Okinawa

Okinawa.  En stad, ett område. Där människorna inte bara blir väldigt gamla, utan även är väldigt friska. Inte bara i kroppen, utan även i knoppen.
Hjärnans åldrande. Till ca 25 % är vi beroende av våra gener för att hålla detta organ igång.
Det vi själva kan göra för att hjälpa till att hålla nedbrytningen och kanske demensen stången, handlar om flera faktorer.
Motion vet vi redan. Social gemenskap vet vi redan.
Lite nya funderingar har dock dykt upp. Är all motion lika nyttig i den här aspekten, eller är det bäst med former där man måste tänka och koordinera i samband med ökat flås? T.ex. bordtennis?
Det man konstaterat är att det här med att lära sig något nytt, något man aldrig gjort förut - det är mycket viktigt för hjärnan. Finns ingen åldersgräns där inte. Kan vara ett nytt språk. Kanske teckna kroki?
Att hitta sin " raison d'être". En anledning att fortsätta finnas till. Det är superviktigt, framförallt som äldre.
Allt det här är man tydligen duktig på i Okinawa. Det samt att kosten innehåller mycket mat med blå/lila färg, ni vet. En speciell sötpotatis från Asien, lila inuti, ska vara värsta supermaten för just hjärnan. Svarta vinbär och blåbär inte att förakta.
Den här matens färgämnen hjälper blodkärlen att hålla sig mjuka och elastiska. Färgämnet kallas antocyanin. Bara så ni vet.
Dessutom har man kommit på att skrivande är bra. Att skriva mycket från tidig ålder och helst omfattande texter. Inte bara korta meddelanden. Påstås idag kunna motverka demens. Vilken tur för mig.
Och till sist. I Okinawa behandlas äldre med största respekt. Ett tips till alla er, mina yngre vänner...