söndag 7 januari 2018

Söndagskortis

Söndag kväll. Inte den bästa av stunder. Inte i mitt yrke. Är jag tillräckligt förberedd? Hur kommer min planering att landa? Osv osv osv. När söndagkvällen dessutom är sista stunden av ett lov.....ja, ni fattar.  Känslan i kvadrat.
Och när det, som i mitt fall i kväll, även inkluderar ett mindre ryggskott OCH nervsmärte- fötter som inte slutar värka ens när jag ligger ner. Ja, då snackar vi kubik.
Så är läget.
Smärtan förmörkar tyvärr även den fantastiska nyheten om att en flytt förestår. Jag och särbo N gör ett nytt försök som sambos. Efter 18 år (!) med varsin adress känner vi oss mogna att prova. Bra känsla där.
Den där andra känslan av vanmakt och smärtpåverkan, ja den gnager sig in lite här o där. Tyvärr.
En flytt är tillräckligt jobbig att ta sig igenom som frisk. Jag vet att det finns hjälp att få, av vänner o bekanta.  I nerpackningsläget tänker jag be om detta, självklart.
Men i uppackningen.....ja det behövs ju hjälp där också. Dock är det skillnad på vad jag vill, vad jag kan och vad jag bör. Jag vill plocka in i mina/våra skåp. Jag bör ligga och vila rygg och fötter. Vad jag kan är väl någon slags gråzon däremellan.
Jag ger mig själv i läxa att inte ha bråttom. Att göra en sak om dagen gällande flytten. Typ.
Hur ska jag annars alls kunna genomföra detta, utan att kunna gå, stå eller sitta? Ibland blir livet nästan som en fars, med mina tillkortakommanden. Tyvärr gillar jag inte konstarten fars. Men det låter bättre än att säga att livet är som en film noir. God kväll!


tisdag 12 december 2017

Marsipan-Putte

Julen närmar sig. Smyger sig på. Eller kanske mer exploderar. Jag säger det igen. Och igen. Jag gillar inte julen. Ändå befinner jag mig mitt uppe i julklappsköp och pepparkaksbak. Jag lider inte direkt, och har vant mig vid att spela med. Tar en för laget, liksom.  Nästan lika tabu som att jag gillar höstmörkret bättre än vårljuset....
I jakten på julklappar kom jag att tänka på en anekdot. Gällande min mamma den här gången.
Den här episoden som jag  hörde berättas många gånger, utspelar sig tidigt 30-tal. Min mormor bekräftade historien även hon.
I mammas barndomshem fanns inget överflöd. Kanske något hemstickat i julklapp. Men den här speciella julen, när mamma precis lärt sig läsa vid 7års ålder, blev en jul att minnas. Ett väldigt vackert inslaget paket, med rött sidenband runt, låg under granen. Om jag minns rätt var det från en moster i Stockholm.
När mamma andäktigt öppnade papperet, såg hon en underbar syn. I en ask låg den mest fulländade figur. En ca 2dm lång pojke med sjömanskostym. En docka?
På asken stod klart och tydligt att han hette Putte. Det stod dock inte endast Putte. Nej, han hade ett långt och lite svårläst namn. ”Marsipan-Putte”
I arbetarhemmet på den lilla bruksorten i Närke hade ingen hört talas om något liknande. Marsipan?
Ingen visste hur det uttalades, så på närkingska blev det Marsipan med betoningen på bokstaven I.
Säg det högt: Marsipan-Putte, med betoningen på i:et. Ganska rörande.
Mamma älskade sin Putte. Att han var ätbar, det var det heller ingen som riktigt snappade upp. I alla fall ville inte mamma lyssna på det örat. Putte blev en väldigt kär leksak, som faktiskt hängde med nästan ända fram till julen året därpå.
Bara nästan. Under hösten började den då tämligen gråbruna Marsipan-Putten att falla sönder. Sockra sig liksom. Mormor tyckte då att mamma kunde prova att smaka, nu när det ändå inte gick att leka med ”dockan” längre.
Mamma vägrade. I återberättandet av den här episoden, framhöll alltid min mormor att det var där och då hon förstod hur envis min mamma skulle bli. Under resten av sitt liv kunde mamma inte förlika sig med att äta marsipan....

onsdag 29 november 2017

Färdtjänst

Inledningsvis vill jag påpeka att det är möjligt att detta inlägg redan skrivits. I så fall var det i bloggens tidigaste stunder, och risken/chansen är stor att ni också glömt.....Jag tar risken att upprepa mig.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort  i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna  - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.

