Döden, döden...

Döden, döden. Som Astrid Lindgren o hennes syster sa till varandra i telefon. Så hade dom avhandlat det ämnet, liksom. Jag borde börja med samma sak. Fast kanske inte med Döden, döden, utan något som är mer jag ( än så länge iaf). Jag tror att Ontet, ontet kanske kunde passa? Så när nå´n frågar mig i telefon, bli inte förvånade om jag svarar så. Det betyder ju bara att jag har lika ont eller värre. Ibland orkar jag inte riktigt svara att jag har lika f-bannat ont. Folk förväntar sig ju att man snart blir bättre, eller hur? Och det ligger inte för mig att svara att det är bra/bättre, när det inte är så.
I dag har jag dock  gjort nå´t jätteroligt.Rent av gapskrattat.  Mer säger jag inte, så ni får gissa! Men bra terapi var det...
Jag tog också sommarens första cykeltur med tröja på.  Konstig känsla. Bara att vänja sig.