Tankar

Tankar. Har jag många.  Jag läste att människans hjärna tänker ca 50 tankar i minuten.
Nyss hemkommen från väninnan P. Med henne har jag spenderat 5 intensiva dygn. Intensiva på så sätt att samtalen varit många.
Hon hävdar att min hjärna tänker 1000 tankar per minut. Hmm...det är nog att ta i. Men visst, jag kan hålla med om att 50 räcker nog inte. Kanske det dubbla i alla fall.
Det är det här med ditt grunnande. Så säger P.  Som själv hamnat i en livssituation ingen önskar sig. Ändå är jag den som grunnar mest. Som att min hjärna inte kan släppa. Inte släppa taget om en tanke som poppar upp.
P menar att om hon nämner på kvällen, att nästa dag ska hon ta sig iväg och slänga massa sopor. Ja då går jag igång morgonen därpå. Undrar när hon ska i väg? Hur hon ska i väg? Hur resten av dagen ska inplaneras utifrån besöket på sopstationen?
Och då behöver jag alltså inte bry mig alls egentligen. Det där fixar P utan min inblandning.  Jag kan bara ligga där på solsängen och läsa vidare i min bok.
Hon har en teori om att det här beror på att jag är så van vid att behöva planera allt. Stort som smått. Utifrån hur mycket jag klarar. Hur och var jag ska hitta hjälp om jag behöver.
Jag tycker det låter som en bra teori. Bra mycket bättre än KONTROLLBEHOV.

Pippi

Det var ett tag sedan. Lite semester för bloggen också. Lite sommar-sporadiskt.
Men nu kom jag på något, något som jag naturligtvis läste. Någonstans. Någonting ungefär såhär: Den absoluta majoriteten av svenska folket är som Tommy eller Annika. Fast vi alla helst skulle vilja vara som Pippi.
Tommy/Annika- mentaliteten. Lite tråkig. Lite alldaglig. Lite safe och försiktig. Att kanske vilja mer än man vågar. Ja, så är vi nog många av oss. Fast vi hellre skulle vilja ha mer av Pippi-mentaliteten. Att inte tveka. Att våga göra något nytt, bara för att man aldrig gjort det tidigare. Och dessutom vara övertygad om att klara det. Att rent av vara bra på det. Det nya. Utmaningen.
Där Tommy/Annika tvekar, där kör Pippi bara på.  Ibland kanske hon skulle må bra av att ha en aning  av kompisarnas tankesätt. Inte för mycket dock, vi behöver ju Pippi som en stark kvinnlig förebild.
Ingen sätter sig på henne. Jag är ganska säker på att ingen skulle våga tafsa på henne heller. Ingen skulle våldta henne under en festival. Och om någon skulle göra det misstaget; ja då jäklar!
Näe, mer Pippi åt folket. Jag ska verkligen försöka. Att inte vara så mesig och kontrollerande över tillvaron. Som Annika.
Fast jag måste erkänna en sak. När jag var barn och var på semester på Gotland. Vi hamnade mitt i inspelningen av en Pippi-film. Med Inger Nilsson som Pippi. Det var häftigt, jag minns det som igår.
Mitt erkännande gäller följande. Att jag under alla dessa filmer och tv-avsnitt, helst skulle velat vara  Annka. Alltså, haft den rollen. Måste väl ha identifierat mig med henne. Den ordentliga.
Har ingen aning om vad hon hette, hon som spelade Annika. Det måste väl ändå stå för något?