte bara att äta, kanske ännu mer att se och tänka på mat som en livsstil. Mat som medicin liksom.
För att inte låta alltför präktig och klämkäck ( ett av de värsta epitet jag vet), så ska det sägas att jag ser min mat som en del av medicineringen från måndag till torsdag. När fredag lunch passerat och till söndag kväll, då äter jag lite som jag vill och tycker.
Det är heller inte så att jag torterar mig själv med den här sunda maten. Tvärtom, jag älskar den.
Och jag tycker framförallt att jag mår bra av den. Att jag inte äter helt, rött kött är en sak. Det har inte Mr Crohn gillat på många år. I dag är jag politiskt korrekt där. Dock kan jag då och då äta köttfärs, och en grillad korv slinker faktiskt också ner enstaka gånger.  Det funkar. Men det är vad jag stoppar i mig i vardagen som räknas.
Åter till Happy food. Den handlar som så många andra böcker om vår tarmflora. Men inte bara. Den är väldigt informativ om hur och vad som påverkar hur och vad. I kroppen.
Mycket kunde jag jag innan. Men visst lär jag mig nytt fortfarande.
Jag studerar ju detta främst pga min tarmsjukdom, men hela kroppen påverkas ju av hur tarmen mår. Varenda organ. Och nu har forskningen även bevisat att hjärnan och vårt psykiska  mående är under stark påverkan av tarmfloran. Nog så viktigt i dessa tider av psykisk ohälsa hos så många.
Jag lärde mig också att det är viktigt att få i sig resistent stärkelse. Det är stärkelse som tar sig ända ner genom hela tjocktarmen och motverkar inflammation . Så nu är det mycket linser och korn. Och råa lingon som är det mest antiinflammatoriska man kan stoppa i sig. Samt gröna bananer. Gröna bananer. Inte jättegott. Hade en kollega som inte kunde äta bananer om de kommit längre i sin mognad än till just det gröna stadiet. Hen hade helt rätt, , säkert utan att veta om det.
Nitrat är också bra, lär ska föryngra våra artärer. Finns gott om i rödbetor t ex. Dock ska vi inte koma dem, då försvinner nitratet. Nej, råa eller möjligen ugnsbakade. Mums med olivolja, rosmarin och smulad fetaost på.
Nu blev jag så hungrig. Kan inte vänta på betorna i ugnen. Får bli havregrynsgröt med solrosfrön och rivet äpple i väntan på.
Klämkäck var ordet, sa Bull.

söndag 4 mars 2018

I’m back!

Long time,  no seen....men nu är det dags igen. För ett litet inlägg. Anledningen till frånvaron har varit en flytt. Ett byte av bostad helt enkelt. Med allt vad det innebär.  Kära nå’n vilken möda det är. Men, i detta fallet, helt klar mödan värt.
Tystnaden här på bloggen beror inte bara på att tiden inte räckt till. Inte då. Främsta anledningen stavas teknik.
I två veckor utan teknik försmäkta vi i denna lägenhet.
Nja, försmäkta är ett för starkt begrepp. Alldeles för starkt. Men visst har det varit annorlunda.
Ingen tv. Ingen radio. Ingen surf. Ingen uppkoppling alls. Inte ens cd-skivor eftersom de är nerpackade någonstans. Alldeles självförvållat dessutom, eftersom det var vi som flyttade aningen för tidigt. Alltså två veckor innan wi-fi gick att lösa t ex.
Någon ”vanlig” tv går ff inte att se, det dröjer tills vi löst kabelhelvetet från routern till HD-boxen. Men det gör inte så mycket. Mitt älskade Netflix funkar. Tänk jag som hade sett typ allt jag ville se där. Ingen dum idé att inte alls titta på ett tag. Nu finns det nya saker jag vill se.  
På kvällarna när vi inte orkat fixa mer med boendet, ja då har vi druckit te och pratat. Eller läst. Inte så dumt faktiskt. Kan rekommenderas i inledningen av ett samboförhållande. Eller kanske helt enkelt rekommenderas. Punkt. En paus ibland liksom.
Ska erkännas att helt surflöst har jag inte levt. Mobilen innehåller ju en del. Dessutom har vi ibland kunnat koppla upp oss mot gratisnätverket Stadsnät-free. Men bara ibland och väldigt svajigt.
Men ändå, ett par annorlunda veckor på flera sätt och vis.
Dock har jag (inte vi) bestämt att om vi ska flytta igen någon gång, ska det inte ske i februari om fyra år. Eller åtta. Missa ett vinter-OS till tänker jag inte göra. Fast det är klart, det kanske inte per automatik blir tv-torka nästa gång. Visst har de ständig tillgång på äldreboendena?



onsdag 24 januari 2018

”Apsolut slut”

