Döden, döden...

Döden, döden. Som Astrid Lindgren o hennes syster sa till varandra i telefon. Så hade dom avhandlat det ämnet, liksom. Jag borde börja med samma sak. Fast kanske inte med Döden, döden, utan något som är mer jag ( än så länge iaf). Jag tror att Ontet, ontet kanske kunde passa? Så när nå´n frågar mig i telefon, bli inte förvånade om jag svarar så. Det betyder ju bara att jag har lika ont eller värre. Ibland orkar jag inte riktigt svara att jag har lika f-bannat ont. Folk förväntar sig ju att man snart blir bättre, eller hur? Och det ligger inte för mig att svara att det är bra/bättre, när det inte är så.
I dag har jag dock  gjort nå´t jätteroligt.Rent av gapskrattat.  Mer säger jag inte, så ni får gissa! Men bra terapi var det...
Jag tog också sommarens första cykeltur med tröja på.  Konstig känsla. Bara att vänja sig.

Soff-häng

Att livet blev annorlunda än jag föreställde mig, är sant. Ofta tänker jag att det blev sämre än jag trodde. Då, när jag tänker så, får jag verkligen anstränga mig att vända tankarna.  Försöka fokusera på det jag faktiskt har och kan, och inte bara hela tiden jämföra med andra. Vad andra kan göra. Jag kan inte sitta mer än ngr minuter i taget - men jag kan oftast ligga riktigt ok. Jag kan inte stå eller gå mer än ngr steg utan smärta - men jag är en jäkel på att cykla. Jaa, så där borde jag tänka. Hur svårt kan det va`?   Men jag tränar o tränar...

Och jag vill gärna tro att det är jag som varit trendsättare i staden. Jag tänker på alla uteserveringar med soffor. Hyfsat sköna att ligga i/på. Visst, de allra flesta väljer ju att sitta, men för mig är soffa = ligga.  Skulle dock önska aningen mjukare stoppning på dessa soffor, men jag fortsätter väl att påverka, så nästa år är det säkert fullt med fluffiga varianter. Eller ännu hellre; kanske Tempur-varianten runt om i city. Om Helena själv får välja...