Balans

Balans. Jag tänker ganska mycket på balans. Än så länge behöver jag inte tänka så ofta på min rent fysiska balans. Utom ibland, när jag blir yr. Olustigt med yrsel. Men, den tänker jag inte tänka på nu. Den kanske jag får nog av senare i livet.
Nej, jag tänker på den andra balansen. Att balansera livet. Den balansen behöver jag tänka på. Mycket och ofta.
Olika epoker i livet har olika syn på balans. Att få livspusslet att gå ihop. Varenda magasin värt namnet har denna rubrik. Livspussel. 
Någonstans tänkte jag nog, rentav trodde, att pusslet skulle bli lättare med åren. Att balansen skulle infinna sig. Liksom automatiskt. Efter åren med småbarn. Efter åren med tonåringar. Efter.....Efter.....
Konstigt. Jag trodde verkligen att jag skulle uppleva en större balans i dag. Jämfört med t.ex. åren som ensam-mamma. Dotter 9 och son 5. Dotter dessutom med en släng av utvecklingsstörning. Och så kom jag på den eminenta idén som nyskild. Att plugga. Att då,  exakt då, läsa till lärare. Jag ångrar det inte. Men det är inget jag rekommenderar. Jag minns t.ex. hur jag stressade hem från universitetet för att hinna hämta på exakt utsatta tiden på dagis. För att hinna hem innan dottern kom i taxin. För att sedan vara med barnen. När jag väl fick till pluggandet var jag ganska trött. Jag hade dessutom en konstig idé om att G inte var nog. Näe, VG minst. Riktigt nöjd med mig själv var jag bara om jag fick MVG. Ja kära nå´n. Snacka om prestationsångest.
Men, det var på nå´t sätt ändå en positiv stress. Jag hittade någon sorts balans trots allt.  Om jag jämför med idag.  När jag är mamma åt min mamma. Det är obalans. I kubik. För så här ska det inte vara. Det var inte meningen att det skulle bli så här.Jag mår inte bra om jag inte är hos henne. Jag mår egentligen inte bra när jag är där heller. Tungt. Obalans. Jag tippar snart över. Ramlar omkull.
Kan man lämna in sig själv på balansering nu till våren?  Finns det inte verkstäder för sån´t?