Pippi

Det var ett tag sedan. Lite semester för bloggen också. Lite sommar-sporadiskt.
Men nu kom jag på något, något som jag naturligtvis läste. Någonstans. Någonting ungefär såhär: Den absoluta majoriteten av svenska folket är som Tommy eller Annika. Fast vi alla helst skulle vilja vara som Pippi.
Tommy/Annika- mentaliteten. Lite tråkig. Lite alldaglig. Lite safe och försiktig. Att kanske vilja mer än man vågar. Ja, så är vi nog många av oss. Fast vi hellre skulle vilja ha mer av Pippi-mentaliteten. Att inte tveka. Att våga göra något nytt, bara för att man aldrig gjort det tidigare. Och dessutom vara övertygad om att klara det. Att rent av vara bra på det. Det nya. Utmaningen.
Där Tommy/Annika tvekar, där kör Pippi bara på.  Ibland kanske hon skulle må bra av att ha en aning  av kompisarnas tankesätt. Inte för mycket dock, vi behöver ju Pippi som en stark kvinnlig förebild.
Ingen sätter sig på henne. Jag är ganska säker på att ingen skulle våga tafsa på henne heller. Ingen skulle våldta henne under en festival. Och om någon skulle göra det misstaget; ja då jäklar!
Näe, mer Pippi åt folket. Jag ska verkligen försöka. Att inte vara så mesig och kontrollerande över tillvaron. Som Annika.
Fast jag måste erkänna en sak. När jag var barn och var på semester på Gotland. Vi hamnade mitt i inspelningen av en Pippi-film. Med Inger Nilsson som Pippi. Det var häftigt, jag minns det som igår.
Mitt erkännande gäller följande. Att jag under alla dessa filmer och tv-avsnitt, helst skulle velat vara  Annka. Alltså, haft den rollen. Måste väl ha identifierat mig med henne. Den ordentliga.
Har ingen aning om vad hon hette, hon som spelade Annika. Det måste väl ändå stå för något?