En viktig match.

Matchen gäller varken hockey-VM eller Champions League. Inte heller stackars ÖSK.

Den här matchen gäller tre olika känslor. Ibland är det svårt att avgöra vilken av de tre som gäller. Just nu.  Vilken som ligger högst upp i tabellen.
Jag tänkter på Vemod. Jag tänker på Nostalgi. Jag tänker på Sentimentalitet.
Om man tittar i Svenska Akademiens står följande:
Vemod - längtansfull, sorgsenhet
Nostalgi - melankolisk längtan tillbaka
Sentimentalitet - gråtmildhet

Då tänker jag att sentimentalitet är det jag känner när jag ser en film som gör mig berörd på ett sorgligt sätt, eller samma sak med en bok förstås. Allra mest en film där någon ung och cancersjuk förlorar kampen. Eller barn som far illa.
Nostalgi är ju ett ord vi svänger oss med lite hit o dit. Så fort vi upplever något som vi känner igen från förr. Särskilt om det är något vi tyckte om. Då för 20 år sedan. I mitt fall kanske en låt med Nationalteatern eller Roxy Music.
Vemod. Det är det svåra ordet. Det tyngsta ordet. Av de tre. 
För mig är vemodet lite av en känsla som sabbar glädjen. Något som lägger sig som ett filter över en ev glädje.  Men det borde inte behöva vara så. Inget farligt med att vara sorgsen. I alla fall inte då och då.
Om man ibland inte känner vemod, kanske man heller inte kan känna glädjen däremellan?
Med mig är det nog så att vemodet ofta tar över. Tyvärr.
Jag tror ändå det är viktigast av allt att veta VARFÖR man känner vemodet. Gör man inte det, då ligger nog depressionen där och lurar.
Nu snor jag några rader från Tomas Sjödin:
"Vemodet kokar ner livet, reducerar det så att bara det viktigaste blir kvar. Och vemodet förhöjer smaken."
Precis som en riktigt god sås har som uppgift. Tänk gravad lax utan såsen. Tänk pepparrotskött utan såsen. För att inte tala om lutfisk utan såsen. Det går ju inte.
Alltså - vemod är en svår, men nödvändig känsla.
Jag bestämmer mig här och nu: Jag är inte rädd för vemodet. Kom an bara! Och skulle vemodet vinna matchen, då är jag en mycket god förlorare.