Finanskrisen.

Mörkt kl 15. I dag tror jag inte jag sett dagsljuset. När jag äntligen fick tid att ge mig ut på min dagliga cykeltur, då började regnet. Trors detta så gillar jag oktober. Jag är en så´n som tänder ljus inne trots att det är fullt solsken utanför,  så ni kan ju tänka er min ljuskonsumtion så här års...Kanske är detta en bidragande orsak till min inte alltför upplyftande ekonomi? Smällar man får ta. Å andra sidan är mitt nöjeskonto så nära noll man kan komma, så det jämnar ut sig.

På tal om ekonomin, nu kommer snart julen. Eller, visst är det så? I år MÅSTE jag dra ner på inköpen av klappar. NÖDVÄNDIGT är det att jag gör det, om jag ska överleva fram till våren.  Mina barn, som visserligen är rätt så vuxna, till dom vill jag så klart ge något som de önskar sig. Sonen har nämnt ngr saker som han faktiskt har  behov av (vuxenpoäng där), och dottern är fortfarande som ett barn i sina önskningar. Hellre många, billiga paket än två lite dyrare. Lilla mamma ska också få ett par saker som hon kan behöva för att hon fryser så hemskt och har så kallt i lägenheten. Till N blir det också något.Vad vet jag inte än. Kan jag i alla fall inte skriva här... Och till hans syskonbarn. Och till julklappbytet i hans släkt. Ja, det rullar på.

Problemet är inte bara ekonomiskt. Utan även praktiskt. Att få till själva inköpen. När man inte kan gå. Jag säger bara en sak. ADLIBRIS. Kanske lutar åt böcker i årets klappar? Schhh!  
Det är ta mig sjutton som julafton när det kommer ett paket därifrån!  Måste nog beställa en liten liten bok åt mig själv också. Kanske tomten betalar?

Kaos och hans grannar.

Kaos lär ju vara granne med Gud. I alla fall enligt Lars Norén. Om det stämmer - varför är det då så svårt? Att hitta. Kanske är det glesbygd. Där det närmsta huset (2 km bort) ändå räknas som grannen. Det är trots allt närmast. För mig som alltid bott i någon form av tätort är grannen alldeles nära. Jag kan förstå tanken att Kaos är granne med Gud. Rent känslomässigt eller nå´t.  Men att navigera är svårt.
På tal om kaos. När sonen var yngre (mycket yngre) gjorde jag en tatuering som står för ordet "Harmoni". På ett annat språk.  På vänster axel. Alltså min, inte sonens axel.  Den tycker jag mycket om, ja inte axeln men tatueringen. Den står för min sons allra tidigaste ursprung på ett speciellt sätt.  Dock undrade han någon gång i tonåren, varför jag inte hade valt att tatuera "Kaos" istället. Passade bätte tyckte han. Är Harmoni också granne med Kaos? Kanske...

Nu räcker det med djupdyk för i dag. Här är ett tips på förrätt/salladstallrik, ur min MatBibel om IFD. Kanske ni som läst bloggen fr början minns? InFlammationsDämpande kost.

Tunna skivor av rå rödbeta. Häll på en dressing med olivolja, balsamvinäger, salt, peppar. Strö på sesamfrö. Och toppa gärna med smulad fetaost.  Om Helena själv får välja...

Landet lagom

Lagom. I hela mitt liv har jag fått höra att det är ett ord som endast finns i svenska språket.  Att det bara är svenska folket som förstår vad det innebär att vara lagom. Lagom bra på nå´t. Lagom rik. Lagom lång. Lagom smal. Man kan nog vara lagom på allt egenltigen. Och förstå vad vi menar, om man är svensk alltså. Liksom the opposite of Extra allt.
Men i går läste jag en löpsedel som jag inte förstod, hur svensk jag än må vara. "Småät LAGOM - gå ner 19 kg!"   ??????  Vadå småät lagom? Hur mycket är lagom i det fallet? Och vem 17 har målet inställt på just 19 kg?? Tänk om du småäter lite för mycket och går ner BARA 17,5 kg? Eller för lite småätande och du rasar 20 kg i vikt? Håhåjaja, många är problemen vi brottas med.

Här är i alla fall en Dagens igen. Ganska lagom snygg outfit, eller?

Tappad sug.

Livet är fullt av tappade sugar. Jag har tappat min idag. Hoppas det är tillfälligt och snabbt övergående. Funderar lite över detta. Om det finns en massa tappade sugar runt om i världen, så borde det ju gå ganska lätt att hitta en igen. Hjälper ni mig att leta?
Att jag tappat min just idag har sin förklaring. Mitt fot-onda har en peak igen. Efter några riktigt hyfsade dagar är det nu tillbaka med full kraft. Kanske att jag anar en del av orsaken.
Min cykeltur i dag innefattade även ett besök i en affär. Ett kort sådant, men ändå blev det  dessa steg som fick allt att rinna över. Jag blir så heligt  *''''' på detta.
Jag skulle bara köpa en liten present . Inte gå runt och strosa, för det ordet: STROSA, finns inte längre i min begreppsvärld. Jag visste vad jag skulle ha. Tio steg, Tjugo steg. Trettio steg. Ja, ni fattar. I vanliga fall brukar jag be om hjälp med inköp, men nu slumpade det sig så att den jag skulle köpa just den här presenten till, är samma person som jag brukar be om hjälp.
Shit happens.
Dottern brukar säga "Det blir nog bättre under natten". Ibland har ju även hon rätt.
Men detta är anledningen till att jag inte visar er någon Dagens idag, som annars var min intention. Tråkigt va? Eller?

