Spretigt...

Som det känns nu innan, så blir detta ett ganska spretigt inlägg. Jag känner mig spretig. Är liksom både här och där. Både fysiskt och mentalt. Det är ganska ansträngande att spreta så här. Jag brukar säga att "om jag bara inte hade så ont, så skulle det inte vara så jobbigt med allt annat".  Kanske är det inte sant. Det skulle säkert vara jobbigt i alla fall. Spretigt.

En av mina kollegor säger då och då  till mig att allt sker av en mening. Allt som händer i livet har en mening. Åh - jag önskar jag kunde känna så. Jag kan t.ex. inte förstå meningen med kronisk smärta? Dock vet jag att kollegan menar i djupare mening på nå´t sätt.
Däremot försöker jag i mina ljusa stunder tänka att det på något sätt var meningen att dotter K skulle komma just till mig. Med alla sina hinder, med också med alla sina möjligheter.
Men nu har jag en ny fråga om mening.
Vad är meningen med en begynnande demens? Eller demens what so ever?  Den frågan vill jag ha svaret på. Eller kanske vill jag inte det?

Jag hörde någon på radio säga ungefär så här: Kanske är det så att när man blir gammal och skröplig, så ska/bör man lämna plats åt nya liv på jorden. Lämna sin plats till förfogande liksom. Sin plats på jorden. Inget konstigt i det.  Kan låta som ett visdomsord.
Men -  till saken hör att den som sa detta - i samma månad som hans gamla mamma gick bort, fick han två nya barnbarn.
Så då förstår jag tänket.
Eftersom jag inte har några barnbarn i sikte (vad jag vet), tänker jag att lilla mamma kan få vara med ett tag till. Ha kvar sin plats.

I dag får jag visst - inte till nå´n twist. Bara ett litet rim på slutet.