Dagens gåta.

Dagens gåta: Vad är det som cyklar och cyklar, och aldrig kommer fram?
Svar: Helena. Därför att hon inte hoppar av cykeln och går in när hon kommer någonstans, utan bara fortsätter att cykla.
Detta pga av det j-kla onda i fötterna. Som inte verkar gå över, det heller. Men cykla går bra -  tack o lov! Och cyklar gör jag - heeeela tiden. Dock har det varit rätt jobbigt nu några dagar, i den tropiska värmen. Just nu längtar jag mest efter september, törs jag ens skriva det?

Nej, jag skriver inte det.

Pratade precis med en vän, vi kom in på existensiella frågor. Vad är egentligen meningen med vår tid här?  Jag fick peppande ord, den här vännen menar att jag är riktigt rolig/trevlig att umgås med , även när jag har som mest ont. Att det finns personer som inte skulle fixa mitt knäppa liv, inte ens om dom var friska. Undrar om HON är riktigt frisk?

p.s. Det blev anglofilen i mig som vann tv-duellen härom kvällen, det var ju en ny Barnaby, men samma gamla Jones. Som käbblade med varandra - riktigt kul. Undrar om det är nå´n mer än jag som tittar på den här maraton-serien fortfarande? Men det är ju brittiskt ; I say no more...

Pleasure and pain

I kväll måste jag fatta ett svårt beslut. Inte livsavgörande, men svårt. Jag måste välja mellan House och Morden i Midsomer. Förstår inte att de kan köras samtidigt. Tänker att SVT Play är ju bra att ta till, så kanske blir det ändå House eftersom det går på fyran. Jag gillar läkar-tv. Konstigt va? Favoriten var länge Cityakuten. Den var liksom först. Jag tror att jag skulle kunna ta en roll i den serien hur lätt som helst, ge lite CPR och sån´t.
På tal om det så är jag lite av ett levande FASS. Nästan som de där människorna som snöat in på Melodifestivalen/EurovisonSongContest, och kan svara på vilka som kom 4:a 1981. Säg ett läkemedel och jag svarar vilken åkomma det ges för. Ganska ofta i alla fall.
Jag skulle gärna vara utan den kunskapen, och nörda in mig på nå´t annat. Dock inte Melodifestivalen,  men kanske vilken läkare som behandlade den och den patienten i förra säsongen av Greys`anatomy?

Soff-häng

Att livet blev annorlunda än jag föreställde mig, är sant. Ofta tänker jag att det blev sämre än jag trodde. Då, när jag tänker så, får jag verkligen anstränga mig att vända tankarna.  Försöka fokusera på det jag faktiskt har och kan, och inte bara hela tiden jämföra med andra. Vad andra kan göra. Jag kan inte sitta mer än ngr minuter i taget - men jag kan oftast ligga riktigt ok. Jag kan inte stå eller gå mer än ngr steg utan smärta - men jag är en jäkel på att cykla. Jaa, så där borde jag tänka. Hur svårt kan det va`?   Men jag tränar o tränar...

Och jag vill gärna tro att det är jag som varit trendsättare i staden. Jag tänker på alla uteserveringar med soffor. Hyfsat sköna att ligga i/på. Visst, de allra flesta väljer ju att sitta, men för mig är soffa = ligga.  Skulle dock önska aningen mjukare stoppning på dessa soffor, men jag fortsätter väl att påverka, så nästa år är det säkert fullt med fluffiga varianter. Eller ännu hellre; kanske Tempur-varianten runt om i city. Om Helena själv får välja...

I surrender

I surrender. Jag ger mig. Jag provar. Fem av mina nära vänner har nu tjatat rätt länge, så skyll er själva. Nu ger jag mig. Kanske blir det bara ett enda inlägg, kanske kommer jag att bli en fanatisk bloggare. En av dessa nära vänner har dessutom i många år tjatat på mig om att försöka skriva en bok. Om mitt liv, som det blev. Men nej, det känns inte ok.  Så - det här är en kompromiss.
För det är ju ett faktum att jag ÄLSKAR att skriva. Och att läsa. Och att ventilera. Och kanske att gnälla? För att livet inte blev som jag hade tänkt mig. (Jag menar inte egentligen att jag älskar att gnälla, men kanske gör jag det rätt ofta?)
Jag lever i smärtan. Fysisk smärta. Av olika slag.  Kanske kan den här bloggen fungera lite som en terapeut, fast billigare.
Men, och jag säger men - det är inte min avsikt att skapa ännu en smärtblogg. För det finns så det räcker. Om man googlar på olika smärttillstånd - uj uj uj! 
Så mina vänner, när/om jag hänfaller åt för mycket gnäll blir det er uppgift att påpeka det.
Min avsikt är att försöka beskriva livet hur det kan vara, när det alltså inte blir som man tänkt. Men att  beskriva det med hjälp av självdistans och lite sjuk (!) humor. Så kanske jag kan må lite bättre?  Fast, jag bor mitt i gnäll-bältet, så det vete fasen...
Nog nu. Nu kör vi. Fasten seatbelts and enjoy the ride!