Hur svårt kan det va?

Själv är bäste dräng. Bra karl reder sig själv. Så är jag väl uppväxt antar jag. Varför sitter det annars så djupt rotat i mig. Jag kan själv. Jag vill åtminstone kunna själv. Finns en viss diskrepans där, eller hur? Vilja är inte lika med kunna. Inte i alla lägen.

Så jag jobbar på att lära mig att be om hjälp. Inte helt lätt. Men, jag blir bättre o bättre. Kanske inte alla gånger. Och kanske inte med vem som helst. Vissa personer är lättare att be, så är det bara.
Jag måste ju förstås vara beredd på ett nej. Självklart. Det är inte rädslan för ett nej som stoppar mig från att be. Inte alls. Det är i så fall mera HUR jag får ett nej. Tyvärr är jag superkänslig för tonfall, attityd och sådant. En del kan säga nej på ett trevligt sätt. Andra inte.
I dag har jag upplevt hur lätt det kan vara att be om hjälp. Rent ut sagt superlätt.
Jag behövde hjälp med att köpa ut en sak. Ja, inte från stället med gröna skylten, utan från en annan affär. En ganska stor o tung sak, och dessutom kräver affären en del gående.
Alltnog, jag tog mod till mig och kontaktade en kollega som bor där i krokarna. Inga problem! I morgon kommer den otympliga saken hemtransporterad, ända till dörren.

Dessutom bad jag tidigare om hjälp för dotterns räkning. Att hon skulle få följa med någon vänlig själ på en teater-föreställning i det fria. Och den vänligaste av alla själar svarade på mitt anrop.  Nu är dottern precis hemkommen från teatern, och det var "jäääätte-braaa!"

Så det lönar sig. Att be om hjälp. Att våga göra det.

Jag tränar vidare även på detta.  Hur svårt kan det va?