Själens andetag

Känslor. Är viktiga, väldigt viktiga. Jag tror fullt och fast på att släppa fram dem. Att tillåta, att bejaka att så här ser det faktiskt ut just nu.
Läste någonstans att känslor är själens andetag. Vi måste ju andas för att leva. Inte sant?
Sorg är väl en känsla. En känsla som vi kanske måste hantera alldeles ensamma. I alla fall den allra innersta delen av sorgen. Då tror jag inte att det helt och fullt hjälper att släppa fram känslan. Om känslan är sorg, så tror jag att det bara hjälper till viss del. Resten är vi tvingade att ta hand om själva på något sätt.
När dottern föddes upplevde jag en konstig sorts sorg. En sorg över ett liv som på något sätt gått förlorat, till viss del åtminstone. En dröm som gått om intet, eller kanske bara blivit väldigt förändrad.
Det här var som en förbjuden sorg. Jag hade ju min bebis. Och jag var väldigt lycklig. Och väldigt sorgsen. Jag minns att den sorgen tog jag mest hand om för mig själv. Kände den aldrig när jag var med dottern. Bara när jag var ifrån henne av någon anledning. Kanske var hon på promenad med sin pappa. Lite längre fram kanske hon var på dagis. Det var mest då som sorgen kom. Aldrig när hon var i min famn. Då var det bara glädjen.

På något sätt känner jag samma sorg idag. Inte för dottern. För lilla mamma. Jag har fortfarande en mamma. Kanske inte precis samma mamma som tidigare. Men min mamma finns. Att åldras är som en sorg. Sorgen som ett svar på något vi förlorat. Kanske är det som med dottern. Jag mår nästan bäst när jag är med mamma. Inte när jag är någon annanstans, och bara tänker på henne. Då kommer sorgen. Krypande.
Så ungefär varannan dag eller mer. Då träffas vi en stund. I nuet. Även om det är ledsamt och deppigt i mamma, så mår jag nästan bäst just då. Får på något sätt bekräftat att hon är där.
Konstiga känslor finns det. Jag upplever väldigt många nu. Ibland kan jag inte ens sortera dem. Känslorna. Men det gör inte så mycket.  Jag andas.

Hittade en pärla.

Hur ska jag orka. Visst, så tänker jag ibland. Men just i detta nu avser det titeln på en bok jag läst. En bok jag fick låna på Anhörigcentrum. Som jag bor granne med, alltså själva centrumet. Ett ställe som jag har all rätt i världen att besöka och få stöd av. Jag är ju Anhörig åt båda håll, liksom.
Men nu boken.
Skriven av en präst, Lars Björklund. Dock just inga religiösa förtecken. Boken handlar om hans möten med anhöriga. Om samtal. Är du anhörig till någon med svår sjukdom eller demens - läs den!
När man hamnar i den här situationen, är det lätt att lyssna på de som säger; "Livet blir inte tyngre än vi kan bära". Det är en ganska tuff sk sanning. Tuff att ta in och leva upp till, när livet är tungt.
Det var så skönt att läsa i boken, att så här är det ju inte. Det är helt enkelt FEL. Yes, jag visste det! Det har jag känt hela livet med K och framförallt nu med mamma. Att det är fel alltså. Att jag verkligen inte kan bära allt som läggs på mig, som anhörig.
Verkligheten stämmer inte överens med hur jag föreställde mig en gång i tiden. Så är det ju.

En del säger också något så knasigt som: "Man har frihet att välja tillvaro och framtid". Så står det i boken. Att det också såklart är fel. Helt FEL.
I så fall är det ju så att om vi får ett tråkigt liv, ja då har vi valt fel. Och får vi ett bra liv, beror det på våra rätta val.
Men, skriver Björklund, hur kan vi välja fritt när priset är att andra blir besvikna och lidande? När vi binds av ansvar, relationer, sociala sammanhang och personliga förutsättningar. Så skriver han. Och jag bugar och tackar. Jag har verkligen inte valt det här livet.
Men, trots att jag ibland kan önska att jag kunde släppa ansvaret och inte tänka på att mamma sitter där och är ledsen, och inte förstår varför hon är där. Att jag kunde sluta tänka på det ibland. Trots det, så är jag ju så väldigt glad att jag får den här tiden med henne. Att jag faktiskt tar det ansvaret och har den relationen. Trots mina personliga förutsättningar...

