Centrum?

Denna dagen bjöd på ett släktkalas. Ute på landet ett stycke från min stad. Familjen som bor där bodde tidigare i Tångeråsa. Även det på landet.
Första gången efter att jag flyttat till "stor-sta'n" och skulle köra till deras dåvarande lantliga boning, körde jag vilse.
Av någon anledning hamnade dottern och jag i Fjugesta. Som inte heller är någon metropol, men det finns ett sorts centrum.
Jag kunde inte lista ut hur jag skulle hitta rätt på vägarna och komma fram till kalaset. Det var en söndag och gatorna i Fjugesta vimlade inte av folk  att fråga.
Detta var innan telefonerna innehöll gps. Till slut fick jag syn på en äldre medborgare och stannade.
"Kan du hjälpa oss? Vi ska till Tångeråsa och hittar inte vägen?"
Då kommer en motfråga:
"Ska du till centrum?"  Jag blev helt paff. Vadå centrum? Tångeråsa var några hus, en fotbollsplan och en mycket gammal, vacker kyrka. Centrum? Vad menar karln?
"Ehhh, vi ska typ nära kyrkan".
Och det visade sig vara centrum. Vi fick vägvisning.
Numera har familjen alltså flyttat. Till ett ännu mer lantligt läge. In the middle of nowhere. Vackert är det. Jag hittar utan vägvisning. Även i total avsaknad av centrum.

Ordlek

Ni har nog hört uttrycket "mansplaining"?  En ordlek med engelska ord. Man + explaining.
Syftet med ordleken är att påpeka det faktum att män (oftast) har en tendens att ingående förklara saker som någon (oftast en kvinna) redan vet. För min egen del är inte detta ett stort problem. Egentligen inget problem alls, jag stöter sällan på det faktiskt.
Men häromsistens läste jag i bladet om ett annat uttryck. Ett uttryck där jag känner mig träffad. Som jag förstod det var det en ordlek påhittad av den som skrev i bladet. Kunde varit jag. Uttrycket var "mumsplaining". Alltså en lek med orden MUM och explaining.
Att man/jag ägnar sig åt detta fenomen med egna  vuxna barnen väl en sak. Den ena av mina ungar är dessutom i stort behov av  mumsplaining, tack vare sin funktionsnedsättning.
Den andra ungen är verkligen inte i behov av det, men han får det liksom på köpet. Jag: "Du har väl koll på tågtiden nu, så du hinner?"  Han fyller 30 om en månad och har passat tågtider sedan han var typ 12, men det är så svårt att låta bli. Att mumsplaina.
Ännu värre är väl egentligen att jag mumsplainar vissa andra vuxna också.  Folk i min egen ålder. Som t ex min käre särbo. Det händer då och då.  Jag: "Har du ingen halsduk, det är ju kallt i dag?"  Jag: "Ät inte middag så där sent i dag igen, det är inte bra."
Särbon suckar. Säger att han faktiskt är vuxen och tar sina egna beslut. Jajaja....men ibland är ju mina beslut bättre - eller?
Ett sista exempel på min mumsplaining är min allra bästa vän. Vännen P ni vet. Där handlar det inte om halsdukar. Nej, där handlar det mer om mina råd om att ta det lugnt. Att göra ingenting mellan varven. Att inte glömma bort att äta överhuvudtaget.  Och kanske någon gång om att tänka efter före.
Som tur är kan P ta mitt mumplainande med en stor nypa salt. Kan ibland svara mig med "Ja lilla mamma", trots att vi är exakt jämngamla.
Än så länge har jag inte, som personen jag läste om i bladet, mumsplainat totala främlingar. Det är väl nästa steg.
Jag skyller på den ena ungens funktionsnedsättning och behoven som kommer med den. Och tränar mig i att lägga allt mitt mammande där. Och lite på den andra ungen. Och på särbon förstås. Samt en del på P, för det behöver hon. Vanans makt är stor.  Särskilt ihop med ett kontrollbehov jag har hört sägas att jag har.
Så om ni läser det här idag söndag, glöm inte regnkläder i morgon. Det ska bli regn.

Boktips....igen....

Glest mellan inläggen. Tiden räcker inte riktigt till. Konstigt, tid är väl en konstant?  Jag använder den väl på  lite annat  vis just nu bara.
Men, några tips på böcker slänger jag ur mig ikväll.

"Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson. Jag blev helt tagen av hennes bok om Miriam och antisemitismen. Den här är snudd på lika bra. Ytterligare ett känsligt ämne; synen på och "hanteringen" av utvecklingsstörda personer under 1940 - 1960talet. Här i Sverige. Skrämmande läsning i romanform.
"Ung kvinna saknad" av Claire Douglas. Samma författare står bakom "Kvinnan på tåget".  Jag är ju en sucker for brittish, och när en roman dessutom har en twist på slutet - ja, då blir jag lycklig.
"Heroine" av Mons Kallentoft/Markus Lutteman. Ytterligare en thriller i serien om Zack Henry,  Svårt att säga vilken av delarna i serien som är bäst faktiskt. Det är väl ett bra betyg?

Bara att reservera på biblioteket, vänta och njuuuta! Alternativt inhandla om kassan tillåter.
Trevlig kväll.