VAM

Kravmärkt är ju bra. Men i vissa fall kan kravlöst vara ännu bättre. Kanske inte för miljön, men för hälsan. I dag har jag inte varit kravmärkt, utan just kravlös. För första gången på väldigt länge låg en hel söndag framför mig. Alldeles tom och innehållslös. Som en påse uppätet godis, fast bättre.
Jag har idag inte varit klämd mellan några generationer alls. Inte ens min egen.
Missförstå mig inte. Jag älskar mina nära o kära. Men nå´n gång i halvåret behöver jag en dag som i dag. Som jag kan fylla alldeles själv. Jag behöver inte ens fylla den om jag inte vill. Den här dagen i dag har innehållit några cykelturer ( i brist på promenad...),  matlagning till mig själv och mina matlådor, gott kaffe gjort av mig till mig och lite annat. Bara vara - tid.  Nu väntar snart en svamp-smörgås ( Jaa, jag har ännu fler fantastiska kollegor som förser mig!) och en bra film.
Så i dag har jag haft VAM hela dagen.  Vård Av Mig. Kan rekommenderas. En gång i halvåret.

En kommentar.

Måste jag kommentera mitt eget inlägg? Bara två dagar efter att jag skrev min hyllning till Pär Johansson (Hudik) - ja då kommer Uppdrag Granskning. Vet inte vad jag ska tro. Känns som om jag vill göra som strutsen. och inte låtsas om. Kanske ska göra så.Fast jag brukar tycka att det är ett bra program...
Jag har haft datastrul, lite glest mellan inläggen därav. Men nu är det löst, strulet. Tänk att jag nästan får panik när det inte funkar. Att inte ha åtkomst till nätet. Om någon sagt det till mig för ett antal år sedan, ja vad hade jag tänkt?
Nu satt jag 2,5 timmar i telefonkö till supporten för mitt bredband. Bara för att sedan få höra att de inte kunde hjälpa mig! Grrr! Men nu har det som sagt löst sig via en IT-människa hos min arbetsgivare. Så ordningen är återställd här hemma. Jag är åter i kontakt med omvärlden. Även under mina sämsta dagar.Som att vara med där ute. Nästan.  Det är väl rätt fantastiskt ändå?!

På fot-fronten intet nytt...

I dag kom det. Som ett brev på posten. Svaret från min ortoped ang magnet-röntgen av fötterna. Ett svar jag kunnat vara utan. Innehöll inget nytt. Han (min egen överläkare!) har nu diskuterat med ortopedens specielle fotdoktor.  Hm, undrar HUR speciell han är...?
Han har iaf inga ytterligare förslag att komma med. Allt jag gjort är allt som möjligen kan påverka tillståndet positivt. Suck.
Jag är inte ett dugg förvånad. Hade dock blivit förvånad om de hade haft en dunder-metod att förslå. Så vad återstår? Att uthärda? Linka runt med kryckor o ta så få steg/dag som bara är möjligt? Ibland känns det som det kvittar. Fast jag vet inte riktigt vad jag menar med det.

Nääe, ryck upp dig nu Helena!  Gå (eller kryp om det är bättre för fötterna) ut i köket. Där gör du dig en riktigt god macka med smörstekta trattkantareller. Tur man har sina kollegor. Till både det ena o det andra.

Ur ett annat perspektiv

Säger bara en sak. Pär Johansson. Från Hudiksvall. Han är här i stan med sitt Glada gäng. Och jag var där. På teatern. Precis som en vanlig människa. Eller, kanske inte riktigt vanlig. Jag såg Elvis-föreställningen LIGGANDE! Och det var jag ensam om kan jag säga.
Innan var jag som vanligt lite orolig för att övrig publik skulle glo på mig och kommentera. Eller åtminstone notera. Det gjorde dom förstås. Men jag bjöd på det. Linkade in på mina kryckor, och la mig snällt på solsängen. Som N så gulligt släpade på. Två  (2!) rullstolsplatser upptog jag o sängen. Lite ensamt var det, eftersom mitt sällskap satt ngr rader ifrån, men det glömde jag bort när spektaklet drog igång på scenen. Ett proffsigt spektakel.
Lite orolig var jag innan. För en annan sak än sängen. Att det skulle vara för nära på nå´t sätt. Krypa in under skinnet på mig. Med tanke på dottern o hennes funktionshinder. Men det gick bra, bättre än förväntat. Men hon ville inte följa med. Argumentet var "Jag gillar ju inte Elvis". Ett gott argument.
Kontentan av det hela: Det var exakt rätt ställe att vara lite annorlunda på, en tisdagkväll i oktober.

Man ska vara glad åt fötter...

Man ska vara glad åt fötter. Så sjöng någon en gång för länge sedan. Kan ha varit Birgitta Andersson. Eller Lill Lindfors. Spelar ingen roll. Jag kan bara inte vara glad åt mina. Dom bara jäklas med mig. Ont gör dom, efter bara ngr steg är det kört. Nu är det över ett år sedan jag använde fötterna till att transportera mig. Längtar efter känslan i att ta ut stegen och promenera. Oh vad jag skulle gå om jag kunde.
Men jag är som sagt inte så glad åt mina fötter. Riktiga svikare är dom. När jag är ute och cyklar ser jag inget annat än alla som går o går o går.  Jag kan tycka att det är nästan som ett hån mot mig, alla dom som går. Konstig tanke. Den får inte slå rot.
När jag tänker bättre tankar, kommer jag på att mina fötter ser till att jag åtminstone kan cykla. Det klarar dom galant!
Och så är dom rätt snygga faktiskt, och lagom små.