Hittade en pärla.

Hur ska jag orka. Visst, så tänker jag ibland. Men just i detta nu avser det titeln på en bok jag läst. En bok jag fick låna på Anhörigcentrum. Som jag bor granne med, alltså själva centrumet. Ett ställe som jag har all rätt i världen att besöka och få stöd av. Jag är ju Anhörig åt båda håll, liksom.
Men nu boken.
Skriven av en präst, Lars Björklund. Dock just inga religiösa förtecken. Boken handlar om hans möten med anhöriga. Om samtal. Är du anhörig till någon med svår sjukdom eller demens - läs den!
När man hamnar i den här situationen, är det lätt att lyssna på de som säger; "Livet blir inte tyngre än vi kan bära". Det är en ganska tuff sk sanning. Tuff att ta in och leva upp till, när livet är tungt.
Det var så skönt att läsa i boken, att så här är det ju inte. Det är helt enkelt FEL. Yes, jag visste det! Det har jag känt hela livet med K och framförallt nu med mamma. Att det är fel alltså. Att jag verkligen inte kan bära allt som läggs på mig, som anhörig.
Verkligheten stämmer inte överens med hur jag föreställde mig en gång i tiden. Så är det ju.

En del säger också något så knasigt som: "Man har frihet att välja tillvaro och framtid". Så står det i boken. Att det också såklart är fel. Helt FEL.
I så fall är det ju så att om vi får ett tråkigt liv, ja då har vi valt fel. Och får vi ett bra liv, beror det på våra rätta val.
Men, skriver Björklund, hur kan vi välja fritt när priset är att andra blir besvikna och lidande? När vi binds av ansvar, relationer, sociala sammanhang och personliga förutsättningar. Så skriver han. Och jag bugar och tackar. Jag har verkligen inte valt det här livet.
Men, trots att jag ibland kan önska att jag kunde släppa ansvaret och inte tänka på att mamma sitter där och är ledsen, och inte förstår varför hon är där. Att jag kunde sluta tänka på det ibland. Trots det, så är jag ju så väldigt glad att jag får den här tiden med henne. Att jag faktiskt tar det ansvaret och har den relationen. Trots mina personliga förutsättningar...

Vid förra bloggtillfället utlovade jag lite mer djup och substans i nästa inlägg. Nu kanske det blev lite för stor skillnad. Men vadå? Så är ju livet.  I morgon ska jag välja att åka en liten stund till mamma , kanske en liten stund till K, men nu väljer jag att se en film. Undrar om det är rätt val? Hur påverkar det resten av mitt liv? Ujujuj, tänk om jag väljer FEL film...?