Anekdot

Ni vet ju att jag gillar små anekdoter. Likaväl som citat.
Några små anekdoter där jag varit inblandad, har jag skrivit ner tidigare. Här är en liten till.
I somras blev jag hämtad av min bästa vän P, för att vistas ngr dagar hos henne på den stora ön i väster.
På vägen dit blev vi kissnödiga. Som sig bör. P hittade en avtagsväg från stora vägen, och körde av.
Efter några hundra meter låg ett hus en bit från vägen. Ett enda hus i skogen. Det var smart att stanna på infarten till huset. Tyckte vi. Det var ju en ganska lång infartsväg fram till huset. Dessutom stod det två soptunnor alldeles ute vid vägen.
Vi kom på den strålande idéen att huka bakom tunnorna, då kunde vi inte ses från huset. Vilket ju ledde till att vi satt helt oskyddade från vägen sett. Men det var liksom ingen trafikerad skogsväg direkt.
P var först till kvarn. Jag höll lite vakt med ett öga på huset. Såg inte ut att vara någon hemma ens, så allt var lugnt.
Sedan var det min tur. Hukade på samma vis. Syntes inte från huset. Men desto bättre från vägen.
I samma ögonblick som jag påbörjar resandet upp från min hukande position, då händer det. Sopbilen kommer. Den kommer farande så snabbt runt närmaste krök, så vi hann nästan inte reagera.
Så vad gör vi? Gapskrattar förstås. Försöker låtsas som ingenting. Sopgubbarna ( killarna är mer adekvat beskrivet) studsar ner från bilen. Vi hejar på varandra medan jag drar ner tröjan för att dölja mina oknäppta shorts.  Innan vi vet ordet av har de tömt tunnorna och drar iväg igen.
Det roligaste var egentligen P:s försök till avledning från kisseriet. Det som de missade med ca 10 sekunder.
Vad gör hon? Jo hon plockar fram mobilen i racerfart, och börjar fota sopbilen ur olika vinklar.  Som om den var en jäkla turistattraktion. Ja, käre barn o vänner....

Allköpsbutik

Allköpsbutik. Jag smakar på ordet. Det är inte egen-påhittat. Nej, jag såg det i form av en neonskylt av äldre modell. På ett hus av äldre modell. Tror det var i Västergötland.
Tänker att skylten måste betyda att här kan man inhandla allt man kan behöva. Typ. I alla fall för att få vardagen att gå runt. Ett allköp helt enkelt. Men det var väl inte tydligt nog med det på skylten . Bäst att lägga till butik också. Så gemene man begrep.
Jag är gammal nog att ha, om än väldigt vaga, minnen av butikerna på tidigt sextiotal. Jag minns t ex fiskaffären. Dock minns jag endast kräftorna vi köpte där, ingen fisk.
Men jag  minns också Konsum. Minns att det var några rätt branta trappsteg upp från trottoaren. Ingen handikappvänlighet där inte. Minns tanten i kassan, fru E.
Om det var ett allköp minns jag dock inte, men jag har svårt att tro att mamma kunde handla med sig allt vi behövde därifrån.

När jag var 14 år var ortens nya Konsum färdigbyggt. En stor ( med den tidens mått ) enplansbutik, med handikappvänlig entré.
Gamla Konsumhuset försvann. I denna nya, fräscha affär fick jag mitt första jobb. Alltså, jag är inte så gammal att jag slutade skolan vid 14 års ålder - men jag jobbade extra. Några em/kvällar i veckan och på helgerna. Tror inte det var öppet söndagar, men fredag kväll och lördag var butiken full med folk.
Minns invigningen när jag fick gå runt och bjuda på chokladpraliner. Minns första julen när jag slog in paket hela dagarna. Minns allt plockande i hyllorna. Minns hur stolt jag var när jag avancerade till kassörska.
Minns t o m min första lön. Timpenning. 3kr och 93 öre. Känner mig uråldrig, men kom ihåg att jag var extraanställd och bara 14 år. Får man ens det numera? Jobba som 14-åring alltså?
Roligt var det, och lärorikt på många vis. Det allra roligaste var att både mamma och pappa också hade sina allra första arbeten i var sin Konsum-butik. På var sin annan liten ort.
De var Konsum trogna hela livet.
Det gick knappt en dag utan att mamma tittade in i Konsum-butiken på äldre dagar.
När hon sedan blev skruttig och demensen gjorde sitt intåg kunde hon till slut inte ta sig dit. Då bad hon mig gå till Konsum och tala om att det var pga hälsan hon inte kom längre. "Så dom inte tror att jag har börjat handla på ICA."

Lyxproblem

Jag har varit på lite resande fot i sommar. Med hjälp av familj och vänner kan även jag ta mig till havet.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen.  Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka  på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.

Det var då det...

En liten reflexion idag. En tanke jag fick vid lyssnandet på den där poden jag nämnde i förra inlägget.  Deras prat handlade om hur olika uppväxt de haft, Skäringer o Mannheimer. I deras fall handlade det om skillnader i samhällsklass. Ekonomi mm.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
   Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
   Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
   Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
   Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
   Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon.  Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.