Negativt det nya positiva

Negativt tänkande. Ni kanske såg på samma tv-program som jag, "Idévärlden"?  Gäst den gången var en filosof/psykolog vid namn Ida Hallgren. Hon (m fl) driver tesen att negativt tänkande gör oss till bättre människor. Halleluja- moment för en så'n som mig. Alltid beredd på nästa katastrof. Anledningen till att det skulle vara bra för oss, är att vi vid negativt tänkande har lättare att sätta oss in i andra människors känslor. Negativt tänkande är personligt och berör.
Ett exempel är att vissa ( ganska många) påstår att en svår sjukdom kan få oss att se det viktiga i livet. Som om sjukdomen vore något positivt nästan. Det vore väl bra mycket bättre om vi kunde se det viktiga i livet utan den där cancern? Man menar också att förmågan att tänka på, föreställa sig och prata om sjukdom, lidande och död - det ger en bra beredskap för detsamma.
I samhället idag har ganska länge rått en positivitetskult. Som en norm, nästan en religion. Att det gäller att själv se till att man är lyckad och känner lycka. Alla dessa böcker som finns i ämnet, ni vet.
Att inte gå till botten med tänkandet, utan istället säga: "Men var inte så negativ!". Det är en mening som faktiskt oftast sägs utan egentliga argument. Ungefär som att säga till en ångestdrabbad äldre person med rädsla inför döden: "Jaja, nu ska vi inte tänka på det, ta en bulle till."
Med ett negativt tänk tar man sig tid att gå till botten, samtalen breddas och man får chans att vara en helare människa. Pessimister påstås leva längre pga att de har lättare att få syn på sina egna känslor.
Det finns t o m existensiella samtalsgrupper på vissa håll. Där tränar man på att se lidandet i vitögat och att hitta acceptans inför lidande/sjukdom. Såväl fysisk som psykisk. Inte att sluta kämpa. Tvärtom. Men att kämpa på en mer realistisk nivå, utan en massa positivt lull-peppande om att skärpa till sig och ta den där bullen.
Den tyske 1800tals-filosofen Schopenhauer sägs vara en av tidernas störste negativa tänkare. Kan vara en idé att läsa honom och inse att så illa ställt är det ju inte för min del.
Är det finare att vara negativ och dyster, än jublande glad? Ingen aning. Det är inte det det handlar om. Till en del sitter det här i våra gener.  Helt säkert i mina. Man kan träna sig, men det behöver inte jag.
Inte Lars Lerin heller. Både han och jag måste alltid ta en sväng i det negativa tänket innan vi sedan kan glädjas åt att det värsta inte hände.
Inte den här gången alltså.