Quick fix

Läste något. Inte alldeles ovanligt att jag gör det, som ni vet.  Den här gången refererades det till någon klok person som hade sagt något. Ungefär så här: Läkarna ger oss medicin för att vi ska hålla oss lugna medan kroppen läker sig själv.
Hmmm....det verkar inte min kropp ha förstått.  Är jag den felande länken?
På något konstigt sätt är det som att alla mina åkommor blir mer eller mindre kroniska. Nervsmärta. Belastningsskada/smärta. Crohns. mm. mm.
Inget, jag säger inget, verkar läka sig självt. Och medicin för att hålla mig lugn - ja det har jag fått. I olika varianter.
Många säger att vi bara är ute efter snabba processer. Quick fix. Och jag erkänner att jag gillar när det går fort. Men i fallet kroppen, ja där har jag för länge sedan insett att det inte går att fixa. I alla fall inte snabbt. Just nu är jag inne i en fas av resignation. Tror inte ens på slow fix längre.
Kan i dag inte räkna ut hur jag ska förhålla mig. Till detta att smärtan blivit värre. Att den kanske (förmodligen) alltid kommer att finnas där. Att jag inte kommer att kunna gå. (Alltså, jag KAN ju gå, men på bekostnad av stark smärta.) Just nu kan jag cykla, men bara med svårighet. Inga cykelturer direkt, bara för transport mellan a och b.
Hela kroppen och själen, skriker efter att ta ut sig. Jobba sig trött. Den där känslan efter ett träningspass. Jag antar att ni vet.
Men, jag jobbar på det. Ett förhållningssätt. Gudarna ska veta att  inte heller det är någon quick fix.
Långsamhetens lov? Inte my cup of tea, tyvärr. Och inte blir det lättare av att våren o sommaren står för dörren. Alla krav. All tid man ska spendera görandes saker utomhus. För så är normen.
Det känns ju helt horribelt, men jag längtar efter hösten. September och oktober. Inte längre än så. Inte snö. Bara mörka kvällar och krispig luft.
Blir jag lynchad nu?