År vi inte framme snart?

Allmän torka. Blogg-torka. Ett uttryck jag har sett på en annan blogg. Nu är jag drabbad av det. Eller kanske min blogg. Stor risk att detta blir ett inlägg fullt av svammel. Ska försöka hålla den kort, den blandade kompotten.
Som vanligt funderar jag. Även om det är torka. Idétorka vad gäller skrivande. Tankar och funderingar finns förstås. Dock inga värda att notera här, kanske?
Jag funderar över detta: "Målet är ingenting, vägen är allt". Eller  "Det är inte målet som är det viktiga, det är resan".  På latin: "Meta non est, iter est". Tror jag.. Ja, ni vet vad jag menar.
För mig är det precis tvärtom. Vägen är ingenting, målet är allt. Eller ingenting och ingenting? Resan är ett helvete. Så kan jag säga. Det är nog mer än 10 år sedan jag njöt av själva resandet. Det blir liksom inte samma sak när jag ligger i baksätet. Ingenting ser jag. Inga utsikter. Inga vyer. Inga städer. Ingenting. Bara sidorna i boken jag försöker läsa, utan att bli åksjuk. Och i bästa fall lite himmel och några trädkronor. Men det kan jag se om jag tittar ut genom fönstret här hemma också.  "År vi inte framme snart?"
Anledningen till dagens fundering är en bokad Gotlands-resa i sommar.  Hur ska jag fixa mer än tre timmar på båten? Ska jag boka en s.k. handikapp-hytt? Där finns det visst en säng. Men då hamnar jag där igen. Att jag inget ser. Helst vill jag ligga på min solsäng, på däck, i solsken. Hur bokar jag det?