Gränser

Gränser. Det finns många olika gränser. Reella och inbillade. En del är lättare att forcera än andra. Gränsen mellan vårt land och många andra länder t.ex. För att inte tala om gränser mellan landskap. De märks ju inte ens. Kanske en skylt vid vägkanten. När jag var liten tutade alltid pappa när vi passerade en läns-gräns. I dag pratas det allt mindre om län.
Trädgränsen märker man ju när den passeras. Men den är inte särskilt svårforcerad.

Gränsen för vad en människa klarar av då? Eller tål? Eller orkar? Hur svår är den att forcera?
Olika för olika människor så klart. Olika beroende av VAD det är som sätter gränsen så klart. Är en sådan gräns reell eller inbillad? Ja säg det.
Mina gränser håller på att töjas ut. I alla fall gränsen som handlar om att orka. Och det är väl bra. Undrar om en gräns kan töjas ut så den blir slapp? Som ett uttöjt gummiband. Kanske vore skönt? Med förslappade gränser?
Min smärtgräns däremot. Den håller på att nås. Mina fötter....Ni som känner mig tycker kanske att jag har låg smärtgräns. Jag hävdar motsatsen. Leva med kronisk smärta är smärtgräns-höjande. Gränsen liksom flyttas lite, lite längre hela tiden.
Jag är fullt medveten om att mina smärtor säkert inte kan jämföras med t.ex. cancer-smärta. Absolut inte.
Men för mig och mitt liv, är den här smärtan mer än tillräcklig.
N sa häromdagen; det finns ju ingen som har ont i en fot hela livet. Nej, det får vi verkligen hoppas!   Nu är det snart 3 år, och det är väl ingenting i sammanhanget.
Mirakel sker ju överallt, hela tiden. Så - hallå! Jag väntar på ett!

"Om snöret inte håller, utan går av; är det bara att försöka med ett annat snöre" (Nalle Puh)