Marsipan-Putte

Julen närmar sig. Smyger sig på. Eller kanske mer exploderar. Jag säger det igen. Och igen. Jag gillar inte julen. Ändå befinner jag mig mitt uppe i julklappsköp och pepparkaksbak. Jag lider inte direkt, och har vant mig vid att spela med. Tar en för laget, liksom.  Nästan lika tabu som att jag gillar höstmörkret bättre än vårljuset....
I jakten på julklappar kom jag att tänka på en anekdot. Gällande min mamma den här gången.
Den här episoden som jag  hörde berättas många gånger, utspelar sig tidigt 30-tal. Min mormor bekräftade historien även hon.
I mammas barndomshem fanns inget överflöd. Kanske något hemstickat i julklapp. Men den här speciella julen, när mamma precis lärt sig läsa vid 7års ålder, blev en jul att minnas. Ett väldigt vackert inslaget paket, med rött sidenband runt, låg under granen. Om jag minns rätt var det från en moster i Stockholm.
När mamma andäktigt öppnade papperet, såg hon en underbar syn. I en ask låg den mest fulländade figur. En ca 2dm lång pojke med sjömanskostym. En docka?
På asken stod klart och tydligt att han hette Putte. Det stod dock inte endast Putte. Nej, han hade ett långt och lite svårläst namn. ”Marsipan-Putte”
I arbetarhemmet på den lilla bruksorten i Närke hade ingen hört talas om något liknande. Marsipan?
Ingen visste hur det uttalades, så på närkingska blev det Marsipan med betoningen på bokstaven I.
Säg det högt: Marsipan-Putte, med betoningen på i:et. Ganska rörande.
Mamma älskade sin Putte. Att han var ätbar, det var det heller ingen som riktigt snappade upp. I alla fall ville inte mamma lyssna på det örat. Putte blev en väldigt kär leksak, som faktiskt hängde med nästan ända fram till julen året därpå.
Bara nästan. Under hösten började den då tämligen gråbruna Marsipan-Putten att falla sönder. Sockra sig liksom. Mormor tyckte då att mamma kunde prova att smaka, nu när det ändå inte gick att leka med ”dockan” längre.
Mamma vägrade. I återberättandet av den här episoden, framhöll alltid min mormor att det var där och då hon förstod hur envis min mamma skulle bli. Under resten av sitt liv kunde mamma inte förlika sig med att äta marsipan....