Konsten att klaga

Det är en konst. Att klaga. På rätt sätt. Inte ANklaga. Bara klaga. Ibland tror jag det kan vara väldigt bra att klaga. Kanske inte på det gnälliga sättet. Som det gärna blir här i Närke. Men klaga. Påvisa att något är fel. Kanske är det ett fel i samhället. Något tokigt i politiken som förs. I landet. I kommunen. Då klagar vi. En del mer än andra. Troligen är det bra att klaga konstruktivt i ett sådant sammanhang.
Att klaga på det som är fel. Att ha en annan idé om hur det skulle kunna vara. Det är bra. Ett bra sätt att klaga.
Men - när vi kommer till det personliga. En enskild persons klagan. Inte på samhället. På personens alldeles egna lilla helvete. Då blir det lite svårare.
Är det ok att klaga då? När jag har så ont att jag inte står ut? När jag bara inte orkar med en enda motgång till, för det rinner över? När jag känner att mitt dåliga samvete äter upp mig? När jag är så ledsen över att inte få se mer av världen?
Jag vet inte om det är typiskt oss svenskar, men jag tror det. Att vi gärna säger "Man/jag ska inte klaga". När någon frågar hur det är. Säger vi så, då tror jag det döljer sig något där. Något som vi egentligen behöver klaga över, just då.
Men det är som om någon, NÅGON, har bestämt att vi ska inte klaga. Det kan väl inte vara Jante, det också?
Återigen läste jag en rad.
Klagan är ett rop på hjälp, mer än ett rop om rätt. Precis. Så är det. Tror jag också.
Ibland bara måste vi få klaga. I alla fall lite. Liksom släppa ut. Pysa lite.
Den personliga klagan behöver inte alls vara konstruktiv. Den behöver kanske bara bekräftas. Det kan nog räcka med att motparten säger; Jag förstår att det är besvärligt/jobbigt/tufft/svårt/påfrestande - ja, ni fattar.
Jag har läst om klagomurar. Ett ställe där man kunde stoppa in små lappar med sin klagan nerskriven. Tror det var i kyrkor? Kan tänka mig att ibland, men bara ibland, skulle det nästan räcka. Att stoppa in en liten lapp.
Så nu funderar jag på ett bra ställe att fixa till en sådan här i staden. En klagomur. Tips, någon?
I kväll nöjer jag mig med att stoppa in en klago-lapp i ett litet fack i hallbyrån. Får se om det funkar.

Telefon-försäljare

Telefon-försäljare. Om inte hatade, så snudd på. Trots att jag är med i NIX-registret så ringer de. Det är väl så att om man någon gång köpt/prenumererat på något, så har den koncernen rätt att ringa. Trots NIX. Som "kund" hamnar man då i ett slags gråzon. I dag blev jag uppringd. Säljaren hävdade att jag NOG deltagit i en tävling on-line. Och nu skulle jag få nya Bondfilmen hemskickad för 29 kr.  Luttrad som jag är frågade jag genast vad jag förbinder mig till. Jo, jag skulle ju bli medlem i xxxxxxx som är en film-sajt med fast månadsavgift. Icke sa Nicke. Men - jag var inte otrevlig.
Telefon-försäljare. Ett inte ovanligt första yrke. Ett yrke utan yrkesstolthet. Tror jag. Att dag efter dag gå till jobbet. För att gång efter gång bli avsnäst. Svuren åt.  Och så på´t igen.
Att få denna ingång till arbetslivet kan ju inte kännas bra.
Att sitta framför en skärm där olika namn och telefonnummer rullar fram. Och vara "tvungen" att försöka sälja en produkt som man antagligen själv inte alls skulle vilja ha. Låta trovärdig. Låta trevlig. Och säkert 9 gånger av 10 få skit tillbaka.
Få lön baserad på provision. Konstiga arbetstider. Kanske jobba 15-21 varje dag. Inte så lyckat. Inte rent socialt. Och heller inte så bra för en kanske redan morgontrött 19-åring. Om ni förstår hur jag menar. Kan kännas skönt med sovmorgon, men hur förberedd blir man då för övriga arbetslivet?
Mig veterligen är det ingen, eller väldigt få, som jobbar kvar någon längre tid i detta yrke. De få som blir kvar i branschen, är möjligen de som på något sätt lyckas avancera.
I mina ögon är dessa unga telefon-försäljare något av hjältar. Visserligen pratar de mycket negativt om sitt jobb, det är ju inte så lojalt, men de går dit i morgon igen. Sitter där och ringer. Jublar (kanske) när de säljer ett digital-tv-abonnemang. Kommer hem sent. Ibland nästan utan röst. Tvingas sjukskriva sig utan att egentligen vara sjuka. Bara hesa.
Jag är aldrig otrevlig mot dem. Det slutade jag med när sonen fick sitt första jobb. Som telefon-försäljare. Han var tvungen att sälja ett visst antal abonnenmang / dag. Han slet. Ibland gick det. Ibland inte.
En del historier berättade han. Om vad folk sa/skrek i telefon. Ojojoj!  Jag ska berätta en. Den är ovanlig. Den är rar. Sonen fick upp namn och telefonnr till en äldre dam. Dessa var väl inte den grupp som ofta nappade på digital-abonnemanget. Men men...Den här damen var väldigt intresserad. Ställde följdfrågor. T.ex. ville hon veta om Sport-Channel ingick. Att det var säkert? Hon var så intresserad av motorsport. Jadå, sa sonen. När de pratat hit och dit en längre stund, var sonen rätt övertygad om att han sålt ett abonnemang. Av någon anledning frågade han om hennes tv-apparat. Och då kom det; Vadå tv? Måste jag ha en tv? Nej, det har jag inte. Då är jag väl inte intresserad längre...
Så pga sonens allra första jobb, är jag alltid trevlig mot de som ringer. Men - jag är också väldigt snabb. Väldigt. Snabb med att säga att jag inte är intresserad. Inte av något alls. Kasta inte bort din dyrbara tid på att prata med mig. Det leder ändå ingenstans. Sorry.
Då önskar de mig nästan alltid en trevlig dag/kväll. Det står i manualen att de ska göra så.
Länge efter att sonen slutat, kom det många fraser från säljandet. När han pratade i telefon. Och att bli önskad en trevlig dag är ju aldrig fel.

