Never ending story...

Vissa saker tar liksom aldrig slut. Medan andra är alldeles för snabbt förbi.
A never ending story. Är det underförstått att det då är nå´t negativt det handlar om? I mina öron är det så. Något som man skulle vilja se slutet på liksom.
Just nu tänker jag på mamma. Som på natten glömmer bort att hon inte kan gå. Som är uppe på nätterna och ramlar. På vårdboendet. Tidsfråga innan hon bryter sig igen. Hur svårt kan det vara att få en sänggrind? Jag ger upp nu tror jag. Eller kanske inte? Never ending...

Hennes urinvägsinfektion. Förra fredagen togs ett prov. Men ingen odling skickades. Varför inte? Tjänstefel?  För nu visar det sig att hon efter en veckas behandling med nå´t antibiotika, har skyhög sänka. 194. Ska vara runt 10. Klart att hon är dålig. Hur mycket klarar man som 89-åring? Hade jag 194 skulle jag vara totalt utslagen. Nu måste ett nytt prov tas, och äntligen odlas. Det dröjer 4 dagar ca. Alltså tidigast måndag kan hon få behandling. Never ending...

Läser en bra bok. Med den passande titeln "Hur ska jag orka?". Skriven för folk i min situation. Mycket tänkvärt på raderna i den boken.
Parallellt läser jag också en thriller. Måste. Rensa skallen. RIktigt dålig är den. Men jag fortsätter. Trots att jag egentligen redan vet hur den slutar. Det är inte a never ending story.

Näe, nu ska jag ta en cykeltur i septemberkvällen. Pga blåsten tar jag den nog inomhus. Trist som tusan. Inga nya intryck. Men jag slipper byta om från mysbyxorna. Och när jag tröttnar är jag redan hemma.