Sinnesro?

Sinnesro. Det finns en bön för det. Ni vet. Den där om att Ge mig sinnesro att  acceptera det jag inte kan förändra. Mod att  förändra det jag kan. Förstånd att inse skillnaden. Tror det är ungefär så.  Mycket kloka ord. För mig är första raden så fruktansvärt svår att leva upp till.
Acceptans. Acceptera det jag inte kan förändra. Om jag applicerar det på mig. Då handlar det såklart om smärtan.  För det verkar ju som om jag inte kan förändra den. Den är där den är. En stor del i mitt liv. Ofta, men inte alltid, huvudpersonen.  Kan säga att det är en huvudroll jag gärna skulle ge till någon annan.
Hur kan jag acceptera den? Den som hindrar mig. Den som kör slut på min hjärna genom att aldrig låta den få vila, från ontet. Hmm, acceptera.
Modet att förändra det jag kan? Njaa. Lite lättare är det ju, än acceptansen. Här gör jag ett något bättre jobb..
Förstånd att inse skillnaden? Ibland så enkelt.  Ibland helt omöjligt. T ex gör jag ju  saker som jag får sååå ont av. Fast jag borde haft förstånd att låta bli. Här är jag nog varken sämre eller bättre än någon annan. Tyvärr får jag ju inte mer ont bara dagen efter....Jag vill ju så gärna. Vara med. Göra det andra gör. Kan kosta stark smärta under lång tid. Alltså, har jag väl inte förståndet.
Men den där acceptansen. Hur ska jag finna sinnesro i att acceptera smärtan?
Jo, jag ska aktivt jobba på att degradera den jäveln. Till en statist-roll.