Balans

Balans. Jag tänker ganska mycket på balans. Än så länge behöver jag inte tänka så ofta på min rent fysiska balans. Utom ibland, när jag blir yr. Olustigt med yrsel. Men, den tänker jag inte tänka på nu. Den kanske jag får nog av senare i livet.
Nej, jag tänker på den andra balansen. Att balansera livet. Den balansen behöver jag tänka på. Mycket och ofta.
Olika epoker i livet har olika syn på balans. Att få livspusslet att gå ihop. Varenda magasin värt namnet har denna rubrik. Livspussel. 
Någonstans tänkte jag nog, rentav trodde, att pusslet skulle bli lättare med åren. Att balansen skulle infinna sig. Liksom automatiskt. Efter åren med småbarn. Efter åren med tonåringar. Efter.....Efter.....
Konstigt. Jag trodde verkligen att jag skulle uppleva en större balans i dag. Jämfört med t.ex. åren som ensam-mamma. Dotter 9 och son 5. Dotter dessutom med en släng av utvecklingsstörning. Och så kom jag på den eminenta idén som nyskild. Att plugga. Att då,  exakt då, läsa till lärare. Jag ångrar det inte. Men det är inget jag rekommenderar. Jag minns t.ex. hur jag stressade hem från universitetet för att hinna hämta på exakt utsatta tiden på dagis. För att hinna hem innan dottern kom i taxin. För att sedan vara med barnen. När jag väl fick till pluggandet var jag ganska trött. Jag hade dessutom en konstig idé om att G inte var nog. Näe, VG minst. Riktigt nöjd med mig själv var jag bara om jag fick MVG. Ja kära nå´n. Snacka om prestationsångest.
Men, det var på nå´t sätt ändå en positiv stress. Jag hittade någon sorts balans trots allt.  Om jag jämför med idag.  När jag är mamma åt min mamma. Det är obalans. I kubik. För så här ska det inte vara. Det var inte meningen att det skulle bli så här.Jag mår inte bra om jag inte är hos henne. Jag mår egentligen inte bra när jag är där heller. Tungt. Obalans. Jag tippar snart över. Ramlar omkull.
Kan man lämna in sig själv på balansering nu till våren?  Finns det inte verkstäder för sån´t?

Soundtrack

En kortis i dag.
Jag hörde någon på radio som pratade. Om soundtrack. Ni vet, till filmer t.ex.
Av någon anledning började jag fundera på soundtrack. Till livet. "The soundtracks of our lives" liksom. Finns det inte ett band som heter så, förresten? Eller fanns kanske? Nåja. Säkert har många av er ett soundtrack till livet. Eller i alla fall till situationer i livet. Många olika soundtracks. Jag tror inte att jag har det. Känns lite sorgligt. Jag gillar verkligen musik, av många slag. Men just nu är jag som på en plats i livet, där jag inte riktigt orkar. Lyssna. Någon enstaka gång bara. Lyssnar jag på musik. Hur kan man inte orka lyssna på bra musik? Det har jag inte svaret på. Har dock en förhoppning att den här orken återkommer. För musiken finns ju kvar.
Just nu är det mera som om mina tankar har fått ett annat soundtrack.  Som ett bakgrunds-brus. Som av stadens ljud här utanför. Av tågen som susar förbi. Det räcker så. Just nu.

Den lilla svarta

Den lilla svarta. Vanligtvis en klänning. Inte denna gång. Denna gång är det en del av mitt arv. Två anteckningsböcker med svarta pärmar.

Innehåller mängder av recept. De flesta på bakverk. Men rätt vad det är kan det dyka upp Inlagda gurkor. Eller Vinbärssaft.

Jag tog med böckerna (2 st) när vi tömde mammas lägenhet. När hon flyttade till "hemmet" eller "boendet", som är dagens term.

Handskrivet sida upp och sida ner. Det roligaste är att det inte bara är mamma som skrivit.  I början av båda böckerna är det mormor som skrivit. Så mamma fick dem av mormor. Och nu har jag dem. Vilket arv va?

När mamma precis flyttat, (till "boendet"), sa hon en dag när jag hade med mig några kakor: "Är det prollor"? Jag förstod inte vad hon menade. Trodde hon svamlade. Så jag sa att det är nog inte prollor. Trodde inte att de existerade. Förrän jag tittade i den lilla svarta. Där fanns mycket riktigt prollorna.

Ett tag fick jag för mig att jag skulle ha som livs-projekt att baka mig igenom böckerna. Rimmar illa med Beach 2013. Jag har heller inte orken riktigt. Kanske senare. Om det finns ett senare. Kanske jag skulle orka då, senare, att baka och ge bort? Eller ta med till "boendet". Jag kan aldrig leva upp till mammas och mormors standard. Inte vad gäller små-kakor. Inte undra på att ett recept med mormors handstil helt sonika heter "De bästa". Punkt. 

Lite kul, eller snarare mycket kul, är att även pappas handstil finns i böckerna. På några få ställen. Känns ju bra så här inför Kvinnodagen, att veta att pappa var så jämställd. Men - även om han lagade rätt mycket mat på äldre dagar, så måste jag erkänna att jag aldrig såg honom slänga ihop en Potatismjöls-kaka...