För ngn vecka sedan fick dottern rosor. Efter en show hon deltog i.
- Åh, jag älskar rosor! Så sa hon då.
Denna vecka är hon sjuk. Alldeles uppsvälld i den stackars kroppen. Full med stora, röda, varma knölar. Ont ont ont.
- Jag hatar rosor! Så sa hon i dag när jag var där.
- Men titta, va fin rosen är som du fick förra veckan, sa jag.
- Jamen jag hatar ju inte den rosen. Bara knölrosor.
Ja såklart. Den här sjukdomen hon har från och till. Den benämns ju knölros. Solklart och logiskt. Som nästan alltid med henne. När jag får tänka till en sekund, så har hon nästan alltid en poäng i det hon tänker och säger.
Jag är fullt medveten om att det är speciellt att ha ett barn som är så speciellt. Ett vuxet speciellt barn, är ännu mer speciellt att ha. Och är det här speciella barnet också speciellt mycket sjukt, och har ett speciellt hjärtfel. Ja, då blir man kanske extra orolig.
Men - visst är det så, att när ens barn är sjuka, så stannar liksom livet upp? Nästan så man slutar andas en stund.
Oavsett vilken sorts barn man har. Inget annat än att barnet ska bli friskt, spelar längre nå´n roll.
Och jag vet att många föräldrar varje år, förlorar sina barn. Små som stora. Det är en tanke som inte går att ta in. Så jag väljer att inte göra det. Jag väljer att fokusera på cortisonets effekt på den uppsvällda kroppen. På att knölarna, de hatade rosorna, faktiskt är lite mindre till både omfång och rodnad i dag.
Så fokuserar jag en stund på att sonens allergi faktiskt inte är värre i år än andra år.
Så glider fokus helt plötsligt över till frågan om vad jag ska plantera i blomlådorna. Vad som helst utom rosor.
Jag tar ju mina cykelturer. Är jag i form, blir det flera om dagen. En del korta. En del lite längre. Ofta cyklar jag över stadens gator och torg, antingen på väg bort eller hem. Nu när sommaren slagit till med full kraft, ja det är folk överallt. På sta´n alltså. Precis överallt.
Mest förstås på alla uteserveringar. Men i dag såg jag folk ( ja, en kille i 20-årsåldern, ensam, men ändå - folk) på ett lite udda ställe. Men är man soldyrkare så är man.
Han låg och lapade sol. Som så många andra. Men den här killen låg mitt på en gångväg. En gångväg som inte var asfalterad. Mitt på gruset låg han. Precis bredvid honom bredde gräsmattan ut sig. Varför i hela fridens namn låg han inte där? Utan på gruset? Kanske en fakir? Eller kanske hade han ont och använde gruset som spikmatta? Vad vet jag.
Min cykelväg gick parallellt med gångvägen, så jag var nära.
Jag var också nära att stanna och kolla om han levde. Men han låg ju där och läste i solen, så jag förmodar att han var vid liv.
Och när jag cyklade vidare såg jag en skylt. "Beträd ej gräsmattan".
Det finns hopp om dagens ungdom...
Matchen gäller varken hockey-VM eller Champions League. Inte heller stackars ÖSK.
Den här matchen gäller tre olika känslor. Ibland är det svårt att avgöra vilken av de tre som gäller. Just nu. Vilken som ligger högst upp i tabellen.
Jag tänkter på Vemod. Jag tänker på Nostalgi. Jag tänker på Sentimentalitet.
Om man tittar i Svenska Akademiens står följande:
Vemod - längtansfull, sorgsenhet
Nostalgi - melankolisk längtan tillbaka
Sentimentalitet - gråtmildhet
Då tänker jag att sentimentalitet är det jag känner när jag ser en film som gör mig berörd på ett sorgligt sätt, eller samma sak med en bok förstås. Allra mest en film där någon ung och cancersjuk förlorar kampen. Eller barn som far illa.
Nostalgi är ju ett ord vi svänger oss med lite hit o dit. Så fort vi upplever något som vi känner igen från förr. Särskilt om det är något vi tyckte om. Då för 20 år sedan. I mitt fall kanske en låt med Nationalteatern eller Roxy Music.
Vemod. Det är det svåra ordet. Det tyngsta ordet. Av de tre.
För mig är vemodet lite av en känsla som sabbar glädjen. Något som lägger sig som ett filter över en ev glädje. Men det borde inte behöva vara så. Inget farligt med att vara sorgsen. I alla fall inte då och då.
Om man ibland inte känner vemod, kanske man heller inte kan känna glädjen däremellan?
Med mig är det nog så att vemodet ofta tar över. Tyvärr.
Jag tror ändå det är viktigast av allt att veta VARFÖR man känner vemodet. Gör man inte det, då ligger nog depressionen där och lurar.
Nu snor jag några rader från Tomas Sjödin:
"Vemodet kokar ner livet, reducerar det så att bara det viktigaste blir kvar. Och vemodet förhöjer smaken."
Precis som en riktigt god sås har som uppgift. Tänk gravad lax utan såsen. Tänk pepparrotskött utan såsen. För att inte tala om lutfisk utan såsen. Det går ju inte.
Alltså - vemod är en svår, men nödvändig känsla.
Jag bestämmer mig här och nu: Jag är inte rädd för vemodet. Kom an bara! Och skulle vemodet vinna matchen, då är jag en mycket god förlorare.
Som det känns nu innan, så blir detta ett ganska spretigt inlägg. Jag känner mig spretig. Är liksom både här och där. Både fysiskt och mentalt. Det är ganska ansträngande att spreta så här. Jag brukar säga att "om jag bara inte hade så ont, så skulle det inte vara så jobbigt med allt annat". Kanske är det inte sant. Det skulle säkert vara jobbigt i alla fall. Spretigt.
En av mina kollegor säger då och då till mig att allt sker av en mening. Allt som händer i livet har en mening. Åh - jag önskar jag kunde känna så. Jag kan t.ex. inte förstå meningen med kronisk smärta? Dock vet jag att kollegan menar i djupare mening på nå´t sätt.
Däremot försöker jag i mina ljusa stunder tänka att det på något sätt var meningen att dotter K skulle komma just till mig. Med alla sina hinder, med också med alla sina möjligheter.
Men nu har jag en ny fråga om mening.
Vad är meningen med en begynnande demens? Eller demens what so ever? Den frågan vill jag ha svaret på. Eller kanske vill jag inte det?
Jag hörde någon på radio säga ungefär så här: Kanske är det så att när man blir gammal och skröplig, så ska/bör man lämna plats åt nya liv på jorden. Lämna sin plats till förfogande liksom. Sin plats på jorden. Inget konstigt i det. Kan låta som ett visdomsord.
Men - till saken hör att den som sa detta - i samma månad som hans gamla mamma gick bort, fick han två nya barnbarn.
Så då förstår jag tänket.
Eftersom jag inte har några barnbarn i sikte (vad jag vet), tänker jag att lilla mamma kan få vara med ett tag till. Ha kvar sin plats.
I dag får jag visst - inte till nå´n twist. Bara ett litet rim på slutet.
