IMU. Mitt förra inlägg tog mig tillbaka i tiden. Till Sveriges trivselskola. Högstadiet. Med IMU. Vi var ett antal i den svenska skolan, vi som drabbades av IMU. Vi gick på högstadiet under 70-talets första hälft. IMU var ingen åkomma. Bara en av de kanske första av alla förkortningar i skolans värld.
Individualiserad MatematikUndervisning. Ett projekt som omfattade ca 12000 elever, och jag var en av dem. Kanske för att göra matten populär? Eller för att man redan då visste att datorers sätt att tänka är beroende av .....just det: MÄNGDLÄRA.
Det jag minns är att vi ritade ringar. Ringar runt grupper av företrädesvis ankor. Men egentligen runt alla sorters grupper. Ibland utgjorde mängderna ett snitt av varandra. Ibland utgjorde de....ja, något annat. Vi gick, så att säga, all in vad gäller mängdlära.
IMU var ett självinstruerande material. Som tur var hade jag en av de bästa mattelärarna, där jag satt och ritade mina ringar. Han förstod liksom att vi kanske även behövde liiiite av annan matteundervisning också. Kanske begick han tjänstefel när han lärde oss vanlig algebra mellan varven. Och jag som inte är en matte-person, jag tyckte såklart att det var roligare att ringa in ankor.
Antar att läroplanerna Lgr62 och Lgr69 försvarade detta. Som ett projekt i alla fall.
Men matte är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med. Annars blir det t o m mer meningslöst än en mängd ankor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar