Lyxproblem

Jag har varit på lite resande fot i sommar. Med hjälp av familj och vänner kan även jag ta mig till havet.
En tripp gick till solens och vindarnas ö, aka Öland.
Tur med vädret. Dyrt, men fantastisk boende. 25 m (!) till stranden. Ja, ni hör ju.
Eftersom dottern var med, så släpades diverse teknik med. Inte bara alla mina hjälpmedel alltså. Vi vill gardera oss för regniga dagar. Vi hade några sådana....men inget flyt med det tekniska.
1. Under resan låg jag, som vanligt, på en dyna i baksätet. Vad jag inte märkte/visste, var att under sagda dyna, vid mina fötter - där stod dotterns cd-spelare. För ljudböckerna som alltid är med.
Vi framkomsten uppdagades att jag sparkat sönder "knapp-panelen" på denna spelare.
2. Vi hade även släpat med en gammal dvd-spelare, för dessa regniga dagar. Typ bara två filmer fanns i packningen, men det kan rädda situationen.  Ingen hade kollat innan om denna spelare fungerade. Det gjorde den inte.
3. Dotterns ipad var såklart med. Ofta är den det enda som behövs. Självklart hade jag kollat så att wi-fi fanns. Självklart fanns det. Om det fungerade? Svar nej. Inte i vår stuga. Så film via youtube gick också bort.
4. Dag tre gick spisen sönder. Trodde jag, som då var ensam i stugan. Det var en induktionshäll, och rätt vad det var fungerade den bara inte. Jag hittade en slags vaktmästare som jag kunde göra mig förstådd på engelska med. Han visste inte vad felet var, men till slut stängde han av huvudstömbrytaren en stund, och sedan funkade den igen.
5. Därefter var det dags för diskmaskinen. Jag vet, vilken lyx. Men det var en lyxig stuga. Diskmaskinen var förstås full, som den ju alltid är när den går sönder. Vi meddelade receptionen och en (annan) vaktmästare kom. Han kunde inte laga den, så dagen efter skulle ordinarie vaktis komma. Dock löste min käre N problemet genom att helt enkelt trycka  på Reset =)) Och erbjuda sina tjänster som vaktmästare nästa sommar mot gratis boende. Unga tjejen i receptionen blev svarslös.
6. Eftersom det även fanns tvättmaskin med inbyggd tumlare, så valde vi att tvätta smutstvätten istället för att släpa hem den i lortigt skick. Komplicerad maskin gjorde att vi fick köra programmet två el tre gånger, och ändå torkade inte tvätten. Men den gick i alla fall inte sönder, maskinen.
Lyxproblem? Javisst, underbart att ha sådana ibland.

Det var då det...

En liten reflexion idag. En tanke jag fick vid lyssnandet på den där poden jag nämnde i förra inlägget.  Deras prat handlade om hur olika uppväxt de haft, Skäringer o Mannheimer. I deras fall handlade det om skillnader i samhällsklass. Ekonomi mm.
Min tanke bakåt till barndomen handlar inte om sådana skillnader. Nej, i det specifika fall jag funderade över, där handlade skillnaden om ålder.
Min mamma var med dåtidens mått , en gammal förstföderska. Hela 33 år. I dag är det ju närmast praxis.
En av mina bästa kamrater på den här tiden, hade en väldigt ung mamma. Tror hon var 18 år när min kamrat föddes.
Det här handlar om en barndom/ uppväxt under sextio-talet. När en ungdomskultur gjort sig gällande. Även i en liten stad av min barndomsstad storlek.
Några skillnader jag som 8-9 åring noterade. Skillnader mellan våra mödrar bl.a.
* Min mamma drack kaffe. Ensam och med andra. Förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe.
   Kamratens mamma drack te.
*.Min mamma hade (nästan alltid) kjol eller klänning. Till kjolen gärna en blus eller jumper-set.
   Kamratens mamma hade capribyxor och storskjorta.
*.Min mamma hade träskor eller någon form av pumps.
   Kamratens mamma gick ofta barfota.
* Min mamma hade ett barn. Mig.
   Kamratens mamma hade tre barn.
*.Min mamma hade inga syskon.
   Kamratens mamma hade flera systrar, alltså hade kamraten flera mostrar som var lika hippa som mamman.
Jag skulle kunna fortsätta listan, men gör det inte. Tror ni förstår. Jag var helt enkelt väldigt avundsjuk. Avundsjuk på min kamrats unga mamma, och hennes stil. Avundsjuk på att kamraten hade syskon.  Avundsjuk på alla fräcka mostrar och kusiner. (Jag begåvades med en enda kusin, på pappas sida).
Jag ville väldigt gärna byta plats med min kamrat, i alla fall då och då.
Därmed inte sagt att min barndom var sämre. Tvärtom skulle jag nog nästan säga. Min barndom var fantastisk. Trots alla veckade mamma-kjolar.
Eller kanske rentav på grund av dessa.

Comme ci, comme ca

Som sagt, jag gillar citat. Jag gillar uttryck. Jag gillar ordkrypteri, om nu det ordet ens finns. Den första lilla semestertrippen i år samlade jag på mig några nya.
Trippen gick till min käraste väninna, hon på den stora ön i väster. Vi är båda stora fans av Skäringers & Mannheimers pod, så ett uttryck snodde vi därifrån. Eller snodde och snodde, det är ju ett gammalt välbeprövat uttryck. Som sagda pod egentligen bara påminde oss om. Och som vi sedan dess använder till lite av varje:  Comme ci, comme ca...(får inte till den där cediljen på c i ca, på min  Ipad). Mycket användbart. När något inte är glasklart. När det är lite si och så i livet. Eller när man bara är så där lite lagom trött eller hungrig.
Nummer två myntades faktiskt av undertecknad. Under en ensam cykeltur in till staden på ön, cyklade jag förbi någon form av anläggning. Jag cyklade väl lite för fort kanske, för att hinna se om/att det var mellanrum mellan ord på en stor skylt vid cykelvägen. Jag tolkade i alla fall denna skylt som att något för mig helt nytt, studerades här på ön. En helt ny gren inom naturvetenskapen.
Nämligen Havologi.
Jag spånade vidare och tänkte att i Värmland kanske de studerar Skogologi. Och här i Närke är det väl Slättologi. Skämt åsido. Jag trampade hem till väninnan och undrade. Hon fick sig ett gott skratt. Det står såklart Hav o logi på skylten. En turistanläggning vid havet. Inte mer komplicerad vetenskap än så.
Nummer tre är bäst. Väninnan har en granne. En dam som faktiskt är äldre än oss. En rolig dam. En morgon när vi åt frukost på verandan, kom damen knallande med sina stavar. Stannade och pratade. Vi började prata om dialekten där på ön. Som jag tror benämns "Tjöbu" . Fråga mig inte varför. Grannen kom av annan anledning in på ett av sin mors favorituttryck. Som egentligen inte alls har med dialekt att göra, men platsade i vårt språkliga samtal.
När den här mamman (lever inte längre, så det är ok att skriva), inte visste riktigt VAD hon skulle säga, levererade hon ett av de roligaste uttrycken hittills. I lite ställda situationer blir det ännu roligare.
Hon svor inte. Hon skrek inte. Hon drog helt enkelt till med ett Ichliebedich. I ett ord. Med betoning på första och sista stavelsen , till skillnad från originalet där mittersta ordet ju betonas.
Så klockrent! Det används nu flitigt av oss, i alla möjliga sammanhang. Det allra roligaste är nog att den gamla mamman inte hade en aning om vad det var hon gick runt och sa. I alla möjliga sammanhang
Lite comme ci, comme ca liksom.

Det funkar inte...!

Det funkar inte. Den här är trasig. Del 2 är borta. Det går inte att logga in. Wi-fi går inte. JAG KAN INTE TITTA PÅ MINA FILMER!!!!
Alla ovanstående är exempel på sådant som dottern säger. Stup i kvarten. I telefon. Som hälsningsfras när jag är på besök.
Som ni förstår handlar detta inlägg om teknik  Inte det roligaste jag vet. Inte ett specialintresse. Inte något jag ens är halvbra på.
Men teknik är idag något nödvändigt. Höll på att skriva nödvändigt ont, men det menar jag inte. Älskar teknik. Men bara när den fungerar. Utan inblandning från min sida. Jag kan trycka på knappen. Ungefär så långt kan jag sträcka mig. Då ska det bara fungera.
Dottern med sin funktionsnedsättning är faktiskt en fena på teknik. På så vis att om hon lärt sig hur hon ska göra, ja då sitter det. Däremot måste hon såklart ha hjälp med olika lösningar. För att det alls ska fungera. Precis som jag måste ha.
Nu är det så att hon har ett antal hundra filmer. På VHS och DVD. Det är alltså dessa som "inte funkar och där del 2 är förkommen".
Dessutom har hon en ipad och nyttjar youtube för många filmer. Tyvärr funkar inte alltid Wi-fi där hon bor. Strul. Strul.
En personal på boendet är teknik-nörd. Beskriver sig själv så. Hen har under lång tid försökt få oss att släppa taget om alla dotterns filmer. Genom att  införskaffa en s k. NAS. Som är någon form av extern hårddisk. Via den kan man titta på både "inlagda" filmer samt streama (antar jag).
Eftersom dottern vill se samma film minst 50 gånger, så skulle det ju bli så att vi liksom för över hennes filmer till den här NASEN, och så kan hon se dom på tv:n.
Det har varit en process. Nu är vi nästan där.  Dottern har från idag en ny stooor tv som är förberedd för NAS. Själva NASEN väntar vi med till efter den här  personalens semester.  Det liksom står och faller lite med hen.
Det jag ser fram emot mest, är att slippa se golv, fönsterbrädor och andra delar i dotterns lilla lägenhet, helt täckta med dessa filmer. Förutom i de för ändamålet avsedda hyllorna, finns filmerna överallt. Tar över lägenheten liksom. Som en Alien.
Men det är detta med tekniken. Den här personalen skriver mail efter mail till mig. Om kablar. Om utgångar. Om  komponenter. Om  teknik helt enkelt. Jag förstår inte. Vill inte ens försöka förstå ibland. Vill hellre vara med och GÖRA.
Kruxet är bara att den här personalen; hen jobbar natt.
Förstår jag inte teknik under dagtid....ja ni kan ju tänka er hur mottaglig jag är 02.30...
Men, vi är på väg...

