Själens andetag

Känslor. Är viktiga, väldigt viktiga. Jag tror fullt och fast på att släppa fram dem. Att tillåta, att bejaka att så här ser det faktiskt ut just nu.
Läste någonstans att känslor är själens andetag. Vi måste ju andas för att leva. Inte sant?
Sorg är väl en känsla. En känsla som vi kanske måste hantera alldeles ensamma. I alla fall den allra innersta delen av sorgen. Då tror jag inte att det helt och fullt hjälper att släppa fram känslan. Om känslan är sorg, så tror jag att det bara hjälper till viss del. Resten är vi tvingade att ta hand om själva på något sätt.
När dottern föddes upplevde jag en konstig sorts sorg. En sorg över ett liv som på något sätt gått förlorat, till viss del åtminstone. En dröm som gått om intet, eller kanske bara blivit väldigt förändrad.
Det här var som en förbjuden sorg. Jag hade ju min bebis. Och jag var väldigt lycklig. Och väldigt sorgsen. Jag minns att den sorgen tog jag mest hand om för mig själv. Kände den aldrig när jag var med dottern. Bara när jag var ifrån henne av någon anledning. Kanske var hon på promenad med sin pappa. Lite längre fram kanske hon var på dagis. Det var mest då som sorgen kom. Aldrig när hon var i min famn. Då var det bara glädjen.

På något sätt känner jag samma sorg idag. Inte för dottern. För lilla mamma. Jag har fortfarande en mamma. Kanske inte precis samma mamma som tidigare. Men min mamma finns. Att åldras är som en sorg. Sorgen som ett svar på något vi förlorat. Kanske är det som med dottern. Jag mår nästan bäst när jag är med mamma. Inte när jag är någon annanstans, och bara tänker på henne. Då kommer sorgen. Krypande.
Så ungefär varannan dag eller mer. Då träffas vi en stund. I nuet. Även om det är ledsamt och deppigt i mamma, så mår jag nästan bäst just då. Får på något sätt bekräftat att hon är där.
Konstiga känslor finns det. Jag upplever väldigt många nu. Ibland kan jag inte ens sortera dem. Känslorna. Men det gör inte så mycket.  Jag andas.