Tid

Tid. Ett ämne jag skrivit om förut. Tror jag skrev om min tes, att tiden de facto går fortare nu. Alltså, inte bara upplevs gå fortare -utan verkligen gör det.
Att himlakropparna helt enkelt snurrar fortare, vilket för med sig....ja vadå? Eller så är det bara resultatet av tidens stress och det ofantliga flöde vi utsätts för. När jag var yngre så sa de äldre att tiden går mycket fortare när man blir gammal. Nu är jag där, och ja, tiden går fortare. Men till saken hör att även de som idag är yngre, tycker så.
En anekdot om tid, som jag fick till mig vid ett möte i fredags.
Min vän som vi kan kalla H berättade om sig själv. H kom hem från jobbet en kväll, väldigt trött. La sig på sängen och somnade. Klockan var väl runt 18.  Ett ljud utifrån väckte sedan H. I det läget är inte bara H lite tidsförvirrad, det blir ju vem som helst. H tittade på klockan som visade 8.15. Shit, nu har jag försovit mig, paniktänkte H. Hmm... måste ha somnat i går kväll och aldrig gått upp för att göra mig iordning för natten. Eftersom H varit helt slut kvällen innan, var detta inte konstigt.
Med frukostmackan i näven, sprang H nerför trapporna. Låste upp cykeln. Tänkte nog att det var påtagligt mörkare än i går morse, men det är ju mulet idag.
Väl iväg på cykeln ringer mobilen. Det är särbon som ringer och undrar vad H gör?  H svarar stressat att hen är förstås på väg till jobbet, och är sååå försenad.
Då reagerar särbon. Du ska väl inte till jobbet NU? Klockan är ju halv nio. På kvällen.
What!!??
Bara att vända och försöka låtsas som inget. Särbon uttryckte en viss oro, H har varit rätt stressad under lång tid nu. Funkar inte hjärnan som den ska längre?
Till saken hör att klockan som H tittade på vid uppvaknandet efter tuppluren, inte alls visade 8.15. Den visade 20.15. Men i H:s nyvakna, stesssade hjärna så tolkades det som att ”klockan går ju ett halvt dygn efter, måste byta batterier”. Typ.
Och ja, H skulle kunna vara jag. Men just i detta fallet rör det sig om en annan H.

Med ljus o lykta

Letar lägenhet. Med ljus och lykta. Med pannlampa och spotlight. Låter drastiskt. Jag sitter inte i sjön. Men nu är det dags. Förändringens vindar blåser. N och jag vill bli sambos. Igen. Cirkeln är på väg att slutas. Från  särbos till sambos till i-särbos till särbos. Och så till sambos igen. Hoppas vi.
Min lägenhet är för liten för oss båda. N:s hus är både för litet och felplacerat.
Vi vill bo i staden. Centralt. Gärna gammal stil och stora ytor. Hiss. Stor balkong. Och förstås, en överkomlig hyra. Samt någonstans att parkera.
Inte så stora krav. Eller? Bara att inse att detta kommer att ta tid.
Det är ett halvtidsjobb att leta boende. Minst halvtid.
Min lägenhet ligger ute på varenda bytes-sida som finns. Jag uppdaterar och uppdaterar. Återanmäler hos diverse hyresvärdar med jämna och ojämna mellanrum. Ringer varje månadsskifte till flera av dem.
Visserligen har vi fått några napp. Varit och tittat på en del objekt. Men antingen faller det på att vi bestämt oss för att vara kräsna; eller som sist när vi tittat på värsta drömlägenheten på 145kvm. När den hyresgästen kom för att titta hos mig, blev omdömet om min lägenhet: Ja, den är ju söt.
Men, men,  någon gång händer det väl. När vi minst anar det. Det gäller bara att orka. Inte tappa sugen.
Kan tipsa om en annons jag såg i sammanhanget. En annons med rubriken: ”Hyr ut en möblerad tvåa, eller sambo”.
Fri tolkning på den.

Centrum?

Denna dagen bjöd på ett släktkalas. Ute på landet ett stycke från min stad. Familjen som bor där bodde tidigare i Tångeråsa. Även det på landet.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk  att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?"  Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.

Ordlek

Ni har nog hört uttrycket "mansplaining"?  En ordlek med engelska ord. Man + explaining.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna  vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av  mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?"  Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också.  Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då.  Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?"  Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget.  Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor.  Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.