Mycket vill ha mer. Så sa min mormor ofta. Stämmer säkert, men inte på mig . Inte just nu. Inte mer att göra alltså. Vad gäller pengar, som mormor avsåg, går det inte att applicera på mig.
Att ha mycket att göra inför en flytt. Inte originellt. Inte alls. Att dessutom vara lärare samtidigt. Säkert inte originellt det heller. Att som grädden på moset ha en nervsmärta from h... Kanske blir jag aningen mer unik då.
Så, jag försöker göra det som går av röjet/ utrensningen liggandes på sängen. För det mesta funkar det. Dock inte alltid. Då och då rasar alla papper ner från sängen. Då och då driver de olika högarna liksom ihop på överkastet, så jag till slut inte vet vilken som är slänga-högen.
Kanhända har jag råkat slänga några viktiga papper. Kanske några kära gamla foton. Shit happens.
Har i alla fall insett att jag inte behöver ha 11 (ELVA) foton på mammas gamla moster Elsa. Det räcker med ett. Jag har ju dessutom hennes gamla byrå. Moster Elsas alltså.
I dag plöjdes gamla skolböcker. Från min egen skoltid. Från barnens. Samt från min första tid som lärare.
Vissa saker går ju bara inte att kasta. Hittade en guldklimp. En ”berättelse-bok” från sonens första skolår, kanske år två. Han har aldrig varit mycket för varken att skriva eller haft något större intresse för sitt ursprung i Korea. Nu skulle dessa två tydligen kombineras, på order av fröken.
Resultatet blev som följer. Ordagrant inklusive stavning.
”I KOREA. I Korea fins det stark mat. Slut. Nej förresten det fins mat som inte är stark nu är det apsolut slut.”

söndag 7 januari 2018

Söndagskortis

Söndag kväll. Inte den bästa av stunder. Inte i mitt yrke. Är jag tillräckligt förberedd? Hur kommer min planering att landa? Osv osv osv. När söndagkvällen dessutom är sista stunden av ett lov.....ja, ni fattar.  Känslan i kvadrat.
Och när det, som i mitt fall i kväll, även inkluderar ett mindre ryggskott OCH nervsmärte- fötter som inte slutar värka ens när jag ligger ner. Ja, då snackar vi kubik.
Så är läget.
Smärtan förmörkar tyvärr även den fantastiska nyheten om att en flytt förestår. Jag och särbo N gör ett nytt försök som sambos. Efter 18 år (!) med varsin adress känner vi oss mogna att prova. Bra känsla där.
Den där andra känslan av vanmakt och smärtpåverkan, ja den gnager sig in lite här o där. Tyvärr.
En flytt är tillräckligt jobbig att ta sig igenom som frisk. Jag vet att det finns hjälp att få, av vänner o bekanta.  I nerpackningsläget tänker jag be om detta, självklart.
Men i uppackningen.....ja det behövs ju hjälp där också. Dock är det skillnad på vad jag vill, vad jag kan och vad jag bör. Jag vill plocka in i mina/våra skåp. Jag bör ligga och vila rygg och fötter. Vad jag kan är väl någon slags gråzon däremellan.
Jag ger mig själv i läxa att inte ha bråttom. Att göra en sak om dagen gällande flytten. Typ.
Hur ska jag annars alls kunna genomföra detta, utan att kunna gå, stå eller sitta? Ibland blir livet nästan som en fars, med mina tillkortakommanden. Tyvärr gillar jag inte konstarten fars. Men det låter bättre än att säga att livet är som en film noir. God kväll!


tisdag 12 december 2017

Marsipan-Putte

Julen närmar sig. Smyger sig på. Eller kanske mer exploderar. Jag säger det igen. Och igen. Jag gillar inte julen. Ändå befinner jag mig mitt uppe i julklappsköp och pepparkaksbak. Jag lider inte direkt, och har vant mig vid att spela med. Tar en för laget, liksom.  Nästan lika tabu som att jag gillar höstmörkret bättre än vårljuset....
I jakten på julklappar kom jag att tänka på en anekdot. Gällande min mamma den här gången.
Den här episoden som jag  hörde berättas många gånger, utspelar sig tidigt 30-tal. Min mormor bekräftade historien även hon.
I mammas barndomshem fanns inget överflöd. Kanske något hemstickat i julklapp. Men den här speciella julen, när mamma precis lärt sig läsa vid 7års ålder, blev en jul att minnas. Ett väldigt vackert inslaget paket, med rött sidenband runt, låg under granen. Om jag minns rätt var det från en moster i Stockholm.
När mamma andäktigt öppnade papperet, såg hon en underbar syn. I en ask låg den mest fulländade figur. En ca 2dm lång pojke med sjömanskostym. En docka?
På asken stod klart och tydligt att han hette Putte. Det stod dock inte endast Putte. Nej, han hade ett långt och lite svårläst namn. ”Marsipan-Putte”
I arbetarhemmet på den lilla bruksorten i Närke hade ingen hört talas om något liknande. Marsipan?
Ingen visste hur det uttalades, så på närkingska blev det Marsipan med betoningen på bokstaven I.
Säg det högt: Marsipan-Putte, med betoningen på i:et. Ganska rörande.
Mamma älskade sin Putte. Att han var ätbar, det var det heller ingen som riktigt snappade upp. I alla fall ville inte mamma lyssna på det örat. Putte blev en väldigt kär leksak, som faktiskt hängde med nästan ända fram till julen året därpå.
Bara nästan. Under hösten började den då tämligen gråbruna Marsipan-Putten att falla sönder. Sockra sig liksom. Mormor tyckte då att mamma kunde prova att smaka, nu när det ändå inte gick att leka med ”dockan” längre.
Mamma vägrade. I återberättandet av den här episoden, framhöll alltid min mormor att det var där och då hon förstod hur envis min mamma skulle bli. Under resten av sitt liv kunde mamma inte förlika sig med att äta marsipan....

onsdag 29 november 2017

Färdtjänst

Inledningsvis vill jag påpeka att det är möjligt att detta inlägg redan skrivits. I så fall var det i bloggens tidigaste stunder, och risken/chansen är stor att ni också glömt.....Jag tar risken att upprepa mig.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort  i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna  - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.