År vi inte framme snart?

Allmän torka. Blogg-torka. Ett uttryck jag har sett på en annan blogg. Nu är jag drabbad av det. Eller kanske min blogg. Stor risk att detta blir ett inlägg fullt av svammel. Ska försöka hålla den kort, den blandade kompotten.
Som vanligt funderar jag. Även om det är torka. Idétorka vad gäller skrivande. Tankar och funderingar finns förstås. Dock inga värda att notera här, kanske?
Jag funderar över detta: "Målet är ingenting, vägen är allt". Eller  "Det är inte målet som är det viktiga, det är resan".  På latin: "Meta non est, iter est". Tror jag.. Ja, ni vet vad jag menar.
För mig är det precis tvärtom. Vägen är ingenting, målet är allt. Eller ingenting och ingenting? Resan är ett helvete. Så kan jag säga. Det är nog mer än 10 år sedan jag njöt av själva resandet. Det blir liksom inte samma sak när jag ligger i baksätet. Ingenting ser jag. Inga utsikter. Inga vyer. Inga städer. Ingenting. Bara sidorna i boken jag försöker läsa, utan att bli åksjuk. Och i bästa fall lite himmel och några trädkronor. Men det kan jag se om jag tittar ut genom fönstret här hemma också.  "År vi inte framme snart?"
Anledningen till dagens fundering är en bokad Gotlands-resa i sommar.  Hur ska jag fixa mer än tre timmar på båten? Ska jag boka en s.k. handikapp-hytt? Där finns det visst en säng. Men då hamnar jag där igen. Att jag inget ser. Helst vill jag ligga på min solsäng, på däck, i solsken. Hur bokar jag det?

Syrgas

Att se till sig själv. Att vårda sig själv. Att ta hand om sig. Svårt ibland. Mycket lättare att se till andra. Sina nära o kära, i alla fall de som behöver mycket. Omsorg.
Att se till deras behov. Före sina egna, ibland.
Det är lätt att det blir för mycket av det ena på bekostnad av det andra. Kanske lite jante-lag i detta också? Att "inte behöver jag inte..."
Jag har blivit lite bättre på det här. Bara liiiiite. Då och då. Förstår inte att det ska vara så svårt.
En tanke slog mig. Jag klarar ju inte av att resa numera, inte resa på det sättet som inbegriper att flyga. Men, jag tror det är på samma sätt fortfarande. Ni vet de där syrgas-maskerna som trillar ner om något inträffar? I instruktionerna har jag för mig att man anmodas att först sätta på sig sin egen mask. INNAN man hjälper t.ex. sitt barn.
Det är samma sak. Och helt logiskt. Du kan inte hjälpa någon annan, om du inte sett till att orka först.  Så - en syrgasmask önskar jag mig. Förhoppningsvis behöver jag inte använda den. Behöver bara ha en som påminnelse.

Äntligen!

Äntligen! Ett botemedel!    Vad jag inte förstår är varför ingen sagt något? Varför jag inte fått prova detta? Enligt mina läkare är det bara morfin som kan hjälpa...Kanske ska göra en anmälan, en sådan där Lex av något slag. Det enda som talar till läkarkårens försvar i frågan, skulle väl möjligen vara att jag hittade detta i en tidskrift anno 1923.
Men va tusan, medicinen ska ju även hjälpa mot ålderdomssvaghet! I morgon står jag först i vårdcentralens telefonkö.

Ångesten min

Ibland kanske jag blir FÖR personlig här.  Eller kanske FÖR privat? Jag är medveten om det. Kvällens inlägg är av sådan sort. Den privata. Kanske borde jag försöka att göra det lite mer generellt, men det är svårt. Då blir det inte jag. Det här är min ventil. En av dem.
Ångesten min. Kan det bli mer privat/personligt? Knappast.
Ångesten min. Som hälsar på då och då. Som föredrar att titta in under sena kvällar. Gärna precis innan läggdags. Ibland t.o.m. efter läggdags.
Även om jag inte vet säkert att det är just ångesten som hälsar på. Jag bara gissar. Dock är det så att just de tillfällen som jag får besök, då tror jag aldrig att det är ångesten. Nej, då när det knackar på, då är jag övertygad om att det är någon annan som kommer. Att mitt liv tar slut. Just där och då. Eller i varje fall att jag får en avisering om att det håller på att ta slut. Ganska omgående. Har jag tur så hinner jag in i en ambulans. Jag bor ju nära sjukhuset i staden. Ingen tanke bakom det, det bara blev så.¨
De här besöken ger stark smärta i bröstet. Tungt att andas. Ibland ont ut i armen. Den gången som det även gav kallsvettning, illamående och en avtuppning - då ringde jag faktiskt. Ambulans. Då gick det fort. Ingen infarkt. Kände mig både dum och naturligtvis lättad.
Jag vill inte uppta sjukvårdens resurser i onödan. Särskilt inte akut-resurserna. Nattetid. Men otäckt är det.
Om det nu är så att jag har rätt i fråga om vem gästen är. Som kommer om kvällen. Om det nu är ångesten. Då vet jag även varför just jag får besök.
Jag lever i en ständig oro. Egentligen inte för att dö. Men för vad min död ska innebära för dig. Oro för hur du ska klara dig. Framförallt känslomässigt. Men även rent praktiskt.  Vem ska slåss lika hårt som jag? För dig och dina rättigheter?  Vem kan älska dig som jag? För att just du är du, med alla dina kromosomer.
Nu har jag (hyper)ventilerat nog. Går och lägger mig. Hoppas det inte ringer på i kväll.