Minne på en pinne

Poesi-bok. Hade ni en dylik? Jag hade. Flera stycken. En så´n där bok där kompisar och familj ombads (läs tvingades) skriva små verser. På den tiden - 60tal - skulle det vara på rim. Annars var det ingen vers, ingen poesi. Några minns jag: "Rosor är röda, violer är blå - .....är söta, och du likaså!" Minns visst inte riktigt hela. Vad det var som var sött? Men den här kan jag, nästan: "Låt mig sitta i ditt minne - på en liten, liten pinne!" Det var en fortsättning, men den minns jag visst inte heller.  Poesi på hög nivå. Särskilt efter att 3-4 st av vännerna skrivit samma vers.
På tal om minne. Jag läste ett kåseri av någon, angående att inte komma ihåg var man ställt cykeln. Att inte kunna urskilja sin egen cykel bland alla likartade i cykelstället. Av den anledningen har jag målat dit gula prickar på min mörkblå hoj.
Samma kåsör skrev också att hon/han haft problem med att hitta bilen på parkeringen vid det stora köpcentrat.
Haha! På den tiden jag gick obehindrat och alltså ibland vistades där, på köpcentrat, hände detta mig också. Ändå parkerade jag med avsikt just vid DEN HÄR stolpen, eller så. Ja, ni kanske varit med om liknande? Speciellt besvärligt om man har en grå/svart/vit bil av mellanstorlek, ex en Golf kanske? Finns ju ngr stycken.
Av den anledningen införskaffade jag i början av 2000-talet, en knallgul liten bil. Som dessutom var byggd på höjden. Den stack upp sitt gula lilla tak några decimeter över andra karosser. Mycket praktiskt! Jag älskade den bilen. Tyvärr ville den inte riktigt vara med utan att gå sönder ideligen, så numera har jag en liten röd. Normalhög. Många röda småbilar finns det. Kanske är lika bra att jag inte längre parkerar vid köpcentrat?
Jag kliver ju nästan aldrig av cykeln heller för den delen, så problemet har så att säga löst sig självt.
Som avrundning kan jag berätta för er vad USB-minne heter i Norge. På allvar. Lika logiska som alltid, norrmännen. Inga krusiduller med utländska ord eller förkortningar. "Minne-pinne". Fantastiskt ord.

Dagens - som motvikt

Tänkte göra ett mycket kort inlägg.  En s.k. Dagens. Ni vet som modebloggare gör. Fast de gör det varje dag, eller flera gånger varje dag. Därav Dagens.
Jag gör det i dag som motvikt till förra inlägget. För det händer ju som sagt att även jag införskaffar något. Oftast med hjälp av andras fötter. (Den här gången var det väninnan H som gick åt mig).
Så det här är Dagens, dagen före Midsommarafton. Får väl se om vädret i morgon okejar denna outfit. Jag har haft den hela dagen i dag, för säkerhets skull.
I ärlighetens namn ska sägas att den är köpt på rea. För halva reapriset - det ni! 600 - 300-150 = 150. Kronor. Lagom pris för en klänning från Esprit, tycker jag.

Ha en trevlig Midsommar!

Ungefär som Grekland

Inte riktigt så illa. Inte så illa som i Grekland. Men nära på. Dock inte hela tiden, varje dag. Ibland glimtar det till. Det blir lite över. Fast inte tillräckligt. Och inte tillräckligt ofta.
Jag tänker på ekonomi. Pengar. Eller snarare avsaknaden av dessa.
Om jag är uppriktig, så är jag faktiskt ingen slösaktig person.  Mellan varven nästan tvärtom.
Så hur kunde det bli så här?
Kanske svaret är rätt givet. Ohälsa + separationer. Ohälsa = endast halvtidslön. Separationer = finns ingen mer inkomsttagare än jag själv. Håhåjaja. Alla säger att när barnen växt upp och lämnat boet; då blir ekonomin bättre. Den blir sååå bra. ???? Inte min. Tvärtom. Så länge dottern bodde hemma och bidrog till hushållet med sina slantar från FK, ja då gick vi runt ganska hyfsat. Kanske skulle hon fått stanna i boet? Näe, ingen bra lösning på finanserna.
Hälsan har jag inte rått över, och inte separationerna heller egentligen. Eller, nja, kanske till viss del en av dem. Men hade jag gjort på annat sätt, om jag vetat hur det skulle se ut tjugo år senare? Ekonomiskt alltså. Knappast troligt.
Så det är som det är.  Tur att jag är så bra på att handla second hand och billigt. Jag är en riktig fena på det faktiskt. Numera när jag har svårt att ta mig in i affärer pga de onda fötterna, så blir det ju automatiskt  färre inköp, och så gott som aldrig impulsköp. Men åhhh, vad jag kan sakna det! En liten top här och en creme där och så något fint till hemmet på tredje stället.

En tanke ligger och gnager. Skaver i bakhuvudet. Jag är ansvarig och sköter helt och hållet om tre ekonomier. Min egen, dotterns och lilla mammas. Ingen av dessa finanser går bra. Faktum är att alla tre går riktigt dåligt. Hmmm? Finns det en gemensam nämnare? Vem - jag? Om jag läser på mitt examensbevis från lärarutbildningen, så har jag MVG i matematik. Men bara upp till år 3. I just matte är jag inte behörig att undervisa i högre årskurser.
Kanske är jag obehörig även vad gäller att sköta finanserna för tre hushåll. Verkar högst troligt. Tyvärr har jag inte råd att avlöna någon för att ta över finans-uppdraget...
Himla tur att jag tycker så mycket om gröt!

Soff-häng, part two

Under dagens cykeltur noterade jag att jag bör göra en uppföljning. En uppföljning av ett av mina allra första inlägg. Från förra sommaren. Tror det hette "Soff-häng". Där skrev jag att jag varit trendsättare i staden. Vad gäller soffor. På uteserveringar. Och att jag nog trodde att nästa sommar (dvs NU) skulle ännu fler ute-ställen haka på. Med mjukare och skönare varianter.
Om det kan vi tvista. Mjukt och skönt? Nej. Fler soffor? Ja.
Det var det jag noterade i dag. Fler ställen med soffor. Yipphee!
Men inte så värst mjuka dock. Tyvärr. För mjukheten är minst lika viktigt för min rygg, som själva soffan. Men, men. Skam den som ger sig. Jag fortsätter. Sätta trender. Be om extra kuddar. Eller filtar. Inte för att jag fryser (tvärtom), utan för att ligga på.
När jag ögnar igenom detta kufiska inlägg kommer en tanke. En tanke som jag tror du som läser får. Tanken om att jag ofta är ute på staden serveringar.
Ack nej. Så är inte fallet.
Det är fler faktorer än med i spelet. Två är väldigt betydelsefulla. Vädret och ekonomin.
När solen skiner varje dag, och jag får en rejäl lönehöjning - då ska jag gladeligen testa mig igenom stadens samtliga ute-soffor. Ja, eller, soffor på ute-serveringar alltså. PÅ caféer och barer. Inte parksofforna. De lämnar jag till andra att testa. Vet av erfarenhet att de inte är ett dugg mjuka att ligga på. Och så kan jag bli tagen för förargelseväckande beteende.
En annan tanke: Tänk om jag kan bli sponsrad. För ett soff-test. Eller kanske skriva en guide-bok. "This is it - the softest sofa in Ö-o".  Fast ö finns ju inte i engelskan. Får väl bli på svenska då. Inte lika soft.

