I surrender

I surrender. Jag ger mig. Jag provar. Fem av mina nära vänner har nu tjatat rätt länge, så skyll er själva. Nu ger jag mig. Kanske blir det bara ett enda inlägg, kanske kommer jag att bli en fanatisk bloggare. En av dessa nära vänner har dessutom i många år tjatat på mig om att försöka skriva en bok. Om mitt liv, som det blev. Men nej, det känns inte ok.  Så - det här är en kompromiss.
För det är ju ett faktum att jag ÄLSKAR att skriva. Och att läsa. Och att ventilera. Och kanske att gnälla? För att livet inte blev som jag hade tänkt mig. (Jag menar inte egentligen att jag älskar att gnälla, men kanske gör jag det rätt ofta?)
Jag lever i smärtan. Fysisk smärta. Av olika slag.  Kanske kan den här bloggen fungera lite som en terapeut, fast billigare.
Men, och jag säger men - det är inte min avsikt att skapa ännu en smärtblogg. För det finns så det räcker. Om man googlar på olika smärttillstånd - uj uj uj! 
Så mina vänner, när/om jag hänfaller åt för mycket gnäll blir det er uppgift att påpeka det.
Min avsikt är att försöka beskriva livet hur det kan vara, när det alltså inte blir som man tänkt. Men att  beskriva det med hjälp av självdistans och lite sjuk (!) humor. Så kanske jag kan må lite bättre?  Fast, jag bor mitt i gnäll-bältet, så det vete fasen...
Nog nu. Nu kör vi. Fasten seatbelts and enjoy the ride!