Sinnesro?

Sinnesro. Det finns en bön för det. Ni vet. Den där om att Ge mig sinnesro att  acceptera det jag inte kan förändra. Mod att  förändra det jag kan. Förstånd att inse skillnaden. Tror det är ungefär så.  Mycket kloka ord. För mig är första raden så fruktansvärt svår att leva upp till.
Acceptans. Acceptera det jag inte kan förändra. Om jag applicerar det på mig. Då handlar det såklart om smärtan.  För det verkar ju som om jag inte kan förändra den. Den är där den är. En stor del i mitt liv. Ofta, men inte alltid, huvudpersonen.  Kan säga att det är en huvudroll jag gärna skulle ge till någon annan.
Hur kan jag acceptera den? Den som hindrar mig. Den som kör slut på min hjärna genom att aldrig låta den få vila, från ontet. Hmm, acceptera.
Modet att förändra det jag kan? Njaa. Lite lättare är det ju, än acceptansen. Här gör jag ett något bättre jobb..
Förstånd att inse skillnaden? Ibland så enkelt.  Ibland helt omöjligt. T ex gör jag ju  saker som jag får sååå ont av. Fast jag borde haft förstånd att låta bli. Här är jag nog varken sämre eller bättre än någon annan. Tyvärr får jag ju inte mer ont bara dagen efter....Jag vill ju så gärna. Vara med. Göra det andra gör. Kan kosta stark smärta under lång tid. Alltså, har jag väl inte förståndet.
Men den där acceptansen. Hur ska jag finna sinnesro i att acceptera smärtan?
Jo, jag ska aktivt jobba på att degradera den jäveln. Till en statist-roll.

Sommarlöften

Sommarlöften. Fick ide'n någonstans.  Läste alltså något igen. Som jag inte minns var...som vanligt. Det hela gick ut på att avge sommarlöften, istället för nyårslöften. Löften bara till sig själv.  Att lova sig själv att spendera sommaren som man själv vill.
Jag kände igen mig.
Att välja bort grillkvällar. Känsligt så här års. Men jag gillar inte grillkvällar, och min mage rentav avskyr det. Så - jag lovar mig själv att strunta i dylikt. Men  - gillar du grillkvällar ska du förstås lova dig själv att delta i så många som möjligt.
Samma sak med släktträffar. Kan vara lagom med en sådan. Så jag lovar mig själv att närvara vid en.
Jag lovar mig själv att köpa hallon på torget, oavsett pris. Tål inte jordgubbar...
Jag lovar mig själv att inte bry mig om dammråttorna förrän skolan börjar.
Jag lovar mig själv att då och då hitta en soffa på sta'n och unna mig något gott.
Jag lovar mig själv att bada så mycket som möjligt.
Jag lovar mig själv att  ibland dricka kaffe på balkongen istället för i soffan.
Jag lovar mig själv att inte be om ursäkt för att jag gillar ensamhet. I alla fall till en viss grad.
Jag lovar mig själv att inte skämmas för att jag plöjer serie efter serie på Netflix, det är ju inte nyttigt med FÖR mycket sol.
Jag lovar mig själv att glädjas åt de små ögonblicken. Vardagsögonblick. Lilla livet.
Men jag lovar också mig själv att inte ge upp drömmen om Frankrile.

Lilla livet

Det lilla livet.  Inte att förakta. Det är det liv jag lever. Mestadels hemma. Väldig tur att jag trivs så bra. Hemma. En liten cykeltur om det är en bra dag. Kanske en sväng till dottern. Hon är bästa medicinen för mig. Särskilt användbar är hon som  antidepressiv  behandling.
Ibland kan jag inte låta bli att gå för många steg en dag. Kan bli så grymt sugen på att utöka lilla livet. Med en tur in i en affär. Känns ju roligare att förstöra fötterna med rea på Indiska, än genom att ta sig ända in till mjölken på Ica.  Länge sedan kroppen klarade av shopping nu, men man kan ju inte leva av luft. Om jag ska storhandla är det näthandel som gäller. Men för få varor är mataffären i dotterns område perfekt. Det är den enda i sitt slag som är planerad utifrån mig. Eller mina behov. Och svårigheter. Det första man kommer till är frukt o grönt. Som  jag alltid behöver. Inte så ovanligt med den placeringen. Men - direkt därpå kommer...... mejerivarorna! Wow!. Jag behöver bara ta mig ca 10 m från dörren för att köpa yoghurt!
Lilla livet är olika litet olika dagar. I går var en bra dag med cykling mm. I dag är det en värk-dag. Men min plan är ändå en kvällstur på cykeln.
Jag hörde någonstans en tanke, formulerad som en fråga. Vet inte om det var min egen tanke. Tror inte det. Tänker att det var någon annans. Men den fastnade som en egen tanke. Så här:
"Om vi bara lever en liten del av allt det liv som finns inom oss, vad händer med resten?"
Hmm, det gäller ju mig. Känns som om det lilla livet bara tar en liten del av livet i mig, i anspråk. Förtvinar resten? Kan någon annan få det?
Ja, nu vet ni vad jag funderar på i dag. Kanske har jag fått värmeslag.