Boktips

Tänkte upprepa mig. Från förra årets start på sommarlovet. Har för mig att jag då slängde ur mig ett par boktips? Inför hängmatte-säsongen.
Så - här är ett par för denna sommar.

Linda Olsson: "En syster i mitt hus". En mycket bra roman om olika sorters relationer. Om systerskap och försoning. Om kärlek.

Jean-Philipp Sendker: "Viskande skuggor". Mycket bra den också, en sorts mix av  thriller och kärleksroman. Utspelar sig i Kina och Hongkong. Ni kanske läst hans förra bok; "Konsten att höra hjärtslag"? Om inte, så är det nästan ett måste! Den är ännu bättre faktiskt.

Kallentoft/Lutteman : "Bambi." En deckare/thriller måste ju finnas på sommarlistan. Här är den unge, men härjade polisen Zack Herry tillbaka. Mycket spänning, mycket droghandel.

Jaa, roligare än så här blir det inte idag.

IMU

IMU. Mitt förra inlägg tog mig tillbaka i tiden. Till Sveriges trivselskola. Högstadiet. Med IMU. Vi var ett antal i den svenska skolan, vi som drabbades av IMU. Vi gick på högstadiet under 70-talets första hälft. IMU var ingen åkomma. Bara en av de kanske första av alla förkortningar i skolans värld.
Individualiserad MatematikUndervisning. Ett projekt som omfattade ca 12000 elever, och jag var en av dem. Kanske för att göra matten populär? Eller för att man redan då visste att datorers sätt att tänka är beroende av .....just det:  MÄNGDLÄRA.
Det jag minns är att vi ritade ringar.  Ringar runt  grupper av företrädesvis ankor. Men egentligen runt alla sorters grupper. Ibland utgjorde mängderna ett snitt av varandra. Ibland utgjorde de....ja, något annat. Vi gick, så att säga, all in vad gäller mängdlära.
IMU var ett självinstruerande material. Som tur var hade jag en av de bästa mattelärarna, där jag satt och ritade mina ringar. Han förstod liksom att vi kanske även behövde liiiite av annan matteundervisning också. Kanske begick han tjänstefel när han lärde oss vanlig algebra mellan varven. Och jag som inte är en matte-person, jag tyckte såklart att det var roligare att ringa in ankor.
Antar att läroplanerna Lgr62 och Lgr69 försvarade detta. Som ett projekt i alla fall.
Men matte är som livet självt. Man måste fatta vad man håller på med. Annars blir det t o m mer meningslöst än en mängd ankor.

Long time, no seen

Väldigt länge sedan sist här på bloggen. Jag har varit riktigt sjuk, riktigt länge. Ser att förra inlägget skrev jag kvällen innan jag däckade. Min benmärg ville inte sköta sitt jobb att producera vita blodkroppar. Men, peppar peppar, nu mår jag bättre och orkar skriva.
Under några veckor när jag var som sjukast orkade jag inte ens tänka på skolan, mitt arbete. Men sista veckan har jag varit där mer i tankarna.  Faktum är att jag tänkt rätt mycket på min egen skoltid. Kanske för att det i lokalpressen skrivs en del om att min dåvarande skola nu rivs. Ersätts med helt nya, tydligen fantastiska lokaler. Jag gick från år 4 till år 9 i det som då utsågs till Sveriges trivselskola. Sjöängsskolan i Askersund. Helt ny. Fantastiska lokaler tycktes det ju även den gången.
Nu pratar vi sent 60 och tidigt 70-tal.   Även viss del av pedagogiken ansågs ny. Grupparbeten. Redovisningar. Elevinflytande via elevråd. Där jag naturligtvis tog plats. Kontrollbehovet ni vet. Gillade redan då att snacka och styra upp. Snackade så mycket att jag även fick uppdraget som tv-hallåa. Alltså, hallåa på ITV. Som helt enkelt stog för Intern TV. Jodå, skolan hade egna tv-sändningar. Varje fredag om jag minns rätt, i alla fall när jag kom upp på högstadiet. Minns hur jäkla roligt det var att sitta där i "studion" och snacka.
Jag var en sorts konstig mix av pluggis OCH cool. Lite tuff mellan varven, men skötte skolan exemplariskt.
Det här uppdraget i elevrådet hade jag nytta av på många vis. Minns alla gånger som det var disco på högstadiet. I matsalen som låg i ena änden av väldigt långa och mörka korridorer, i olika plan. Med många prång och låsta dörrar. Vem hade nyckel? Jo, elevrådet. Dvs bl.a. jag.  Inga detaljer, men kan väl säga så mycket som att jag var inte hela kvällen i discolokalen. Preskriberat nu.