Det finns rosor, och så finns det rosor...

För ngn vecka sedan fick dottern rosor. Efter en show hon deltog i.
- Åh, jag älskar rosor! Så sa hon då.
Denna vecka är hon sjuk. Alldeles uppsvälld i den stackars kroppen. Full med stora, röda, varma knölar. Ont ont ont.
- Jag hatar rosor! Så sa hon i dag när jag var där.
- Men titta, va fin rosen är som du fick förra veckan, sa jag.
- Jamen jag hatar ju inte den rosen. Bara knölrosor.
Ja såklart. Den här sjukdomen hon har från och till. Den benämns ju knölros. Solklart och logiskt. Som nästan alltid med henne. När jag får tänka till en sekund, så har hon nästan alltid en poäng i det hon tänker och säger.

Jag är fullt medveten om att det är speciellt att ha ett barn som är så speciellt. Ett vuxet speciellt barn, är ännu mer speciellt att ha. Och är det här speciella barnet också speciellt mycket sjukt, och har ett speciellt hjärtfel. Ja, då blir man kanske extra orolig.
Men - visst är det så, att när ens barn är sjuka, så stannar liksom livet upp? Nästan så man slutar andas en stund.
Oavsett vilken sorts barn man har. Inget annat än att barnet ska bli friskt, spelar längre nå´n roll.
Och jag vet att många föräldrar varje år, förlorar sina barn. Små som stora. Det är en tanke som inte går att ta in. Så jag väljer att inte göra det. Jag väljer att fokusera på cortisonets effekt på den uppsvällda kroppen.  På att knölarna, de hatade rosorna, faktiskt är lite mindre till både omfång och rodnad i dag.
Så fokuserar jag en stund på att sonens allergi faktiskt inte är värre i år än andra år.

Så glider fokus helt plötsligt över till frågan om vad jag ska plantera i blomlådorna. Vad som helst utom rosor.