Ångesten min

Ibland kanske jag blir FÖR personlig här.  Eller kanske FÖR privat? Jag är medveten om det. Kvällens inlägg är av sådan sort. Den privata. Kanske borde jag försöka att göra det lite mer generellt, men det är svårt. Då blir det inte jag. Det här är min ventil. En av dem.
Ångesten min. Kan det bli mer privat/personligt? Knappast.
Ångesten min. Som hälsar på då och då. Som föredrar att titta in under sena kvällar. Gärna precis innan läggdags. Ibland t.o.m. efter läggdags.
Även om jag inte vet säkert att det är just ångesten som hälsar på. Jag bara gissar. Dock är det så att just de tillfällen som jag får besök, då tror jag aldrig att det är ångesten. Nej, då när det knackar på, då är jag övertygad om att det är någon annan som kommer. Att mitt liv tar slut. Just där och då. Eller i varje fall att jag får en avisering om att det håller på att ta slut. Ganska omgående. Har jag tur så hinner jag in i en ambulans. Jag bor ju nära sjukhuset i staden. Ingen tanke bakom det, det bara blev så.¨
De här besöken ger stark smärta i bröstet. Tungt att andas. Ibland ont ut i armen. Den gången som det även gav kallsvettning, illamående och en avtuppning - då ringde jag faktiskt. Ambulans. Då gick det fort. Ingen infarkt. Kände mig både dum och naturligtvis lättad.
Jag vill inte uppta sjukvårdens resurser i onödan. Särskilt inte akut-resurserna. Nattetid. Men otäckt är det.
Om det nu är så att jag har rätt i fråga om vem gästen är. Som kommer om kvällen. Om det nu är ångesten. Då vet jag även varför just jag får besök.
Jag lever i en ständig oro. Egentligen inte för att dö. Men för vad min död ska innebära för dig. Oro för hur du ska klara dig. Framförallt känslomässigt. Men även rent praktiskt.  Vem ska slåss lika hårt som jag? För dig och dina rättigheter?  Vem kan älska dig som jag? För att just du är du, med alla dina kromosomer.
Nu har jag (hyper)ventilerat nog. Går och lägger mig. Hoppas det inte ringer på i kväll.