Vid förra bloggtillfället utlovade jag lite mer djup och substans i nästa inlägg. Nu kanske det blev lite för stor skillnad. Men vadå? Så är ju livet.  I morgon ska jag välja att åka en liten stund till mamma , kanske en liten stund till K, men nu väljer jag att se en film. Undrar om det är rätt val? Hur påverkar det resten av mitt liv? Ujujuj, tänk om jag väljer FEL film...?

Ytligt

Här kommer ett kort litet inlägg. Ett ytligt sådant. Om Dagens. Om en "outfit". I dag hade jag klänning på jobbet. Hör inte till vanligheterna. Kjol? Ja nå´n gång då och då. Men klänning är ovanligt på mig. Fast jag gillar klänning. I rätt modell och färg. Och ibland har jag tur. Köpte denna på Tradera, second hand alltså. Tror jag betalade 35 kr. Och det är den värd. Med råge.

Tänk att jag har sällan fått så många positiva kommentarer som i dag! Tack tack!
Nästa gång utlovas ett något djupare ämne...

Unik

Unik. Att vara unik. Det är inte svårt, alla är vi unika. Vissa mer än andra kanske. De som inte är ett dugg mainstream. Men det finns bara en av mig, och en av dig. Ett faktum.
Att våga vara unik blir därför ett lite konstigt uttryck. Vi är alla unika - hela tiden. Även om vi går klädda i likadana kläder från HM eller Awesome Rags eller Myrorna.  (Dock lite större risk/chans att känna sig unik i kläder från Myrorna).
Att vara unik är ett privilegium som alla har. Sedan vet vi alla att en del av oss försöker vara mer unika än andra. Det kan gälla annat än outfiten. Det kan gälla åsikter. Tankar och tro. Levnadsstil. Ja i princip allt. Men egentligen behöver vi inte försöka. Att vara unika. För det är vi av bara farten. Det blir vi från allra första början.
För ett antal år sedan hade FUB (föreningen för utvecklingsstörda bar, ungdomar o vuxna) en kampanj som hette just UNIK. I den kampanjen fick dottern en plats. Hon fick sjunga med Robert Broberg. Hon fick spela in en låt i en studio, tillsammans med punkbandet Charta 77 från Köping. Hon fick uppträda på en festival tillsammans med punkbandet. Hon fick en stor del i ett tv-program med titeln UNIK, som visserligen fick allra sämsta sändningstid, typ 22.30 en måndag. Men ändå. Vilken lycka! Vilka tider det var! Helt fantastiskt.
Låten hon fick vara med och göra med punkbandet, döptes förstås till Unik. Riktigt bra låt.
Refrängen, där man på både filmen o cd:n tydligt hör dotterns stämma, går ungefär så här:
"Som alla fiskarna i sjön - du är unik
som alla flingorna i snön - du är unik
Som alla stjärnorna, som vågorna, som lågorna
Ja du är unik!"
Glöm aldrig det...

Never ending story...

Vissa saker tar liksom aldrig slut. Medan andra är alldeles för snabbt förbi.
A never ending story. Är det underförstått att det då är nå´t negativt det handlar om? I mina öron är det så. Något som man skulle vilja se slutet på liksom.
Just nu tänker jag på mamma. Som på natten glömmer bort att hon inte kan gå. Som är uppe på nätterna och ramlar. På vårdboendet. Tidsfråga innan hon bryter sig igen. Hur svårt kan det vara att få en sänggrind? Jag ger upp nu tror jag. Eller kanske inte? Never ending...

Hennes urinvägsinfektion. Förra fredagen togs ett prov. Men ingen odling skickades. Varför inte? Tjänstefel?  För nu visar det sig att hon efter en veckas behandling med nå´t antibiotika, har skyhög sänka. 194. Ska vara runt 10. Klart att hon är dålig. Hur mycket klarar man som 89-åring? Hade jag 194 skulle jag vara totalt utslagen. Nu måste ett nytt prov tas, och äntligen odlas. Det dröjer 4 dagar ca. Alltså tidigast måndag kan hon få behandling. Never ending...

Läser en bra bok. Med den passande titeln "Hur ska jag orka?". Skriven för folk i min situation. Mycket tänkvärt på raderna i den boken.
Parallellt läser jag också en thriller. Måste. Rensa skallen. RIktigt dålig är den. Men jag fortsätter. Trots att jag egentligen redan vet hur den slutar. Det är inte a never ending story.

Näe, nu ska jag ta en cykeltur i septemberkvällen. Pga blåsten tar jag den nog inomhus. Trist som tusan. Inga nya intryck. Men jag slipper byta om från mysbyxorna. Och när jag tröttnar är jag redan hemma.