onsdag 29 november 2017

Färdtjänst

Inledningsvis vill jag påpeka att det är möjligt att detta inlägg redan skrivits. I så fall var det i bloggens tidigaste stunder, och risken/chansen är stor att ni också glömt.....Jag tar risken att upprepa mig.
Det var nämligen så att jag var hos frissan förra veckan. Min frissa är belägen i samma hus där jag en gång bodde, på söder här i staden. Nostalgi, samt att frissan tyckte jag skulle ta en taxi hem i busvädret, gjorde att jag osökt kom att tänka på en händelse som utspann sig när jag bodde på adressen.
Så här var det:
Mammans första läsår som lärare på skolan i den nya staden, närmade sig sitt slut. Personalen skulle ha after work en ljummen kväll. På Harrys. Vid Hamnplan, för er som kan staden. Ett gyllene tillfälle att bonda lite mer med kollegorna. Kruxet var bara att mammans då tonåriga dotter ( hon med Downs syndrom) inte ville vara ensam. Brodern var inte tillgänglig. Mamman ville på AW. Dottern var inte svår att locka med. Lite mat och en läsk.
Att cykla gick ju bort  i hennes sällskap, och för mammans fötter var det för långt att gå redan då. Under dagen kom den lysande idén från en kollega. Färdtjänst. Jaaa, dottern har ju rätt till följeslagare!
Men mamman kände sig riktigt dum att boka en bil till krogen.
Det enda mamman kom på vid beställningen, var att säga att de skulle till Museéet. Det ligger inte långt ifrån Harrys, som ni vet. Mamman sa ingenting om detta till dottern.
När taxin kommer är klockan ca 18.30. En fredagkväll. Chauffören säger: Ska ni verkligen till Länsmuséet så här dags? Mamman kan ju inte annat än att svara ja. Drog till med något evemang där i kväll! Dottern protesterade, hon vill inte till muséet. ”Skulle inte vi ut med dina jobbarkompisar?”. Jo precis, svarade mamman och hoppades att resan skulle gå väldigt fort.
De klev ur framför ett muséum i totalt mörker. Men men, vad visste taxichauffören om vad som skulle kunna utspela sig därinne?
Gatan korsades, och det blev några trevliga timmar på krogen. Men det var ju en hemfärd också.
Mamman ringde åter till färdtjänstcentralen.
I stället för att helt enkelt beställa en taxi till Harrys, eller varför inte till muséet igen, så bokade mamman denna gång en bil till den privata vårdcentral som ligger runt hörnet.
Tänkte inte i den stunden på hur skumt det måste vara att ha varit på Läkargruppen kl 21.30. En fredagkväll. Där finns ingen akutmottagning.
Kollegorna tyckte att mamman var onödigt försiktig. Men, dottern och mamman satte sig på en bänk utanför vårdcentralen och väntade. Taxin kom till slut, närmare kl 22. Dottern nu jättetrött. Medan de satt där, läste mamman på en skylt att det faktiskt fanns någon form av vårdavdelning, där på centralen. Perfekt. Så när de klev in i taxin förekom hon chauffören genom att liksom viska ur mungipan (så inte dottern skulle höra); att vi precis blev utskrivna  - så skönt!
Chauffören nickade och hummade instämmande. Bra. Läget under kontroll. I nästan en minut. Tills dottern utbrister, riktat till chauffören: ”Vet du att det var jättegod mat på Harrys!”
Ingen mungipeviskning där inte. Mamman nästan dog.
Precis som om färdtjänschauffören brydde sig. Precis som om färdtjänstcentralen brydde sig. Dottern var 18 år. Hon får väl åka vart hon vill. Att det nu var mamman som ville till Harrys, det hade ju inte behövt nämnas vid bokningen.
Visst var det vita lögner. Bara så in i norden onödiga. Men det lärde sig mamman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar