Allköpsbutik

Allköpsbutik. Jag smakar på ordet. Det är inte egen-påhittat. Nej, jag såg det i form av en neonskylt av äldre modell. På ett hus av äldre modell. Tror det var i Västergötland.
Tänker att skylten måste betyda att här kan man inhandla allt man kan behöva. Typ. I alla fall för att få vardagen att gå runt. Ett allköp helt enkelt. Men det var väl inte tydligt nog med det på skylten . Bäst att lägga till butik också. Så gemene man begrep.
Jag är gammal nog att ha, om än väldigt vaga, minnen av butikerna på tidigt sextiotal. Jag minns t ex fiskaffären. Dock minns jag endast kräftorna vi köpte där, ingen fisk.
Men jag  minns också Konsum. Minns att det var några rätt branta trappsteg upp från trottoaren. Ingen handikappvänlighet där inte. Minns tanten i kassan, fru E.
Om det var ett allköp minns jag dock inte, men jag har svårt att tro att mamma kunde handla med sig allt vi behövde därifrån.

När jag var 14 år var ortens nya Konsum färdigbyggt. En stor ( med den tidens mått ) enplansbutik, med handikappvänlig entré.
Gamla Konsumhuset försvann. I denna nya, fräscha affär fick jag mitt första jobb. Alltså, jag är inte så gammal att jag slutade skolan vid 14 års ålder - men jag jobbade extra. Några em/kvällar i veckan och på helgerna. Tror inte det var öppet söndagar, men fredag kväll och lördag var butiken full med folk.
Minns invigningen när jag fick gå runt och bjuda på chokladpraliner. Minns första julen när jag slog in paket hela dagarna. Minns allt plockande i hyllorna. Minns hur stolt jag var när jag avancerade till kassörska.
Minns t o m min första lön. Timpenning. 3kr och 93 öre. Känner mig uråldrig, men kom ihåg att jag var extraanställd och bara 14 år. Får man ens det numera? Jobba som 14-åring alltså?
Roligt var det, och lärorikt på många vis. Det allra roligaste var att både mamma och pappa också hade sina allra första arbeten i var sin Konsum-butik. På var sin annan liten ort.
De var Konsum trogna hela livet.
Det gick knappt en dag utan att mamma tittade in i Konsum-butiken på äldre dagar.
När hon sedan blev skruttig och demensen gjorde sitt intåg kunde hon till slut inte ta sig dit. Då bad hon mig gå till Konsum och tala om att det var pga hälsan hon inte kom längre. "Så dom inte tror att jag har börjat handla på ICA."

Lyxproblem

Jag har varit på lite resande fot i sommar. Med hjälp av familj och vänner kan även jag ta mig till havet.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen.  Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka  på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.

Det var då det...

En liten reflexion idag. En tanke jag fick vid lyssnandet på den där poden jag nämnde i förra inlägget.  Deras prat handlade om hur olika uppväxt de haft, Skäringer o Mannheimer. I deras fall handlade det om skillnader i samhällsklass. Ekonomi mm.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
   Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
   Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
   Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
   Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
   Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon.  Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.