Bevingade ord

Min farmor Ellen var lärare. Eller småskolelärarinna som det hette då. Hon hade en hel hög svarta anteckningsböcker. Ni vet, sådana där ganska tunna häften med liksom lite läderartat omslag. Fast det inte alls var läder.
Alltnog, som liten var jag väldigt intresserad av de där häftena. Innan jag kunde läsa tyckte jag om att bara bläddra och titta på farmors krumelur-bokstäver.
Senare läste jag i dem varje gång jag var hos farmor Ellen. Och nu önskar jag att jag hade dem i min ägo. Det var nämligen inga dagböcker. Nej, det var anteckningsböcker fullskrivna med citat. Bevingade ord. Samtliga hämtade från hennes karriär. Som småskolelärarinna. Bevingade ord från generationer av smågluttar och töser i Hasselfors.
Så fort någon elev sa något roligt, extra klokt eller underfundigt - ja då präntades det ner i farmors häfte.
Riktigt tragiskt att de inte finns kvar, det var en stor skatt.
Men på tal om farmor och bevingade ord, så hade jag telefonkontakt med min kusin idag. Han nämnde en annan släkting ( som jag inte känner), och då ställde jag en högst märklig fråga. Dock kanske inte så märklig med tanke på att vi avhandlat diverse sjukdom, död och elände i samtalet. "Är hon gift? Med någon som lever alltså?" Så löd min fråga.
Svaret kom rappt från min kusin: "Nej, hon är ju psykolog!"
Lämnar öppet för tolkningar här. Men det finns stor risk att det skulle hamnat i min svarta anteckningsbok om jag hade haft någon.
Tar en till på samma gång. Dottern nu. Hon hade blivit utbjuden på restaurang. Hon fick välja, och valde en vid namn Wobbler. Det är bara det att dottern har svårt att säga rätt, och kallar stället för Bobbler. (Inget dumt namn på en restaurang det heller).
Jag försökte rätta henne. Gick inte. Då kom jag, som jag trodde, på en pedagogisk lösning.
"Hur låter en hund?"
"Voff".
"Ja, precis med samma ljud börjar Wobbler." ( Alltså, det låter som enkel-v).
"Aha, nu fattar jag! Restaurangen heter  Woffler!"
Logik. Och helt opedagogiskt.