I K E A

Igår fick jag hjälp. Hjälp av en vänlig kollega. Hjälp med att få en möbel inköpt på det stooora möbelvaruhuset. Varuhuset som är känt för sina platta paket. Eftersom jag bara inte klarar att trava runt där med kryckorna utan att få bedrövligt ont, så fick jag hjälp. Jag behövde inte ens åka dit. Det platta paketet kom hemkört. Ända till porten. Dotterns port. För det var där som möbeln skulle vara.
Så långt allt väl.
Men - ett platt paket är ett platt paket. Som ska monteras ihop, ja eller innehållet ska monteras.
Personalen på dotterns boende hade inte tid just då, men kanske senare under kvällen. Så jag försökte inte ens. Jag vet mina begränsningar.
I dag var jag hos dottern igen, för att lämna av en annan sak och prata en stund.
Vafalls - det platta paketet ligger fortfarande där med innehåll o allt! Så kan det vara. Att ingen har haft tid. Jag borde lära mig att i detta läge vara iskall. Vänta. Hålla andan.
Men där är jag inte riktigt än.
Så dottern o jag packar upp det platta paketet. Jag borde förstått. Det är nämligen inget vanligt litet bord. Eller pall. Det är en/ett liten/litet vagn/bord, som en liten köks-ö, med hjul i ena änden. Som hon inte alls ska ha som köks-ö. Nej, hon ska ha sina papper o pennor o annat smått o gott på denna vagn/bord/köks-ö. Som går lätt att flytta runt dit man vill ha den.
Så; jag borde förstått att det inte är en helt lätt pjäs att montera.
Jag försöker med viss assistans av dottern, att få ihop några delar. Enligt monterings-beskrivningen. Som bara är en bild. Jag som är text-freak hade gärna sett att det även fanns en lättbegriplig text med anvisningar.
Vi får ihop moment 1. Hjulen på plats. Bra så!
Efter det tvingar vi in en personal att hålla i. Dottern har en tendens att hålla snett, när jag ska skruva. Hon får ont i benen av att stå still, vilket jag kan förstå - hon har ju sin knölros. Men att hon får ont i magen av att hålla i...njaa. Hon tröttnar och sätter på tv:n.
Personalen får inte ont nå´nstans. Men har inte tid att hålla i tillräckligt länge.
Jag blir svettigare och svettigare. Mer och mer irriterad. Nu får jag ont. I ryggen.
Jag som gett mig sjutton på att klara mig själv. Tji fick jag.
Det går bara inte att få ihop denna möbel. I alla fall går det inte ensam. I alla fall kan inte jag göra det ensam.
Så jag trampar hem igen. Möbeln ligger där på golvet hos dottern. Skev och halvfärdig. Ser lite ledsen ut nästan.  Utan sitt platta omslag.
Men, men. Det brukar bli bra till slut. Med hjälp av någon. Någon med aningen mer tålamod än både mig och dottern.
Mitt hopp står nu till natt-personalen. Som visst ska vara lite händig. Så jag hoppas att alla på boendet sover gott i natt. Då blir det bra för personalen att ha nå´t att göra. Jag garanterar att detta projekt ser till att hålla personalen vaken. Hela natten.

Puh-tankar

Jag har ett par favoriter i litteraturens värld. Eller kanske fler än ett par. Men just nu tänker jag framförallt på ett par.
En stor och en liten. Nalle Puh och Nasse.
Ofta kan jag önska att jag kunde anamma Puh´s livsfilosofi. Jag skulle säkert må bra av det.
Mindfulness o Carpe Diem i all ära, men Nalle Puh´s tankar fanns långt innan dessa ord låg i var mans mun.
"Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra". Nalle Puh såklart.
Att det egentligen är A.A. Milne....njaaa, för mig är det verkligen Nalles ord.

Och här är en som verkligen riktar sig direkt till mig: " Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram."
Hmm. Jag som är känd för devisen Fort men snabbt...Inte så mycket av Nalle Puh i den inte.
Att sedan hjärnan inte är så stor, eller ibland rent av inte finns utan bara består av ludd, det spelar ingen roll. Puh är lycklig.

Det görs i dag forskning om lycka. Kan tyckas knepigt. Hur mäter man? Det borde alltså finnas ett ämne i kroppen som är mätbart vad gäller lycka, typ endorfiner? För det som gör mig lycklig, gör ju per automatik inte min medmänniska lycklig.
Svåra frågor, och LYCKA är ett alldeles för stort ord. Tycker jag. Visst,ok att ha som strävansmål. Men ska jag varje dag fundera över om jag är lycklig? Nja, det funkar inte för mig. Det finns andra ord som passar mig bättre. Nöjd. Tillfreds. Liksom lite mindre ord. mer svensk-lagom.
Nasse då? Är han lycklig? Ja tänk det tror jag. Fast på ett annat sätt än Puh. Nasse är liksom lycklig i skenet av Puh. Tack vare Puh.
Jag är nog lite mer av en  Nasse, fast jag strävar efter att bli en Puh.
En Nasse som piper och oroar sig. Hela tiden. Liten och darrande.
"Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur".
Dock är han ju fantastiskt söt...