Bevingade ord

Min farmor Ellen var lärare. Eller småskolelärarinna som det hette då. Hon hade en hel hög svarta anteckningsböcker. Ni vet, sådana där ganska tunna häften med liksom lite läderartat omslag. Fast det inte alls var läder.
Alltnog, som liten var jag väldigt intresserad av de där häftena. Innan jag kunde läsa tyckte jag om att bara bläddra och titta på farmors krumelur-bokstäver.
Senare läste jag i dem varje gång jag var hos farmor Ellen. Och nu önskar jag att jag hade dem i min ägo. Det var nämligen inga dagböcker. Nej, det var anteckningsböcker fullskrivna med citat. Bevingade ord. Samtliga hämtade från hennes karriär. Som småskolelärarinna. Bevingade ord från generationer av smågluttar och töser i Hasselfors.
Så fort någon elev sa något roligt, extra klokt eller underfundigt - ja då präntades det ner i farmors häfte.
Riktigt tragiskt att de inte finns kvar, det var en stor skatt.
Men på tal om farmor och bevingade ord, så hade jag telefonkontakt med min kusin idag. Han nämnde en annan släkting ( som jag inte känner), och då ställde jag en högst märklig fråga. Dock kanske inte så märklig med tanke på att vi avhandlat diverse sjukdom, död och elände i samtalet. "Är hon gift? Med någon som lever alltså?" Så löd min fråga.
Svaret kom rappt från min kusin: "Nej, hon är ju psykolog!"
Lämnar öppet för tolkningar här. Men det finns stor risk att det skulle hamnat i min svarta anteckningsbok om jag hade haft någon.
Tar en till på samma gång. Dottern nu. Hon hade blivit utbjuden på restaurang. Hon fick välja, och valde en vid namn Wobbler. Det är bara det att dottern har svårt att säga rätt, och kallar stället för Bobbler. (Inget dumt namn på en restaurang det heller).
Jag försökte rätta henne. Gick inte. Då kom jag, som jag trodde, på en pedagogisk lösning.
"Hur låter en hund?"
"Voff".
"Ja, precis med samma ljud börjar Wobbler." ( Alltså, det låter som enkel-v).
"Aha, nu fattar jag! Restaurangen heter  Woffler!"
Logik. Och helt opedagogiskt.

Negativt det nya positiva

Negativt tänkande. Ni kanske såg på samma tv-program som jag, "Idévärlden"?  Gäst den gången var en filosof/psykolog vid namn Ida Hallgren. Hon (m fl) driver tesen att negativt tänkande gör oss till bättre människor. Halleluja- moment för en så'n som mig. Alltid beredd på nästa katastrof. Anledningen till att det skulle vara bra för oss, är att vi vid negativt tänkande har lättare att sätta oss in i andra människors känslor. Negativt tänkande är personligt och berör.
Ett exempel är att vissa ( ganska många) påstår att en svår sjukdom kan få oss att se det viktiga i livet. Som om sjukdomen vore något positivt nästan. Det vore väl bra mycket bättre om vi kunde se det viktiga i livet utan den där cancern? Man menar också att förmågan att tänka på, föreställa sig och prata om sjukdom, lidande och död - det ger en bra beredskap för detsamma.
I samhället idag har ganska länge rått en positivitetskult. Som en norm, nästan en religion. Att det gäller att själv se till att man är lyckad och känner lycka. Alla dessa böcker som finns i ämnet, ni vet.
Att inte gå till botten med tänkandet, utan istället säga: "Men var inte så negativ!". Det är en mening som faktiskt oftast sägs utan egentliga argument. Ungefär som att säga till en ångestdrabbad äldre person med rädsla inför döden: "Jaja, nu ska vi inte tänka på det, ta en bulle till."
Med ett negativt tänk tar man sig tid att gå till botten, samtalen breddas och man får chans att vara en helare människa. Pessimister påstås leva längre pga att de har lättare att få syn på sina egna känslor.
Det finns t o m existensiella samtalsgrupper på vissa håll. Där tränar man på att se lidandet i vitögat och att hitta acceptans inför lidande/sjukdom. Såväl fysisk som psykisk. Inte att sluta kämpa. Tvärtom. Men att kämpa på en mer realistisk nivå, utan en massa positivt lull-peppande om att skärpa till sig och ta den där bullen.
Den tyske 1800tals-filosofen Schopenhauer sägs vara en av tidernas störste negativa tänkare. Kan vara en idé att läsa honom och inse att så illa ställt är det ju inte för min del.
Är det finare att vara negativ och dyster, än jublande glad? Ingen aning. Det är inte det det handlar om. Till en del sitter det här i våra gener.  Helt säkert i mina. Man kan träna sig, men det behöver inte jag.
Inte Lars Lerin heller. Både han och jag måste alltid ta en sväng i det negativa tänket innan vi sedan kan glädjas åt att det värsta inte hände.
Inte den här gången alltså.

Okinawa

Okinawa.  En stad, ett område. Där människorna inte bara blir väldigt gamla, utan även är väldigt friska. Inte bara i kroppen, utan även i knoppen.
Hjärnans åldrande. Till ca 25 % är vi beroende av våra gener för att hålla detta organ igång.
Det vi själva kan göra för att hjälpa till att hålla nedbrytningen och kanske demensen stången, handlar om flera faktorer.
Motion vet vi redan. Social gemenskap vet vi redan.
Lite nya funderingar har dock dykt upp. Är all motion lika nyttig i den här aspekten, eller är det bäst med former där man måste tänka och koordinera i samband med ökat flås? T.ex. bordtennis?
Det man konstaterat är att det här med att lära sig något nytt, något man aldrig gjort förut - det är mycket viktigt för hjärnan. Finns ingen åldersgräns där inte. Kan vara ett nytt språk. Kanske teckna kroki?
Att hitta sin " raison d'être". En anledning att fortsätta finnas till. Det är superviktigt, framförallt som äldre.
Allt det här är man tydligen duktig på i Okinawa. Det samt att kosten innehåller mycket mat med blå/lila färg, ni vet. En speciell sötpotatis från Asien, lila inuti, ska vara värsta supermaten för just hjärnan. Svarta vinbär och blåbär inte att förakta.
Den här matens färgämnen hjälper blodkärlen att hålla sig mjuka och elastiska. Färgämnet kallas antocyanin. Bara så ni vet.
Dessutom har man kommit på att skrivande är bra. Att skriva mycket från tidig ålder och helst omfattande texter. Inte bara korta meddelanden. Påstås idag kunna motverka demens. Vilken tur för mig.
Och till sist. I Okinawa behandlas äldre med största respekt. Ett tips till alla er, mina yngre vänner...