måndag 20 november 2017

Stängt

Håhåjaja. Vissa veckor är mindre bra än andra. Har just tagit mig igenom en sådan. Nu är jag nästan ute på andra sidan.
Ingen större fara jag genomlidit, men det är lite jobbigt även som kvinna. Att vara hängig med feber och halsont alltså.
Först ont i bröstet och sedan en dryg vecka med värsta halsontet.  Nu är det bättre, men oj så trött  jag är.  Det hör väl till.
Just nu är det många som är sjuka, och jag borde väl stanna hemma dagarna efter att jag fått mitt immunförsvars-förstörande dropp. Men det är jag inte. Hemma alltså. Inte förrän jag mycket riktigt blir smittad.
Men skruttveckan inleddes med elände av helt annat slag. En dag innan sjukdomen slog till.
Jag är en internethandlare av stora mått. Inte så att jag handlar extremt mycket, tvärtom. Men när jag handlar så blir det mest online. Det är SÅ bra för kroppen. Ligga på soffan och handla, det är verkligen min melodi.
Använder mig mest av betalningssystemet Klarna, och vill gärna tro att jag shoppar säkert.
Förra fredagen på eftermiddagen kollade jag saldot på mitt lönekonto. Där är aldrig mycket pengar eftersom min dyra hyra dras därifrån....men ändå. Jag visste att det fanns ca 2000kr just denna dag, men ville ändå kolla. Kolla, för att jag stog i begrepp att handla en födelsedagspresent till sonen. Online.
Förstår ni min bestörtning när saldot denna dag var 750 kr. 750 kr! What?
Gick genast in och kollade senaste transaktionerna. Samma dag var det draget 1459kr i en post. Skyddat belopp än så länge, så det gick inte att utröna. Men det var draget kl 10. Då har jag lektion. Sitter inte och nätshoppar då, det är jag helt säker på.
Ringde telefonbanken. Fick veta att det enda de då kunde se var att summan dragits för ”köp av kosmetika från utlandet”. What, säger jag igen? Inte fasiken har jag handlat smink från utlandet. För 1450 kr. Under lektionstid. Nänänä!
Kortet spärras. Polisanmälan upprättas. Räknar inte med att få tillbaka pengarna, men rätt ska vara rätt. Undrar ju förstås hur sjutton folk gör? Hur har NÅGON kommit över mina kortuppgifter?
Hoppas verkligen att personen i fråga inte blev nöjd med sina sminkprodukter. Kanske rentav var allergisk mot dom.
Fick tips från banken att när det nya kortet kommer, ska jag logga in och klicka mig fram till en sida där jag kan Stänga kortet för Internetköp. Och tvärtom, när jag väl ska handla, klickar jag in mig igen och Öppnar kortet för Internetköp.
Hade ingen aning om denna smarta tjänst, så det har jag naturligtvis anammat.
I dag berättade jag det här för några kollegor på fikarasten. En av dom säger: ”Haha, det där har min man klickat i. För MITT kort!”

En konsekvens av ett spärrat bankkort i väntan på det nya, var att Netflix mailade och sa att mitt Netflixkonto är fryst pga betalningsproblem.  What? (Igen).  Ja, så klart, det dras ju via kortet. Jag ringde Netflix. Förklarade saken. Snörvlade och hostade. Sa att jag förstår inte hur jag ska kunna vara sjuk utan Netflix.
Då fick jag tillbaka kontot i 7 dagar. I väntan på mitt nya kort.



torsdag 2 november 2017

Sju frågor

Höstlov + Hängig. De två H:na skulle lika gärna kunna vara mina initialer. Ingen ovanlig kombination med lov och förkylning. Enda trösten är att det inte blir karensdag och sån’t skit.
Istället för de där cykelturerna jag skulle ta, och städningen jag skulle försöka mig på - så blir det mycket vila och varm dryck. Säger det igen: tack o lov för Netflix.
Mycket tid till fundering också.
Funderar över de sju frågorna. Det är egentligen ett pedagogiskt grepp, taget från min arbetsplats. Riktat till eleverna.  För att underlätta deras genomförande av arbetet. Men - jag känner så tydligt att de även är riktade till mig.

1.Vad ska jag göra?
2. Var ska jag vara?
3. Vem ska jag vara med?
4. Hur länge ska det hålla på?
5. Vad ska hända sen?
6. Vad behöver jag ha?
7. Varför ska jag göra det?

Många gånger är även jag i behov av svaren på dessa frågor. I dagsläget är jag mest intresserad av nummer 4....

söndag 22 oktober 2017

Tid

Tid. Ett ämne jag skrivit om förut. Tror jag skrev om min tes, att tiden de facto går fortare nu. Alltså, inte bara upplevs gå fortare -utan verkligen gör det.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18.  Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör?  H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.

lördag 14 oktober 2017

Med ljus o lykta

Letar lägenhet. Med ljus och lykta. Med pannlampa och spotlight. Låter drastiskt. Jag sitter inte i sjön. Men nu är det dags. Förändringens vindar blåser. N och jag vill bli sambos. Igen. Cirkeln är på väg att slutas. Från  särbos till sambos till i-särbos till särbos. Och så till sambos igen. Hoppas vi.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men,  någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.